INTERVJU. Det är ju den, säger Björn Tufvesson, när han får syn på boken Herretänkare som ligger på bordet. Han brukar hänga här på Ölhallen 7:an och berättar att han blev så förbannad att han inte kunde sova när han läste det tredje kapitlet.
– Det handlar om den postmoderna vänsterns sanningsbegrepp, säger bokens författare David Brolin som just beställt in en Falcon, den rekordvarma sommardagen i Göteborg.
David Brolin beskriver hur han i Herretänkare. Essäer och tidskritik (CKM Förlag, 2016) vill frammana en dubbel ideologisk fiendebild. Dels ägnar han ett stort utrymme åt den postmoderna vänsterns intellektuella, från Foucault till Stefan Jonsson. Måhända för att de sedan decennier är akademins herretänkare. Dels den andra kategorin av herretänkare i form av högerns liberala profiler som han klär av i sin omtolkning av den liberala traditionen.
Ett exempel på det senare återfinns i den tidigare opublicerade essän ”Fria fåglar, tama gäss” som finns med i bokens avslutande del ”Fascism och liberalism”.
– Ett helgon som tidningsmannen Segerstedt var i själva verket en massföraktande aristokrat som beundrade Mussolini innan han började förakta Hitler. Men att påpeka dom inre sambanden mellan liberalism och fascism är inte okontroversiellt, påpekar han.
David Brolin beskriver vidare hur boken skall uppfattas som ett försvar för humanismen och tillägger att det samtidigt är en kritik av posthumanismen som en antihumanistisk, stundom nihilistisk uppfattning. I det fjärde kapitlet slår han i sin tur fast att ”nihilismen är en opportunism” där det gäller att följa makten när det inte längre finns några andra värden att följa.
– Det krävs en radikal humanism som alternativ och motbild. Humanismen är inget förlegat eller överspelat som många tror, understryker han.
Boken består av en samling essäer där flertalet varit publicerade i tidningar och tidskrifter som Arbetaren, Axess, Borås Tidning, Hjärnstorm, Häften för kritiska studier, Ny Tid, Svenska Dagbladet och Tidningen Kulturen mellan åren 2011 och 2014. I förordet skriver publicisten Anders Björnsson att man blir klokare i David Brolins sällskap: ”Han skriver efter eget huvud, inte efter andras förväntningar. Han skriver av förpliktelse”. Boken är utgiven av Svenska Humanistiska Förbundet som arbetar i folkbildningstradition med debatter, föreläsningar, resor och skriftutgivning. Det skall inte förväxlas med Christer Sturmark och Förbundet Humanisterna.
*
Efter en stund serveras det grillade mackor med senap på den anrika ölhallen vid Kungstorget och David Brolin beställer in en till Falcon. Han berättar att han varit och hälsat på sin pappa i Uppsala. Han är också utbildad bibliotekarie. En annan som också betytt mycket är farsans kompis.
– Han läste idéhistoria i Uppsala på 70-talet och det var han som fick in mig på det spåret. Han har fungerat som en slags mentor och tipsade om böcker som inte direkt ingick i kurslitteraturen. Sen har samtal med kompisar betytt en hel del då man brutit åsikter. Så det viktigaste har legat utanför universitetet. På sätt och vis är det lite sorgligt, säger han.
David Brolin växte upp i Borås och gick gymnasiet på Bäckängskolan. Han beskriver det som en traditionellt konservativ skola och berättar att han var engagerad i två skolföreningar som hade egen lokal. Det var Röd Front samt konst- och poesiföreningen Kalejdoskop.
– Vi ställde fönstret på glänt och var där även på helgerna. I efterhand kan det nog uppfattas som lite bisarrt att vi gick till skolan även på helgerna, säger han och skrattar.
Efter gymnasiet flyttade David Brolin till Göteborg där han började studera idéhistoria. Han skaffade sig en liten studentlägenhet på Olofshöjd och berättar hur det första året var kul och spännande. Han minns bland annat en studieresa till Berlin och att de skulle skriva uppsats på temat Weimarrepubliken. Han valde ett ämne om Rosa Luxemburg. Han nämner också att institutionens professor, Sven-Eric Liedman, var där men att man inte såg honom så mycket.
– Däremot var ideologianalysen och ideologiteorin viktig. Det var Liedman som startade den. Men den förlamades. Folk blev väl äldre och tröttnade, funderar han.
Därefter blev det studier i konstvetenskap, historia och ytterligare några fristående kurser, innan han skrev sitt första stora arbete där han grävde i arkiv. Det var en uppsats i idéhistoria om Socialistiska Partiet och Nils Flyg. Det var han som gick från kommunismen till nazismen.
– Det är alltid intressant med genomgripande ideologiska transformationer. Det var också en av anledningarna till att jag senare skrev boken Omprövningar som behandlade en annan form av politiska förändringar och ideologibyten, säger han.
På 90-talet började David Brolin skriva i Socialistisk Debatt som var vänsterpartiets teoretiska organ. Han påpekar att det nog inte var en slump att hans första artikel handlade om surrealisten André Breton. Han började också medverka i Häften för kritiska studier där Göran Fredriksson var redaktör och ansvarig utgivare.
