SÄKERHETSRISKER. “Blotta innehavet av kärnvapen medför akuta risker. Vapnen måste transporteras, underhållas och bevakas”, skriver Gustaf Johansson.
Den nordkoreanska regimen provspränger kärnladdningar och testskjuter raketer på löpande band. Från sin golfresort i Bedminster hotar president Donald Trump att svara med eld och raseri i en omfattning som världen aldrig tidigare skådat. Plötsligt tycks kärnvapenkrig på nytt framträda som ett skrämmande möjligt framtidsscenario. Denna återkomst för ett hot vi lärt oss att betrakta som överspelat (låt vara att det sker med ett nytillkommet inslag av fars) gäller inte minst risken för ett av misstag startat atomkrig. Om detta påminde historikern Marie Cronqvist tidigare i veckan i Svenska Dagbladet. Det finns dock också andra skäl till oro.
Mellan det kalla krigets många nukleära skrämskott ligger en rad andra, mer vardagsnära katastrofvarsel insprängda. I den amerikanske journalisten Eric Schlossers bok Command and Control skildras en hårresande lång rad av sådana olyckstillbud. Boken är full av skarpladdade kärnvapen som är med om flygkrascher, lämnas utan tillsyn och tappas från flygplan. Mest spektakulär är den händelsekedja som utgör bokens sammanhållande berättelse: en Titan II-raket som 1980 exploderar i sin silo efter en olyckshändelse vid underhållsarbetet. Explosionen fick det som då var den kraftfullaste stridsspetsen i den amerikanska arsenalen att flyga genom luften. Den återfanns senare, tack och lov intakt, i ett dike längs basens tillfartsväg.
Det bestående intrycket av boken är att en säregen blandning av enfald och cynism präglade det amerikanska kärnvapenprogrammet under efterkrigstiden. Röster som talade för säkerhetsanordningar och operativa begränsningar förde en ojämn kamp mot dem som värnade den totala förstörelsekraften. Under en lång tid ansågs säkringar på kärnladdningar vara en omöjlighet då de riskerade att förhindra att vapnet detonerade i skarpt läge. Strategic Air Commands bombplan cirklade i full beredskap, lastade med vätebomber, över huvudet på amerikanerna under hela 1960-talet. Hotet om utplåning kom från Sovjet, men var paradoxalt nog i praktiken också ett resultat av den egna statens ansträngningar.
I essän Gods of Metal visar Schlosser att dessa problem långt ifrån försvann i och med det kalla krigets slut. Sommaren 2012 tog sig tre fredsaktivister, en av dem åttiotvå år gammal och drabbad av hjärtproblem, in på en anrikningsanläggning för uran i Oak Ridge. De nådde obehindrat anläggningens hjärta. Om det istället för åldrade pacifister hade rört sig om terrorister, skriver Schlosser, är det lätt att föreställa sig följderna. Händelsen utlöste en storm av kritik i USA, inte minst av att säkerheten vid atomanläggningarna lagts ut på entreprenad. Några förändringar gjordes dock inte. Till cynismen och enfalden har snålheten lagts.
Slutsatsen man kan dra av allt detta är att det inte bara är vid iögonfallande geopolitiska kriser som kärnvapen kan få förödande konsekvenser. Också det blotta innehavet, atomvardagen, medför akuta risker. Vapnen måste transporteras, underhållas och bevakas. Att detta har varit långt ifrån problemfritt finns det gott om historiska exempel som visar. Trots de uppenbara bristerna är USA:s atomsäkerhet troligen den bästa i världen, påpekar Schlosser, och frågar sig vad det säger om andra kärnvapenmakters förmåga att hålla sina kärnvapen säkra och katastrofen på avstånd. Det är en skräckinjagande fråga. Förhoppningsvis kan uppmärksamheten kring det nordkoreanska kärnvapenprogrammets upptrappning påminna oss om att det finns en hotfull vardag bortom rubrikerna. Vi lever fortfarande i atomåldern.
info@opulens.se
