FILMREGISSÖR. Utställningen inspirerar som film, konst, hantverk och rent intellektuellt, skriver Maria Johansson som sett en aktuell utställning på Kulturhuset om och med filmregissören Roy Andersson.
Roy Andersson på Kulturhuset
28 maj 2021 – 9 januari 2022
Roy Anderssons första film ”En kärlekshistoria” blev en braksuccé, en generationsfilm. Han blev rikskändis och ett välbekant ansikte i TV och media. Hans andra film blev ett brakfiasko. Han funderade länge efter den första succén, det enda han visste var att han inte ville göra en likadan film igen. Han gjorde till slut något helt annat. Filmen ”Giliap”, som berättar om introverta människor som inte förmår kommunicera, ledde till att Roy Andersson slutade göra långfilmer under de följande 25 åren. När jag nu ser om den har jag svårt att förstå varför den gick så dåligt. Den var kanske före sin tid, de lågmälda replikerna och ett oglamoröst budskap synkade inte så bra med 70-talets framtidsoptimism. Att Ingmar Bergman sa till Roy Andersson att han borde sluta göra film, hjälpte inte heller. Istället ägnade han sig åt att göra reklamfilm. Och slipade på sitt filmspråk. I Kulturhusets utställning är reklamfilmerna väl dokumenterade. Och det är några av de bästa reklamfilmer jag har sett. De är nästan konst. Vid 57 års ålder gör han succé igen med långfilmen ”Sånger från andra våningen”. För övrigt säger Roy Andersson att han är besviken över att den inte ledde till en större debatt om nedmonteringen av välfärden.
Utställningen är både pedagogisk och stämningsfull, indelad i avdelningar som vardagen, livet, skuld, döden, klassamhället, rummet och kärleken. Det har alltid stormat kring Roy Andersson liksom under radarn. Att han upprört kvinnor så pass att det skrivits litteratur om det har knappast undgått någon. Men även när han gör något så torrt som informationsfilm åt Socialstyrelsen 2013 stormade det. Han anklagades för att ha gått på en desinformationskampanj från Stasi. Vilket han bestämt förnekade. Filmerna berättar om människans utsatthet, skörhet, sårbarhet. Man måste ändå försöka älska sin nästa, även om det är svårt och mycket kan komma vägen, menar Roy Andersson. Skådespelarna är ofta oskolade och replikerna verkar anpassade till de specifika rollinnehavarna. Han ger inte intryck av att vara manipulativ eller maktlysten som demonregissörer typ Ingmar Bergman eller Rainer Werner Fassbinder men däremot präglad av att vilja kontrollera sitt eget liv och arbete. Han ger också intryck av att styras av en genuin nyfikenhet på och förundran inför mänskligheten.
Filmerna produceras i huvudsak i Roy Anderssons filmstudio, Studio 24, på Sibyllegatan 24 i Stockholm. Där bygger han sina omsorgsfulla scenografier, med assistans av Björn Runge, Levan Atkin och sin högra hand filmproducenten Johan Carlsson. Säkert finns det fler runt honom som har betydelse för filmernas tillkomst, hans studio verkar vara fylld av medarbetare som ägnar sig åt att realisera, organisera och marknadsföra Anderssons filmer såväl som hantera hans temperament och på senare år tilltagande alkoholkonsumtion. Roy Andersson säger att han utan studion aldrig hade kunnat utveckla sitt filmspråk. Och Kulturhusets utställning visar hur viktig scenografin är för Roy Anderssons filmskapande. Hans filmer tycks i det närmaste vara 90 procent scenografi. Det innebär att stora delar av hans berättelse byggs in redan i skapandet av scenografin. Vad som än spelas upp där får intressanta undertoner. Han lägger bokstavligen ned oändligt med tid på att det ska bli exakt rätt. Exakt rätt rekvisita, rätt position i rummet, rätt kroppsspråk.
Utställningen visar hur viktiga helbildstagningarna, de så kallade tabloiderna, eller som Roy Andersson säger ”den komplexa bilden” är för resultatet. De påminner om målningar. Hans arbetssätt påminner om hur en målare skissar inför en målning. Helbildstagningarna ger ofta en creepy känsla. Det kan bero på att de är statiska likt övervakningsfilmer, rummet är konstant, bara personerna i rummet förflyttar sig. Det är troligt att Roy Andersson influerat även konstnärer från en yngre generation. Jag kommer osökt att tänka på Ann-Sofi Sidéns konstprojekt med övervakningsfilmer, exempelvis ”Who Told the Chambermaid” och ”Prop for Worldpicture II”. Hon har också ett starkt allvar som påminner om Roy Anderssons. Även ett perifert, stilla, dubbelbottnat måleri som Göran Rydéns och framför allt den nyligen debuterande målaren Leif Engströms, vars förortsmotiv tycks komma nästan direkt från Studio 24, dyker upp i tankarna. Det gör även Henrik Ekesiöös socialrealistiska skulpturer som sägs föreställa hans pappa, oftast i ett tillstånd av bakrus.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Utställningens titel är ”Om detta att vara människa”. Roy Andersson benämner i en intervju livet som en tragedi, inget liv slutar med en happy end menar han. Han verkar fundera mycket över det till synes meningslösa med mångas liv. De första 15 åren är avgörande för hur livet därefter blir, säger han om uppväxtens betydelse. Det är dessa år vi kommer tillbringa resten av livet med att fundera över. Roy Anderssons pappa var boxare och alkoholiserad. När Roy var 12 år slutade pappan tvärt att dricka på grund av en allvarlig depression. Och Roy Andersson berättar i en intervju om hur fascinerad han är över sin pappas helt olika sidor, å ena sidan en tuff boxare, och andra sidan känslig och sårbar. Det påminner om flera av hans filmkaraktärer.
Denna utställning, som kan vara Kulturhusets bästa eller åtminstone mest omsorgsfulla, är enligt dem själva den största och mest omfattande utställningsproduktion de gjort. Den är även den största utställningen som gjorts om Roy Andersson. Det är svårt att komma på något svenskare än Roy Andersson. Jag såg vid ett tillfälle en känd amerikansk artist intervjuas om vad hon tyckt om Sverige under ett besök på 90-talet. Sverige är jättefint svarade hon, men la till ”but Jeezez, lighten up a bit swedes, it seems like you all are considering to commit suicide, why so gloomy”? Av någon anledning tycks just det väldigt svenskt, att reflektera över det mindre glamorösa med att vara människa. Svårmodet. Men utställningen inspirerar som film, konst, hantverk och rent intellektuellt. Roy Andersson säger i en intervju att ju äldre han blir desto större blir hans insikt om hur otroligt viktig konsten är för människan och det är med den känslan jag lämnar utställningen.
info@opulens.se
