EXISTENS. “Vi står i en lång kö och väntar på att få komma fram till den rike mannen, den store guden, det rika företaget, det rika förlaget, det rika riket … Vi svälter. Vi törstar. Vi lämnar in våra livsberättelser och väntar på ett svar som kanske aldrig kommer”, skriver Percival.
Finns världen?
Vindsvept pass.
Historien har knappast börjat.
Men främlingarna finns där,
Historiens igångsättare.
Vad främlingarna ser är i detta nu
en gåta, fördömelsens gåta,
människovarats gåta …
och vad är det för vilda skrik
som hörs i nattens tunnlar?Här skulle vi kunna tänka oss en uppståndelse
och ett nytt rike …
Men världen är ännu inte född
och gudarna och gudinnorna inom oss
är fortfarande mer eller mindre myter…
och inte ett levande nu.Finns världen? Eller är det vi
som uppfinner den, som finner den?
Finns du? Jag kan höra din röst.
Men du är osynlig…
och ännu något av en dröm
i den värld där jag lever.Främlingarna ser oss
och vi gör oss beredda…
Det finns i dag geologer, astrofysiker och humanister som ser på mänskligheten som en perifer företeelse i världsrymdens historia. Om 250 miljoner år har troligen jordens skilda kontinenter återigen förenats. Men var finns mänskligheten då? Människan (homo sapiens) har genom ett hänsynslöst härskande och utsugande förstört både natur och kultur. Hon har blivit mer och mer teknisk och lämnat själsliga mysterier bakom sig. Är det, som i boken Lessness av Samuel Beckett, en öde planet vi går till mötes? ”Grey sky no cloud no stir earth ash grey sand.” Någon enstaka robot finns kanske fortfarande kvar om ca 200 miljoner år. Eller är liv något annat än vi tror? Har skapandets ande oändliga möjligheter? Är detta skapande, denna skaparande eller skaparanda, något som inte har vare sig början eller slut?
”Redan de gamla grekerna …” säger vi. Men de gamla grekerna var bara barn i jämförelse med de gamla egyptierna. Flera kända grekiska filosofer, forskare, diktare och tänkare besökte Egypten för att förbättra sitt kunnande och sin insikt. Till dessa hör Homeros, Pythagoras, Solon, Herodotos och Plutharchos. Vad fann dessa visa människor i Egypten? Till den lärde Solon sa en egyptisk präst: ”Ni greker är bara barn.” Han menade kanhända att människans själsliga historia hade grekerna knappast förstått, även om man inte kan förneka de eleusiska mysteriernas betydelse och inte heller den aktualitet som Orfeusmyten och det antika dramat fortfarande har.
I det faraonska Egypten räknade man med nio mänskliga själar. Ka-själen hörde ihop med kroppen, och kroppen själv var en själ kallad khat. Ba-själen såg man som en budbärare mellan kroppssjälen och den eviga och andliga själen, sahu, som aldrig steg ned till den jordiska dimensionen.
Bland romarna och grekerna fanns atleter som i första hand ”odlade” sina kroppar, och vissa greker försökte efter förmåga nå en hög visdom. Man åstadkom storverk men förlorade på vägen kontakten med det öde som styr de stora världskretsloppen.
I min bok Crosswords (1968) citerar jag ord som hämtats från en papyrus tillhörande Nya rikets tid, då t.ex. farao Echnaton regerade, här i en engelsk översättning: “I will beat the earth into the depth of the water, the South will become the North and North the South, and the earth will be overturned.”
Hos en del egyptiska präster fanns det under faraonsk tid mer eller mindre hemliga kunskaper och läror om jordens och mänsklighetens historia, kunskaper som inte många av oss känner till. Katastrofer hade förändrat jordens yta. Jordaxeln hade ändrats och översvämningar ägt rum, exempelvis den som Noa var med om. Ja, denna översvämning (syndaflod) kan man för övrigt också läsa om i sumerernas och babyloniernas mytologiska och legendartade diktverk Gilgamesh-eposet, ett epos som på ett öppet, poetiskt och humanistiskt sätt beskriver den mänskliga kampen mot både underjordiska och överjordiska krafter. Hjälten och halvguden Gilgamesh hittar en ört som kan ge odödlighet men förlorar den olyckligtvis. Hans kamrat Enkidu, herden och vildmannen som varit hans medkämpe, försvinner ner i underjorden och kan inte räddas.
Bibeln, som är en av vår civilisations mest spridda och lästa böcker, innehåller stor poesi men även grymheter som kan påminna om dagens syriska krig och en nutida terrorism som snart sagt finns överallt. USA, Italien, Sverige med flera länder har länge sålt vapen till Saudiarabien och andra diktatoriska stater. Vapen och olja gör en del människor mycket rika, och kriget fortsätter. Egypten och angränsande länder har inte bara härjats av krig. Här har också funnits kulturer som efterlämnat omätliga skatter, inte minst skriftfynd. Pert Em Hru, den fornegyptiska ”dödsboken”, finns nu i en översättning till svenska (De dödas bok, Carlsson Bokförlag, 2016). Översättare och förordsförfattare är Uppsalaegyptologen Nils Billing som i sina kommentarer och ingående presentation nämner kända diktare (James Joyce och Ezra Pound) vilka har inspirerats av Pert Em Hru, som kan översättas med orden ”Framträdandet in i dagen”.
För de gamla egyptierna var livet inte ett litet tillfälligt spel inom en liten tillfällig tidsram. Deras gravar var evighetsboningar. De kunde med sitt ”pass” Pert Em Hru färdas genom underjordens många portar och nå fram till ”Vägningens ögonblick”, då de inför guden Thoth skulle uttala den så kallade negativa trosbekännelsen. Slutmålet var Osiris paradisrike utan födelse och död med den himmelska Nilen som livgivande källa.
