Ärrade och traumatiserade återvändare

Krönikor.

IDEAL. “Jag tänker att de är som krigsveteraner, ärrade och traumatiserade återvändare från vår kulturs mest okända och långdragna krig. Kriget mot kvinnor – och kvinnors kroppar”, skriver Annelie Bränström-Öhman.

En regnig kväll sitter jag och zappar mellan tablåteve-kanalerna, på gammaldags vis. Jag vet inte om de skärvor av vetande som når mig mellan reklamblocken egentligen kan räknas som kunskap. Men när jag för en stund fastnar i Skönhetsfällan på 3:an häpnar jag. Det jag ser är inget nytt fenomen, förstås. Däremot normaliseringen, vardagliggörandet av det.

Det handlar om bröst, näsor, läppar, stjärtar, vaginor… Om mestadels friska kvinnokroppar som på ett eller annat vis deformerats av misslyckade plastikoperationer. Nu vänder de drabbade kvinnorna sig till programseriens kontrakterade kirurger och hoppas på räddning.

I flera fall är det fråga om reella kroppsliga men. I andra är skavankerna osynliga för blotta ögat, men har uppenbarligen avsatt svår ärrbildning på själen. En kvinna får ordinationen att gå hem och jobba med självkänslan, det finns inget att göra åt hennes skrynkliga magskinn. Två bröst-förstorade beviljas nya operationer och jublar ända in i narkosen.

Det är skakande. Här finns ingen Kardashian-glamour, ingen paparazzi-faktor som motiverar ett skylande av smärtan bakom solglasögon. Det här är bara de unga mammorna, de medelålders mormödrarna, systrarna och döttrarna som man möter dagligen på bussen, i kön på Konsum eller i provrummet på H&M. Det är inget märkvärdigt med dem, mer än att deras drömmar om livsförändring slog slint – och har skurit djupa fåror genom hud och muskelvävnad.

Nu går de omkring, ensamma med sin kroppsskam. Desto tyngre för att den anses vara självförvållad. En säger att hon numera bara klär av sig i mörker. En annan att hon inte har haft någon kärleksrelation på tio år.

Jag tänker att de är som krigsveteraner, ärrade och traumatiserade återvändare från vår kulturs mest okända och långdragna krig. Kriget mot kvinnor – och kvinnors kroppar. Det som genom årtusendena har förts med ständigt nya vapenslag, alltid i fronten av varje tids medicinska och teknologiska landvinningar.

Den dödliga blandningen av vitskimrande oskuld och arsenik har rötter i Cleopatras tid. Under krinolinernas era opererade de förmögnas döttrar bort nedersta revbensraden för att bibehålla illusionen om det vekaste livet. Numera förs kriget med laser och skalpeller, nervgift och silikon.

Det är en krigföring som får alla trojanska hästar att likna fölungar på nyfödda ben. Den internaliseras via sociala medier och dubbelmoralistiska kroppsideal. Senast i puberteten är varje västerländsk flicka fullärd i stridstekniker och är redo att utöva dem på sig själv. Enligt kroppskrigets logik finns inga godtagbara skäl – utom pengar – att låta bli att ”göra något åt” det som är skevt, för mycket eller för litet. När de smickrande selfie-vinklarna inte vill räcka till är det dags att vässa knivarna. Åtminstone mentalt.

På nyspråk omskrivs allt oftare ingreppen som ”kroppspositiva” – ibland till och med som feministiska. Det är en försåtlig kamouflagemanöver. När kroppskomplex kläs om till kroppsbejakelse har skönhetsfällan för sanning slagit igen om flickornas sköra drömmar.

Men var är berättelserna om dem? Bortom reality-seriernas brutaliserade exponering av ärr och knöliga implantat? På rak arm kan jag bara erinra mig ett par science-fiction-historier och ett antal deckare. Där handlar det nästan undantagslöst om ingrepp som förvandlar människor till robotar eller monster, inte sällan i kombination med transidentiteter som osäkrar genusgränserna. Alternativt att det är plastikkirurgen som blir psykopaten som tar gudstricket i egna händer och skapar de nya människorna till sin avbild.

Men det är flickornas och kvinnornas egna röster jag väntar på. De som gått ut i kriget och återvänt med ärren. De skenbart vanliga. De som bär sina trasiga och hopsydda bröst, sina avsmalnade näsvingar och reducerade magskinn genom vardagarna. Det är deras vrede, deras berättelser jag vill höra.

ANNELIE BRÄNSTRÖM-ÖHMAN
annelie.branstrom-ohman@opulens.se

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Annelie Bränström-Öhman

Det senaste från Krönikor

0 0kr