INTERNETLIV. “Bäste herr redaktör! Jag nödgas dessvärre konstatera att ni är ett jävla as.” Gammaldags analoga kommentarer hade naturliga ”stötdämpare” för aggressioner, kroppslig närhet, medan nätets snabbhet och distans skapat grogrund för vrede menar Ladislaus Horatius.
Kommentarer är strikt talat en nyhet i världshistorien. Förr pratade, talade och diskuterade vi, men bara en liten grupp litterära och religiösa typer sysslade med kommentarer. Sen kom omsider tidningar, radio och TV. Radio lyssnade man på, film såg man på bio. Vi var mottagare, och det var vackert så.
Massmedia lämnade ett öppet fönster för reaktioner, vilket åtminstone såg demokratiskt ut. Klagomurar restes, och de mest energiska skrev insändare. Brev som krävde motivation, formulering och muskler. Att sätta sig med papper och penna, skriva, lägga i kuvert, frankera och posta krävde energi. Om inlägget accepterades publicerades det efter några dar. Allt tog tid.
Icke strikt talat är kommentaren förstås vanlig. Man sitter med vänner och samtalar, eller en person talar-orerar, och så släpper alla loss och ventilerar sina hjärnkontor, vädrar ut både damm och guldstoft. I mitt liv har kommentarsfröet framför allt blomstrat på favoritparkeringsplatsen caféet.
Men kommentarer har numera fått en spruta med växtnäring, nästan i GMO-klass. Det som förr var något för en liten elit är nu vardagsmat. Kommentarer är sillen och potatisen, och tallriken — OCH bordet!
Apropos bord satt det förr idel kroppar kring cafébordet. Vi såg och hörde varandra, noterade parfymer, rakvatten och andra dunster. Gester och kroppsspråk var obönhörligt närvarande. Kroppar ger grundrespekt; om skribenten vars artikel vi inte gillade satt framför oss uttryckte vi oss mer sansat och välvilligt än vid skrivbordet.
Gammaldags analoga kommentarer hade naturliga “stötdämpare” för aggressioner: kroppslig närhet. Det var långsammare och artigare. En vän som jobbat på tidning berättar att till och med anonyma hatbrev präglades av en viss artighet. “Bäste herr redaktör! Jag nödgas dessvärre konstatera att ni är ett jävla as.”
På Nätet spelar kommentarer i en division som jag vill kalla SNOR (Snabb och Rå). Glöm papper och penna och sirliga omskrivningar. Digitala kommentarer är som snabbkaffe eller Red Bull. Tänkande, skrivande, publicering – allt går på sekunden. En text har redan efter några minuter flera hundra (o)övertänkta kommentarer på 140 tecken, en hel skog med reflexer och sparkande knän.
Men var finner man då kommentarer på Nätet? Bättre fråga är “Var inte?”. Officiella dokument har ingen kommentarsfunktion men alltid en Kontakt-sida. Bloggar har kommentarer, Youtube simmar i kommentarer (från genialiska till idiotiska), Twitter är minst lika mycket ett kommentars- som publiceringsverktyg, och Facebook är kommentarernas Eldorado.
Detta kan man se positivt, som demokratisering av samtalet i angenäm höghastighetsfart. Snabbhet är inte dålig i sig; även vid middagsbordet avlossas blixtsnabba verbalmissiler. Men nästan allt mildras där av civilisationens krockkudde, av kroppar, av sordinen “uppfostran”.
Hur kritiska vi än är till förra talaren säger vi troligtvis inte “Fuck you, moron!” (vilket vi gör på YouTube). Varför inte? För det är dålig, bonnig ton. Den bonnigheten är dock grundtonart på Nätet, vi har redan vant oss vid den som C-dur.
Kanske är detta polytonalitet, flera tonarter på en gång. I ett och samma kommentarsfält finner vi superintressanta, superintelligenta tankar, blandade med vanliga klyschor, och så de som det tog två sekunder att hosta upp. Strange bedfellows; som simultant årsmöte med Rotary, Gammeldansens vänner, Filosofföreningen samt motorcykelgänget.
Jag tänker på en annan symbol för snabbhet: bilen. Precis som bilism lockar Internet lätt fram våra arga sidor. Med gaspedalens hjälp åker vi lätt från varandra, men också från vår civilisation. Amerikansk road rage (”Kör du om mig skjuter jag dig!”) är ett extremt men signifikativt exempel. På Nätet nöjer vi oss med verbal ammunition. Digital road rage blir “flame war”.
Snabbhet och distans skapar vredens grogrund, och bägge dessa kvalitéer fångas i ordet “telekom” (tele =fjärran).
I en värld utan kroppar och utan promenadtempo blir vi lätt barbarer, och kommentaren — potentiellt ett känsligt verktyg för vidaretänkande och reflektion – devalveras till vimpel och baseballträ. Synd på rara ärtor.
info@opulens.se
