Ta för sig och vägra låta sig kuvas

DISKREPANSER. Raven Leilanis debut är på sätt och vis ett bidrag till både Metoo och Black Lives Matter men är samtidigt något mer. Den handlar om diskrepansen mellan ålder, kön, inkomst och svarthet kontra vithet, skriver Carolina Thelin.

Lyster av Raven Leilani
Översättning: Djordje Zarkovic
Modernista

Bokomslaget till Lyster är kaxigt och mycket träffande. Den halvöppna munnen med de glansiga läpparna signalerar lust och begär och ger feeling av att det är en Femtio nyanser för millennials. Så är nu inte fallet även om det faktiskt finns vissa gemensamma nämnare: skildringen av ålders- och inkomstskillnader och hårdfört sex. Men efter en stunds läsning går tankarna snarare till den brittiska tv-serien I May Destroy You. Liksom i Lyster är huvudpersonen en ung svart kvinna med konstnärlig talang och komplext sexliv (även om Arabella i I May Destroy You går igenom betydligt värre saker än Edie i Lyster). De är också två brudar som tar för sig och vägrar låta sig kuvas.

Den amerikanska författaren Raven Leilani är född 1990 och uppväxt i Bronx men numera bosatt i Brooklyn. Hennes debutroman har hyllats och tilldelats det prestigefyllda Dylan Thomas-priset. När den kom ut i USA förra året blev den utsedd till en av årets bästa böcker av bland annat Barack Obama, och Zadie Smith kallar den både brutal och briljant (att Smith säger att hon gillar den är i och för sig inte så konstigt eftersom hon var Leilanis mentor under skrivprocessen).

Den 23-årige New York-bon Edie träffar Eric, en vit medelålders arkivarie, på en dejtingapp efter att ha tröttnat på alla grabbar hon legat med på företaget där hon jobbar (och som hon senare får sparken från på grund av just detta). Eric är annorlunda i sin till synes stadgade komfortabla medelålders medelklassliv med villa och familj. Han tror på öppna äktenskap, de inleder ett förhållande och när Edie blir av med jobbet och sin sunkiga hyresrätt får hon oväntat nog flytta in hos dem. Och det är nu det börjar bli intressant.

En anledning till att Erics fru Rebecca accepterar arrangemanget är deras svarta adopterade pre-tonåriga dotter Akila, alldeles ensam med sin hudfärg i det vita villagettot. Hon behöver en förebild, och det kanske Edie kan bli, tror Rebecca. Den truliga Akila öppnar sig så småningom för Edie och det gör även den strama hustrun, den enligt mig mest fängslande och mångbottnade karaktären i romanen. Rebecca är obducent, vars passion att gräva i lik är så stark att hon bisarrt nog tar med sig Edie till sjukhuset för en demonstration och uppmanar Edie att måla av kropparna medan hon sågar och gräver. Edie drömmer nämligen om att bli konstnär och i sin nya sysslolösa tillvaro har hon börjat måla febrilt. Det finns fler liknande absurda episoder i Leilanis bok, som när Rebecca och Edie åker till en utomhuskonsert med metalmusik. Här slänger Rebecca av sig tröjan och visar tuttarna, båda blir sparkade och nerknuffade i leran och – känner sig levande!

Perspektivet som från början ligger på Erics och Edies förbindelse och hårdhänta sex förskjuts och fokuset koncentreras i stället på Akila, Edie och Rebecca. Det är attraktionen mellan de två udda kvinnorna och relationen mellan Edie och den identitetssökande Akila som blir viktig. Eric fungerar mest som en språngbräda.

Raven Leilanis debut är på sätt och vis ett bidrag till både Metoo och Black Lives Matter men är samtidigt något mer. Den handlar om diskrepansen mellan ålder, kön, inkomst och svarthet kontra vithet. Det är också en skildring av hur det är att vara ung och känna hunger efter livet, hur svårt det än kan te sig. Den där hungern märks även i Leilanis språk, hon vill få med allt och är mån om att briljera som den ordkonstnär hon är. Men det är också det som gör Lyster påfrestande att läsa. Ord läggs på ord i en kompakt massa, sida efter sida. I nästa bok får vi hoppas att hon lärt sig andas.