Röda råd till en vänster på drift

JÄMLIKHET. “Här riktas kritiken främst mot de egna leden inom den breda vänstern och den tendens som drar åt det kulturrelativistiska hållet. Som i mångfaldens namn försvarar reaktionära kulturer.” Nette Wermeld Enström har läst Stefan Arvidssons Socialismens själ.

Socialismens själ av Stefan Arvidsson
Arkiv förlag

Vi lever i ett historiskt experiment, till formen av ett ekonomiskt system där slöseri är norm och konsumtion ett krav, men där innehåll och värderingar flyter ytligt i en salig röra. Det enda säkra nu är att om vi inte fortsätter konsumera kraschar allt. Det enda säkra nu är att om vi fortsätter konsumera kraschar allt.

Ett sådant system gör sig bäst i att gå under, att skyndsamt ersättas av ett samhälle, en kultur, som erbjuder mening och gemenskap, resonerar religionshistorikern Stefan Arvidsson i sin senaste bok Socialismens själ.

Men lika mycket som Arvidsson avskyr kapitalismen ogillar han också andra verklighetsfrånvända trossystem, och de som politiskt försvarar dem.

Här riktas kritiken främst mot de egna leden inom den breda vänstern och den tendens som drar åt det kulturrelativistiska hållet. Som i mångfaldens namn försvarar reaktionära kulturer och konservativa seder. Som obsessar om representation, rättigheter och erkännanden. Som påstår att slöjor och islam är anti-imperialism. Och som vill ”problematisera” alltings ”komplexitet” istället för att skrota klassamhället och genomföra en progressiv socialpolitik.

Låter det provocerande?

Var inte rädd. Arvidson vill bringa reda i begreppen och presentera ett bättre alternativ; en humanistisk socialism som är allt som den regressiva mångfaldsvänstern inte är och som erbjuder såväl mening som gemenskap, för alla.

Men låt oss först gå till botten med begreppet mångfald, vad menar vi egentligen?

Frågan ställs högst retoriskt, utifrån Arvidssons socialistiska ansats, som också är tätt förbunden med ateismen då kampen mot präster, påvar och påhittade gudar historiskt är centrala delar i den röda kampen för mänsklig frigörelse.

Menar vi med mångfald rena ytligheter, som rätten till valfri klädsel och möjligheten att spisa olika rätter i det urbana myllret? Eller menar vi även normer och värderingar, olika människosyner? Det vill säga, är vi för mångfald på ett estetiskt plan eller också ett etiskt? Och hur dras gränsen där emellan?

Är till exempel slöjan en etisk eller estetisk form av mångfald? Representerar den valfrihet eller förtryck? Ska omskärelse vara tillåtet på barn av ett visst kön, men inte av ett annat? Exemplen är många.

Arvidsson argumenterar: Om man med mångfald menar att man gillar olika normer och vill se ett samhälle där vitt skilda värderingar och människosyner existerar sida vid sida, det vill säga att man har en etisk definition av begreppet, så bryr man sig föga om jämlikhet och frihet för alla. Då kan man knappast kallas socialist.

Men dra nu inga förhastade slutsatser. Arvidson ska inte förväxlas med andra mångfaldskritiker, som till exempel sociologen och vänsterliberalen Göran Adamsson, författare till Svensk mångfaldspolitik – en kritik från vänster (2014), som hellre diskuterar motståndarnas sämsta än bästa argument. Som förenklar och vantolkar. Som föraktfullt gnäller om ”identitetspolitik” när marginaliserade grupper som förtjänar solidaritet gör motstånd.

Det är inte så Arvidsson ska läsas. För till skillnad från klagokören som tar varje tillfälle i akt att bespotta förtryckta grupper, och helst muslimska, gör han något för samtiden så pass ovanligt som att kritisera alla former av konservativa och reaktionära sedvänjor, vidskepligheter och religioner, oavsett om det är islam, kristendom eller nyandlighet.

Det är en ateism som känns både fräscht uppfriskande och traditionellt socialistisk på samma gång, och mycket mer sympatisk än till exempel evolutionsbiologen Richard Dawkins eller hjärnforskaren Sam Harris liberala nyateism.

Slutsatsen är uppenbar.

Med en religionshistoriker som Arvidson i debatten går det inte heller att lättvindigt avfärda ateismen som ett västerländskt projekt, lika lite som man kan komma undan med påståenden om att slöjan eller islam i sig symboliserar anti-imperialistiskt motstånd.

Tvärtom, undervisar Arvidsson, har alla stora civilisationsreligioner alltid varit verktyg för att erövra och kolonisera. Och likt andra överbyggnadsideologier, som rasism, liberalism och ”tron på en tvingande historisk utveckling av civilisationer” har religioner och religiösa sedvänjor gått hand i hand med kapitalismens expansion.

Det är svårt att argumentera emot.

Slutsatsen är uppenbar. Om vänstern ska ha en chans, om den ser framför sig ett jämlikt samhälle där alla får största möjliga frihet, som är rättvist och hållbart, så måste den helt enkelt vara på sin vakt mot reaktionära impulser, sedvänjor och kulturer. Den borde också återuppta sitt arbete med folkbildning och sluta nedvärdera kulturens betydelse.

För den vänster som inte bryr sig om hur människor tänker, menar Arvidson, och som inte kan erbjuda människor ett bättre alternativ än alienerande kulturer, kommer fortsätta förlora mark till föreställda gemenskaper, överbyggnadsideologier och etnokratiska partier.

Att lämna kulturen till reaktionära krafter är inte bara idiotiskt utan också riktigt farligt.