– Det var en intellektuell vänstertidskrift som introducerade betydelsefulla tänkare och skolbildningar, till exempel Louis Althusser och Frankfurtskolan. Från 68- fram till 80-talet var den helt suverän. Det var den intellektuellt sett tyngsta tidskriften. Endast Zenit kunde mäta sig. Men idag ges den ut mer oregelbundet, säger han.
*
På väggen på den drygt hundra år gamla krogen hänger en stor tavla som föreställer det gamla Göteborg. Under den står rader med ölflaskor på den mörka trähyllan och lite längre bort en båtmodell. David Brolin berättar att hans första text i Häften för kritiska studier handlade om Arnold Ljungdal.
– Han var en svensk marxist och poet som skrev boken Marxismens världsbild (1947). Han var också bibliotekarie, tillägger han.
Sedan blev det en del recensioner. David Brolin nämner en Heidegger-biografi samt att han skrev om sociologen Göran Dahls första bok om radikalkonservatismen. Han nämner också en recension med titeln ”I skuggan av Liedman” där han kritiserade Liedmans bok I skuggan av framtiden (1997) för ett vagt och rörigt modernitetsbegrepp.
– Vem läser den idag? Det är ingen bok som gått till eftervärlden, konstaterar han krasst.
I Häften för kritiska studier började han också publicera sina första Nietzsche-artiklar som ledde fram till boken: Friedrich Nietzsche. Liv Filosofi Politik (2010). Det var den andra boken som Häften för kritiska studier gav ut. Den första var historikern Carlo Ginzburgs Ledtrådar (1989). I förordet skrev Göran Fredriksson att David Brolin utmanade den gängse bilden av ”Nietzsche som opolitisk estet, relativist och existensfilosof” för att istället teckna ett porträtt av ”en partitagande intellektuell som konsekvent bekämpar demokrati, upplysning och lika rättigheter”.
Vad gäller responsen på Nietzsche-boken minns David Brolin att den blev uppmärksammad men att den hade förtjänat ett mer seriöst bemötande.
– De akademiska filosoferna svarade huvudsakligen med tystnad eller korta avfärdanden. Men det kom också positiva reaktioner från dagspress och tidskrifter. Erik Wallrup på Svenska Dagbladet kallade boken en isbrytare inom Nietzscheforskningen och jag blev inbjuden till Filosofiska rummet i P1, berättar han.
Under det långa och omfattande arbetet med Nietzsche-boken kom David Brolin i email-kontakt med den italienske Nietzsche-experten Dominico Losurdo.
– Han läste Nietzsche mot bakgrund av de sociala händelserna och revolutionerna under 1800-talet. Han bygger vidare på samma tradition som filosofen Georg Lukács, påpekar han.
David Brolin påpekar att Dominico Losurdo har betytt mycket för honom, både forskningsmässigt och i de större perspektiven. Han nämner särskilt dennes bok Liberalism. A Counter-History (2011), vilken har beskrivits som en vattendelare i omvärderingen av den liberala traditionen. Han skrev också ett personporträtt på Dominico Losurdo i Tidningen Kulturen som översattes till italienska.
*
David Brolin har tagit med sig ölen och tänder en cigarett på ölhallens soldränkta uteservering. På andra sidan gatan ligger Stora Saluhallen. Han berättar att han under många år skrev för Tiden som är socialdemokraternas idépolitiska tidskrift.
– Dom betalade ungefär 1400 för en recension och det dubbla för artiklar. Så det gällde att vara med i varje nummer. Den brukade komma sex gånger per år. Jag fick skriva där fram till Daniel Suhonen började som redaktör, tillägger han.
Han kan inte låta bli att skratta när han berättar om en recension i Tiden där han gjorde ned den gamle Uppsalaprofessorn Tore Frängsmyrs lärdomshistoria.
– Jag beskrev den som plågsamt konventionell. Det var år 2000 eller något sånt där. Rubriken var ”Svensk idéhistoria av det tunnare slaget”. Men recensionen innehöll några missförstånd. Idag hade jag nog inte skrivit texten på det sättet, säger han.
David Brolin slår sig återigen ned vid bordet. Han börjar berätta om boken Omprövningar. Svenska vänsterintellektuella i skiftet från 70-tal till 80-tal (2015). Den gavs ut på Celanders förlag i Lund där bland annat Jan Myrdal gett ut böcker. Han beskriver hur responsen på boken blev väldigt bra.
– Den blev över förväntan. Det skrevs positivt om den från höger till vänster samtidigt som man använde sig av den för sina politiska syften, tillägger han.
David Brolin påpekar att frågan om 1968 års renegater var ett outforskat fält. Han var särskilt intresserad av motiven och drivkrafterna, till exempel Lundaprofessorn Svante Nordins väg från ortodox kommunist i VPK till Samtidsmagasinet Salt och dennes nytolkning av Fredrik Böök.
– Framför allt ville jag visa de ideologiska omvandlingarna mot bakgrund av ett förändrat politiskt, intellektuellt och ekonomiskt klimat i en tid av vänsterns sammanbrott och den nyliberala högerns frammarsch, säger han.
*
På väggen borta vid bardisken hänger fotbollsvimplar och högst upp en gammal Dundee United-halsduk. David Brolin påpekar att bartendern har bra koll på vad gästerna dricker. I den närmast tropiska hettan häller han upp en tredje iskall Falcon till David Brolin som väntar på den första seriösa recensionen av boken Herretänkare. Björn Tufvesson som strax passerar bordet skrattar till och konstaterar att rehab is for quitters.
