Kersti Vikströms fantasy är djupt svart

BOKSLÄPP. Lika bra att säga det rakt ut. Det är med en ihållande känsla av obehag jag läser Kersti Vikström. Nyutgivna vuxenromanen URNA skruvar på verkligheten på samma sätt som författaren tidigare gjort när hon skrivit för tweenies och ungdomar – men nu har det blivit värre. Hur nära verklighetens psykologi och politik går hon?

–  Mina kurskompisar på skrivarkursen säger “Vad otäckt du skriver!”, medger Kersti Vikström och fortsätter: “Grymma och brutala historier, det blir det ju. Min egen tanke är ändå att vara försiktig. Jag skriver inte om grymhet för att ge läsaren en kick, verkligen inte.”

På sin hemsida skriver Kersti Vikström: “Jag söker efter orden som uttrycker hur det är att vara mitt i skeendet, i årstidernas växlingar och dygnets rytm, i sökandet, växandet som människa. Jag vill benämna världen.”

Verkligheten är otäck nog ibland, genom skrivandet klär författaren den i sagans och fantasins dräkt vilket ger en viss distans för läsaren men samtidigt gör att denne kan reflektera över handling och moral.

–  Fantasy är en av mina favoritgenrer. Jag är inte intresserad av att grotta ner mig i vilket universum det är och hur folk är klädda. Det viktiga är gott och ont, en antihjälte som motvilligt dras in i kampen, var vändningen sker.

Att kunna beskriva fysiska skeenden och detaljer trovärdigt är också viktigt, det kan kräva en del research. Kersti nämner sina främsta förebilder, amerikanska fantasyförfattaren Robin Hobb som är bra på att gestalta det fysiska, och brittisk-australiske Nevil Shute, som med ett starkt sinne för detaljer skrev om vanliga människor vid tiden omkring andra världskriget.

Kersti har oftast skrivit för ungdomar. Vitterstigar röjer stigar i människors och vättars värld; en recensent kallade det skogsfantasy. Gycklarens arv, om Esmeralda som på sin tioårsdag upptäcker att hon fötts till slaveri, stannar i människornas värld men i en grym sagotid där endast de rika är fria.

– Gycklarens arv var min första bok som jag kände att den verkligen bar. Om det var en film skulle den kallas road movie, Esmeralda reser runt och måste till sist ta ställning och göra uppror. Där är hon den som berättar historien. I Vitterstigar prövade jag att växla mellan olika röster, var tvungen att tänka på hur de ser och upplever saker, vilka ord var och en använder.

Kersti Vikström kommer från Uppsala, där hon växte upp i ett kristet hem. Redan som barn var hon en berättare som skrev, drömmen var att bli författare. Men hon skulle förstås utbilda sig för att få ett tryggt jobb, blev fritidsledare och flyttade till Dalarna. Skrivandet fick stå på vänt under småbarnsåren men bit för bit har hon erövrat sin dröm, lärt sig prioritera såväl tid som ekonomi. Allteftersom har hon både gett sig flera skrivarkurser och byggt på med universitetsstudier i kulturpedagogik.

– Det var kanske bra att jag inte blev författare som ung. Nu har jag min livserfarenhet att falla tillbaka på, reflekterar Kersti.

Ur detta liv och detta skrivande har det kommit noveller och romaner. I de novelltävlingar hon deltagit i har hon nått långt, såväl på biblioteket hemma i Mora som att hennes noveller är med i bokförlaget Ekström & Garays båda vinnarantologier från 2020 och 2021.

“Korsvägen” i novellsamlingen Lejongap beskriver en religiös sekt, där deltagarna manipuleras och drivs långt, så långt som till att döda oliktänkande. Här tänkte Kersti främst på IS-terrorister även om hon använde sitt djupa kristna kunnande för att visa på hur det kan gå fel, vilket det ju gjort även inom den kristna sfären, från korståg till Knutby.

– Det jag vill få fram är att även om du kan göra hemska saker i religionens namn så måste du inte vända tron ryggen, framhåller Kersti Vikström som ger berättelsens huvudperson kraften att ta spjärn i barndomens tro, tänka själv och vända om.

Kersti säger sig skriva både för att underhålla och för att varna, eller ännu hellre för att få läsaren att reflektera och ta ställning.

– Jag skriver för att bearbeta vad jag är med om och upplever, mina tankar. Om andra blir underhållna, blir fängslade är det ett plus, och jag blir glad om de vill köpa och läsa mina böcker.

Nu släpper Kersti Vikström den svarta vuxenromanen URNA. Titeln är förkortningen för hemliga “Myndigheten för urval och samhällsnytta”, en statlig organisation där varje tjänsteman sköter sitt jobb utan att se helheten. Berättarperspektivet växlar främst mellan torpeden Leo och den unga Disa som lärt sig att leva utan att märkas. Andra perspektiv hittas hos socialförvaltningen och på justitiedepartementet.

– Jag har jobbat både på Försäkringskassan och på Arbetsförmedlingen. Det var en utmaning att arbeta för individen med stöd av lagar och regler.

Ett år ingick Kersti i ett samverkansprojekt mellan de två myndigheterna. Hon jobbade då på Arbetsförmedlingen och kunde efter ett år då fokuserad personal från båda håll stöttat klienterna se hur dessa reste sig ur sjukdom och kunde börja arbeta eller studera.

–  Men då kom nya direktiv uppifrån: “Ett så bra resultat på ett år – nog kan det göras billigare och snabbare.” Och med samverkan enbart på papperet! Kersti bytte sida, till att ägna sig åt rehabilitering, vilket hon gör i sitt arbete som diakon och församlingsföreståndare.

– Jag har med förskräckelse sett hur de på Försäkringskassan leker med folks liv. Handläggarna har inte alltid kunskap om diagnoser och verkar inte heller behöva ta reda på mer. Jag förstår att de har en pressad situation med krav uppifrån, resonerar Kersti.

URNA är hennes svar på samhällsstyrning som går fel. I romanen skildrar hon ett annat Sverige, med endast en lätt vridning av verkligheten. Eller kanske så som det riskerar att se ut om några år; när de som är i utanförskap lämnas att klara sig på egen hand, de som får skylla sig själva för att de är för sjuka, har fel sexualitet, eller de som försöker hjälpa sina medmänniskor. Eller bara blivit obekväma.

I ungdomsböckerna finns hopp om förändring, Esmeralda dras in i upproret som ska förändra systemet. I vuxenromanen URNA är det inte lika enkelt, även om goda krafter lyckas avslöja myndighetens absurda verksamhet.

– I URNA ligger hoppet på individnivå, systemet ändras inte lika lätt, kommenterar Kersti skillnaden.

– Den springande punkten i URNA är: vem står upp för de som blir bortvalda. Vem bryr sig?

Kersti Vikström bryr sig. Hon skriver om verklighetens goda och onda, om möjlighet och hopp – i sagans gestalt.

FAKTA: KERSTI VIKSTRÖM
Hemsida hittas HÄR
Tidigare utgivningar:
“Huldra” i Noveller Ekström & Garay 2021
“Korsvägen” i Lejongap Ekström & Garay 2020
“Vitterstigar” Visto 2019
“Bortombortom” Sibling 2011
“Gycklarens arv” Opal 2013