ÖVERGREPP. “Jag minns inte varför hon drog undan draperiet till duschen men hon skulle i alla fall se på mig när jag duschade. Hon upptäcker att jag börjat få pubeshår och kräver då att få känna på håret.” Pseudonymen Agnes Vittstrand berättar om en adopterad persons upplevelser av sexuella övergrepp och hur våld som drabbar det adopterade barnet i familjen är komplicerat då kolonialism blandas med patriarkal kärnfamiljsideologi.
Två saker hindrar oss från att berätta: Familjehedern och förtalslagstiftningen.
Det är mycket enklare för närstående att anta att det bråkiga barnet ljuger, än att de välordnade och trevliga vuxna är förövare. Utsatta barn ifrågasätter vuxenvärldens omdöme, och hela kärnfamiljsideologin, när de berättar. De ifrågasätter föräldrakärleken och samhällets ideologiska grundvalar. För att vuxna ska kunna behålla en hedervärd självbild hotas barn till tystnad av förövarna, och tuktas (medvetet eller omedvetet) med sociala straff av hela omgivningen. Det barn som håller fast vid sin historia förlorar allt. Därför kan barn sällan berätta om vad som händer, och därför kommer endast tio procent av alla sexbrott mot barn till myndigheternas kännedom. Färre än fem procent av dessa leder sedan till fällande dom, och om våra förövare inte blivit fällda har vi inte rätt att berätta offentligt om brotten vi utsatts för. Det är förtal att peka ut någon som pedofil. Så vi har inte rätt att berätta våra egna historier. Men vi kan berätta varandras.
Den här texten handlar om en adopterad persons upplevelser av sexuella övergrepp. Jag skriver hennes historia med både mina och hennes ord, på samma sätt som andra skrivit min, för att erfarenheten förtjänar att erkännas även när ingen kan stå för den. Jag skriver som en solidaritetshandling, för att dessa berättelser bara kan finnas där solidaritet finns, men den här historien tillhör inte mig. Jag gör inga anspråk på att förstå eller ha rätt att definiera hur det är att utsättas för rasism av sina föräldrar. Jag vet inte hur det är att leva i en familj där inte bara förtryck baserade på ålder, familjeposition och kön påverkar, utan där vissa familjemedlemmar rasifieras av andra, där kolonialisering pågår i hemmet med barnets kropp som föräldrarnas territorium att behärska, civilisera och exploatera.
“Hela min barndom, och till viss del även nu som vuxen, har min mamma haft absolut noll förståelse för att jag behöver gränser. Som barn tog det sig uttryck på en rad sätt som inte är olagliga, och några som är det. Bland annat ville hon helst vara med varje gång jag var på toa eller duschade ända upp till jag började gymnasiet. Jag fick inte låsa om mig på toa förrän jag flyttade hemifrån. Hon kan fortfarande komma med ironiska eller sura kommentarer om att jag inte borde låsa när jag går på toa. Att hon ju kan behöva något där den korta stunden jag är där inne. Hon har också haft en stor fixering vid min kropp. Att prata om den, diskutera dess utseende och funktioner utan hänsyn till vad jag velat. Hon berättade till exempel för alla som fanns i närheten när jag fick min första mens (för mina mostrar och deras män, mina kusiner, vänner, kollegor och så vidare). Hon har velat komma in i provrum och ta mig på brösten när jag testade BH-ar et cetera.”
Vårt samhälle är förtjust i en fantasi om de dåliga föräldrarna som monster som alla känner igen, men ofta kan det vara så att den förälder som misshandlar barn och utsätter dem för övergrepp enbart följer samhällets förväntningar. De kan vara välanpassade individer med bra sociala förmågor.
I utbildningsmaterial till blivande adoptivföräldrar från sjuttiotalet uppmanas föräldrar att undersöka om flickors bröst ömmar, föräldrar ska lukta i armhålan och undersöka pojkars testiklar och hud. I utbildningsmaterial som ibland fortfarande används finns närbilder på barns kön i olika stadier i pubertet och tillväxtkurvor där man kartlägger och jämför barns tillväxt från olika delar av världen; hur långa de olika kroppsdelarna är, i vilken ålder pubertet infaller, och så vidare. Syftet verkar att kartlägga hur barnens kroppar skiljer sig från en nordeuropeisk norm. Jag kan inte se skillnad på detta och den kartläggning som det fascistiska rasbiologiska institutet ägnade sig åt. Materialet är avhumaniserande i sitt gränslösa objektifierande. Dessutom går det ut på att sätta barnen i relation till en norm vars grundläggande logik alltid varit att skapa rasifierade som avvikande.
Eftersom barnet konstrueras som främmande kan alla närmande bli legitima, det avstånd vithetsnormen skapar måste överbryggas inom familjen och all närhet blir eftersträvansvärd. Gränserna suddas ut och barnens integritet faller helt ur bilden.
