Kulturtips: Från kronisk revolt till barndomsträd

I FOKUS. Fem korta, aktuella kulturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet. 

1. TEATER

En droppe honung av Shelagh Delaney, regi av Philip Zandén
Recension av Lena S. Karlsson
Kulturhuset Stadsteatern

Klassisk pjäs av den numera ganska glömda dramatikern Shelagh Delaney, som gjorde succé som 19-åring och blev den mest spelade i sin generation. Mödrar och  döttrar är ett tacksamt tema. Här handlar det inte helt oväntat om en missbrukande och dominant mor,  som spelas av Helena Bergström och hennes dotter Jo, spelad av Molly Nutley.

Båda befinner sig i ett slags kronisk revolt mot samhället och varandra, och ett evigt sökande efter kärlek i Helens värld. Hon har sin flaska som hon bär omkring på som en snuttefilt, som enda tröst i en bedräglig tillvaro. Varje ny man är en resa utan uppehåll i väntan på nästa destruktiva relation. Jo har sina drömmar om ett konstnärsskap som hon bär med sig i ett nött skissblock, och som hon vet att hon aldrig någonsin kommer att se förverkligade.

Mellan Molly Nutley och Helena Bergström finns embryot till en magnifik uppgörelse mellan en skottskadad mor och ett övergivet barn, båda lika vädjande om en ursprunglig kärlek.

2. TV-SERIE

Frakt i regi av Matti Kinnunen
Recension av Christoffer Andersson
SVT Play

Mamma Kiki (Evelyn Rasmussen Osazuwa), Pappa Aman (Geoffrey Erista) och dottern Liah (Ariela Francis) lever ett vanligt liv i Eritrea med middagar och godnattsagor när de måste fly, när Amans syster kommer in i deras hem och drar våldsamheterna i landet med sig. Det blir upptakten på Frakt – en berättelse från insidan av flyktingkrisen.

Frakt består av flera mindre berättelser sammanflätade i varandra. Risken är att det blir rörigt men Matti Kinnunen gör ett genialiskt arbete med trådarna. En fängslande serie från insidan av flyktingkrisen, fast man kunde önska mer av känslomässig spets från karaktärerna och filmisk intensitet.

Det är ett avancerat manus som ändå nått hela vägen fram därför att man trots den filmiska aspekten knappast lämnas oberörd av handlingen. Det starka temat är seriens stora behållning.

3. FILM

Dune i regi av Denis Villeneuve
Recension av Miranda Sigander

Handlingen utspelas i en avlägsen framtid då människor bor på olika planeter och verkar fortsätta som vanligt med kolonisation och destruktiv utsugning av naturtillgångar. I centrum står den unge Paul Atreides, son till hertigen av huset Atreides (Oscar Isaac) och den mystiska Lady Jessica (Rebecca Ferguson), som tränar Paul i något slags svartkonst.

Science fiction-berättelser av det här slaget finns det numera gott om, inte minst George Lucas har ju slagit mynt av onda imperier, kejsare, ökenplaneter och ansträngda familjeband – och Oscar Isaac som pilot. Varför vill man göra den här berättelsen 2021? Tja, är man en så konstnärligt stark filmskapare som Denis Villeneuve så räcker det kanske med att säga ”för att jag kände för det” – och som han känner för det!

”Dune” är ett filmiskt allkonstverk av det mest storslagna slag. Foto, musik, scenografi, skådespeleri, specialeffekter – alltihop är ett resultat av en filmskapare med en tydlig idé, stor budget och ett enormt team av uppenbart skickliga yrkesmänniskor.

4. UTSTÄLLNING

Akroterion av Anna Berglund
Recension av Anne Edelstam
Galleri Glas

Anna Berglund är inte den som ger sig när världen stannar upp. Hennes kreativa ådra utvecklas ständigt. Det kunde jag konstatera på utställningen på Galleri Glas.  Akroterion är benämningen för en arkitektonisk prydnad placerad på en sockel.

I mitten av salen är vackra, glasflaskor i olika färger uppställda, liksom olika glasformer på fot – samtliga handblåsta av glasblåsmästaren Micke Johansson som har sin egen glashytta utanför Örsjö, mitt i det småländska glasriket.  På väggarna hänger tredimensionella pappersverk gjorda av vikta papper i likhet med den japanska origamikonsten.  Anna Berglund har använt sig av gamla böcker, lexikon samt kartor. Vissa har hon handkolorerat och skapat kalejdoskopliknande verk av. Det vackraste är ett sammansatt verk av vad som varit en fågelbok men även kartorna är fina. Vissa har teman och roliga titlar som ”Från Israel och hela vägen hem” medan andra är stilfullt komponerade utan något annat syfte än att vara dekorativa. Verken präglas av originalitet och lockar till eftertanke.

Ni har fram till den 7 oktober på er att se utställningen ”Akroterion” på Nybrogatan 34, i Stockholm.

5. MUSIK

Barndomsträd med Anna Kruse
Recension av Thomas Wihlman
Gateway Music – Tillgänglig via bl.a. Spotify

Anna Kruse är en sångerska som glider alltför obemärkt förbi i bruset. I grannlandet Danmark har framgångarna varit större och pressrecensionerna många och positiva.  Kanske har det varit en fördel att bo i Köpenhamn och ha ett grundläggande förhållande till en dansk publik.

På det senaste albumet Barndomsträd är dessutom den finlandssvenska poeten Edith Södergrans dikter utgångspunkt för den nyskrivna musiken. Utan tvekan är detta något som även en svensk publik borde ta till sig. Ytterligare ett argument är att Stina Ekblad medverkar och det gör att kombinationen Kruses röst, viskonsten och den Ekbladska uppläsningen är guld värd. Stråkmästarna Who Killed Bambi understryker den höga kvaliteten. Man blir helt enkelt berörd.

Allra mest tycker Thomas Wihlman om fulllängdsalbumets andra hälft. Här är spår som ”Hemkomsten” och ”Trädet i skogen” oerhört vackra, och understryker det naturliga med albumets titel Barndomsträd.