Solen, som steg upp i öster, nådde vid middagstid sin största Horus-kraft, och när den gick ner i väster kunde man, som Ra och andra gudar gjorde, färdas på nattens himmel där en stjärnkonstellation som Orion och stjärnan Sirius var viktiga. Sirius hade under flera världskretslopp varit ett riktmärke. Från Lejonets tid, mer än 10 000 år före Kristus, kom man så småningom till Fiskarnas era (stridens tid), och slutligen når man den nya människans tecken, Vattumannens eon, som nu, enligt tidsmedvetna människor, redan gjort sin entré.
Människan har under årtusenden fört krig och genomlevt krig. Massgravarna är otaliga. Missdåden i det närmaste oändliga. I faraonernas Egypten var evighetsloppet, som vi alla tillhör, det enda verkliga. Allt i universum är ett språk som ännu ingen förmår läsa i sin helhet. Det visste den italienske filosofen Giordano Bruno som brändes på bål år 1600 för sin universella insikt. Det visste också initierade egyptiska präster som lärde den grekiske filosofen Pythagoras att förstå sfärernas harmoni och den musik som genomströmmar universum.
I denna nutid, när människolivets energier missbrukas och energier hämtade från underjorden hotar hela mänskligheten, kan de forntida egyptiernas poetiska livsformler vara lätta att ta till sig. Läs dem i De dödas bok (Den egyptiska dödsboken) och öppna portarna!
Men vad säger nutida astronomer? Vad säger nutidens fysiker och biologer? De är alla medvetna om stjärnhimlens oändlighet och dess gåtor. Liv finns måhända i andra solsystem och på planeter som liknar jorden och som vi numera vet att de existerar. Men är allt detta liv enbart en känd materia och ett slumpmässigt skapande? För en trovärdig fysiker är ord som själ och ande ord som tillhör religionens värld och möjligen poesins. Här skulle den världsberömde syrisk-libanesiske poeten Adonis ha en hel del att säga. Enligt en Expressen-recensent har han i boken Våld och islam (Volante 2016) ”målat upp en vrångbild av islam”. Men stämmer detta? Våld och religion har ofta samarbetat. Det känner vi till genom historiens gång. Islam är inget undantag och inget oskyldigt lamm i detta avseende. Den sufiskt initierade och klarsynt samhällsengagerade poeten Adonis är en humanist som i poesin upplever ett språk bortom politiska och religiösa maktvärldar. Numera bor han i Paris, och i Våld och islam, där han samtalar med den kvinnliga psykoanalytikern Houria Abdelouahed, säger han med tanke på politisk västerländsk mentalitet: ”Västerlandet efterfrågar inte längre kultur, ljus, framtid och framsteg. Det enda man vill ha är pengar.”
Islams förlegade rättsväsen som möjliggjort tyranni, tortyr och barbariska lagar är ingenting som borde hyllas eller försvaras. Kan vi då i vetenskapen, som ständigt utvidgar sina horisonter, finna det slutgiltiga målet och den slutgiltiga meningen? För en sann poet som Adonis finns, skulle jag tro, varken något slut, någon början eller någon absolut sanning. Vi rör oss genom evigheten utan att ens förstå våra korta liv. Vi är turister som skulle vilja hitta hem. Men finns det för oss ett hem och en evighetsboning? Har vi förlorat kontakten med den eviga Nilen och det eviga flödet? ”Ego sum Alfa et Omega Primus et Novissimus.”
Vår mänsklighet har utarmats. Vi måste kämpa för att överleva, och ibland blir vi tiggare som hädar maktens tinnar och torn och alla himlars existens. Vi står i en lång kö och väntar på att få komma fram till den rike mannen, den store guden, det rika företaget, det rika förlaget, det rika riket … Vi svälter. Vi törstar. Vi lämnar in våra livsberättelser och väntar på ett svar som kanske aldrig kommer. När vi når fram till den rike mannen på hans tron är vi kanhända helt utblottade. Vi är utmattade, kan knappast andas, lider av hunger och törst … och är inte i ett mycket bättre tillstånd än Lukasevangeliets tiggare Lasarus som ligger utanför den rike mannens port. Kan någon ge oss en smula från den rike mannens bord, det rika rikets bord?… Kommer vi att överleva? Jag vet inte. Vetenskapen vet inte. Jorden kanske vet, men den tiger. Har den mänskliga mänskligheten gått under? Finns den? Har den någonsin funnits?
Geologen ser på människans historia som en försvinnande liten del av andra djurarters historia. Fysikern och astrofysikern reser i rymden och glömmer snart den omänskliga mänsklighet som länge lidit av hybris. Poeten retirerar bakåt genom alla tider och betraktar människan som ett misslyckat försök att skapa frid och fred. Inte heller förstår hon den dom som är hennes liv, hennes ord och gärningar. Är hennes öde begränsat? Eller kan hon övervinna sig själv?
Babels torn växer i höjden. Språkförbistringen tilltar, kommunikationerna ökar och missförstånden ökar. ”Finns mänskligheten?” undrar någon som letar i rymden efter spår av liv.
I sin lilla roman Lessness skriver Samuel Beckett: ”Ash grey all sides earth sky as one all sides endlessness.”
info@opulens.se
Percival (tilltalsnamn och efternamn) är diktare, konstnär och kompositör. Hans senaste böcker heter Letters to Shanti, Text ur Tomheten och Time Plays. Letters to Shanti utkommer nu, augusti 2017, i en internationell upplaga. Hans senaste komposition, Time Zero. Bells in the Wind, uruppfördes i maj 2016 på Etnografiska museet, Stockholm. Se för övrigt: www.percival.nu.