“Två minnen sticker ut, sånt som var så enormt över gränsen men som jag normaliserade in i övriga beteenden fram till för bara något år sedan. När jag var tio hade jag min första pojkvän. Mamma ville prompt veta om jag visste vad “hångla” var och tjatade på mig tills jag inte kunde säga nej till att hångla med henne för att visa vad jag kunde.
Det andra är från när jag var cirka 12. Jag stod och duschade och hon kom in på toaletten. Jag minns inte varför hon drog undan draperiet till duschen men hon skulle i alla fall se på mig när jag duschade. Hon upptäcker att jag börjat få pubeshår och kräver då att få “känna på håret” (ergo, ta mig mellan benen). Hon gjorde det tre gånger i rad, för att hon tyckte det var “kul”.
Jag tror att hon medvetet eller omedvetet fetisherade mig. Och att hon var väl medveten om att jag inte var “hennes” barn (biologiskt alltså) och att det därför var “okej” att skita i gränser. I jämförelse med vad andra varit med om, och vad jag själv utsattes för av en vän till familjen, är detta småpotatis, vilket nog är varför det tagit mig så länge att börja inse att det hon sysslade med inte var okej. ”
Vi har svårt att se och känna igen mödrars och kvinnors sexuella våld. Ofta verkar det inte vara njutningsdrivet utan det ser ut som om våra mammor utsätter oss för övergrepp för vår egen skull eller i någon slags gemenskap. Övergrepp som vi genast känner igen när en man begår dem blir grumliga och svåra att förstå när det är mamma som är förövare. Det är min fasta övertygelse att övergrepp som vi inte kan förstå som övergrepp gör stor psykisk skada. När vi inte kan förstå det som våld så kan vi inte förlägga det utanför oss själva, vi kan inte se att det var något som gjordes mot oss, istället blir övergreppen en del av vad vi är.
“Jag kan också se att hennes ignorerande av mina gränser lärde mig att vara gränslös med min kropp vilket bidragit till att jag var ett lätt byte för de pedofiler/hebefiler som senare gav sig på mig också.”
Ofta när vi som är offer klagar över våra mödrar får vi höra att det var fädernas fel, att våra mammor själva levde i våld och gjorde vad de kunde för att freda sig, att det är synd om dem att deras normsystem förskjutits så. Det är inte ok att ständigt, om och om igen, tvinga oss att känna sympati med en av våra förövare för att det våld hon inte utsatte oss för var det grövsta.
“Mammor kan vara lika beräknande och våldstörstande som pappor. Jag blev fysiskt skadad av min pappa, men det var i princip alltid på uppmaning av min mamma. Hon hade en stor del i hans våld mot mig och utnyttjade det till att hota mig med saker som “vänta tills pappa kommer hem, då får han minsann ta itu med dig!” Jag är rätt frustrerad över hur kvinnors föräldraskap förminskas till en reaktion på mäns ageranden.”
Det våld som drabbar det adopterade barnet i familjen är komplicerat, kolonialism blandas med patriarkal kärnfamiljsideologi. Dessutom osynliggörs och bortförklaras mödrars våld rutinmässigt, och att det förekommer att mödrar uppviglar fäder mot barn är sällan erkänt. Adopterade avkrävs också tacksamhet eftersom vi har en bild av att alternativet, att inte bli adopterad, skulle varit mycket värre. Samhället trivialiserar och förnekar det adopterade barnets utsatta situation.
Ofta stöter man på argument om att föräldrarna är utredda av socialtjänsten och därför skulle vara säkra för barnet, men det går inte att se på en person om de kommer utsätta barn för övergrepp. Jag har också sett argument om att barnet är önskat och därför skulle det vara tryggt, men detta är en naiv syn på våld. Våld i nära relationer bottnar ofta i kontrollbegär, inte i att den våldsutsatte är oönskad. Det finns en ovilja att erkänna utsattheten, men vem gynnas av lögnen om den trygga familjen?
Barns säkerhet får inte offras för att vuxna ska få behålla en hedervärd självbild. Vi har en skyldighet att se och erkänna att våld kan förekomma i alla familjer och att alla vuxna kan vara förövare. Det är också viktigt att nu vuxna offer få sina erfarenheter bekräftade, det går inte att bearbeta ett trauma som inte blir erkänt.
Hela tiden när jag skriver detta får jag impulser att erkänna de “goda föräldrarna”, betrygga dem och skriva att detta handlar inte om dem. När vi skriver om mäns våld behöver vi inte säga “inte alla män”, vi får lov att analysera våld utan att trösta förövarkollektivet. Det måste bli möjligt också när det gäller vuxnas våld mot barn, och rasistiskt våld.
Utsatta barns berättelser måste få finnas, måste få vara legitima även när de inte stryker vita, välbärgade föräldrar medhårs.
info@opulens.se
