BOKAKTUELL. Det tar flera läsvändor med nätters sömn däremellan innan jag tycker mig finna såväl en som flera tolkningar som bär i Johan Rantala Bonniers andra diktsamling Jag, du, vi. Poeten var knappast mindre krävande i debutens intensiva associationsflöde Ak(c)ne förra året. En nyskapande ekvilibrist som målar med osäkrade ord. Vad har han lärt sig av ikonen Bob Dylan och Agnes von Krusenstjerna? Och vad betydde det att läsas i Dagens dikt och bli inköpt av Svenska Akademiens Nobelbibliotek?
198 kr. 
189 kr. Jag har bara läst och läst om Ak(c)ne och Jag, du, vi – i den ordningen – ett par tre gånger när händelser på hans jobb kräver att Johan Rantala Bonnier flyttar vårt inbokade samtal till en senare dag. Lyckosamt nog.
Jag läser igen, bara Jag, du, vi den här gången. Nu öppnar sig de sparsmakade dikterna, fortfarande mångtydiga men jag prövar vägar, väljer stigar.
För att backa bandet, en sliten fras Johan Rantala Bonnier aldrig skulle använda i sitt skrivande, kom Ak(c)ne ut 2020 på bokförlaget Ekström & Garay. Ett intensivt associerande ordflöde, rytm och allitterationer, som vore de levererade på den slamrigt punkiga poetry slamscenen. Varje bild gestaltar, åtminstone för mig, ett tillstånd.
Under ett utfällt valv studsade undantag paradigm-
skiften hopp roterade kulstötar utvidgande fröhus
fjädrande studsar och hopp vältrade sig bland väteklot
i syreemballage av förnyelse nedför stadgad betongrapp
forsade över villospår spridda tappade lösa ägodelar från
spritlaserade episoder ljusaborterande neddansande
lager jordar revor sprickor och under valvets utspända
båge sprängs klot efter klot inför dvalans inträde
Inte ett skiljetecken! Det associativa flödet kring barndomslek, cirkusbesök, finnar, ungdomlig vånda, ensamhet och själväckel påminner om den målade konsten. Att varje strof, egentligen enradig, pressats in i en kompakt textruta på egen sida påminner mig om högställt kinesiskt tuschmåleri. Dock av en inknöcklad surrealist i Salvador Dalis krets, en fattig sate med liten målarduk och många idéer.
Ak(c)ne uppmärksammades av bokbloggar. Skrivandedam skrev ”kan tolkas som en stream of consciousness eller inre monolog” på sitt Instagramkonto. Linneas bokhylla läste in ”hur ett icke-normativt utseende påverkar ens relationer till andra och sig själv” och fann att högläsning gav mer.
Men hoppsan! Svenska Akademiens Nobelbibliotek köpte ett ex av Ak(c)ne. Och den dikt som börjar ”Regnet föll ner” presenterades i Dagens dikt i Sveriges Radio 27 februari detta år. Med efterföljande dova stråk av Nils Ökland på hardangerfela.
Hög tid att låta Johan Rantala Bonnier själv komma till tals i denna intervju.
De offentliga framgångarna kan inte bara handla om att du är vit, medelålders man och har gift dig till efternamnet Bonnier (sorry, frågan måste ställas)?
– För mig betyder Svenska Akademiens inköp mycket och jag hoppas att de ser potentialen och storheten i Ak(c)ne och även tar in Jag, du, vi, säger Johan Rantala Bonnier och hoppas, lika förskräckt som innerligt, att det lagvigda namntillägget inte påverkat Akademiens inköpsbeslut.
– Rent krasst har det publika mottagandet inte varit så väl som jag hoppats. Ak(c)ne lever sitt liv utanför det mediala bruset, fortsätter han och funderar kring mediakoncerners begränsade recensionsutrymme som är snålt mot debutanter utanför de äldre förlagens krets.
Ak(c)ne handlar ju om tonårstiden men när skrev du dikterna?
– Jag tror jag skrev dem 2013, den hette Sammelsurium då. Sedan har jag vidareutvecklat dem över tiden. Det är en analys av jaget under en lång tid och jag har skrivit kronologiskt med början och slut, eller med början och fortsättning. Den allra första dikten hade som målbild att iscensätta en lycklig period, innan aknen kom in i bilden, säger 38-åringen och tillägger att aknen faktiskt dröjde sig kvar fram till för några år sedan.
Som en rörelse igenom perioden?
– Precis!
Har du lämnat Ak(c)ne bakom dig nu?
– Jag skriver på mitt femte manus nu, jag lämnar dem ganska snabbt när jag är klar, menar Johan vars två senaste verk söker förlag.
Över till Johan Rantala Bonniers nyutkomna tredelade diktsamling Jag, du, vi, som tillägnas Anna som han är gift med.
Mycket har hänt. Där det tidigare rasade i ett furiöst tempo flyter orden nu ut i ett lugnare sel. Den slamrande punkscenen är försvunnen, för mitt inre ser jag en dunkelscen med levande ljus. Jag-delen inleds:
Jag är kornettklockans vindpust som sörjer faders-
stämma bränner lerig jord och blåser upp glaskupor
och hedrar att jag är ingenting
Meningar med subjekt, predikat, objekt – Jag sotar himmelsglaset … Du är den nalkande förlisningen … Vi dras till offervatten … Läsbara. Tolkningsmöjliga. Rentav med haikutwist, fast ändå inte haiku. Dock fortfarande inte ett skiljetecken. Fortsatt krävande. Högläsning är även här att rekommendera.
Kommentar på det?
– Jag vill med så lite medel som möjligt uttrycka så mycket som möjligt, säger Johan som själv inte jämför sin diktning med haikun.
Han rekommenderar att inte läsa dikterna eller ens en strof i ett enda svep; de ska vara krävande, ge motstånd.
– Jag har medvetet ingen interpunktion eller radbrytning, säger han och jämför med hur det är när vi talar, hur vi avbryter oss och vänder mitt i tanken.
– Jag är en förespråkare av allt som är inte alltid kan förstås och uppskattar tillfredsställelsen att till slut acceptera att inte förstå. Det är härligt befriande att ta sig an något som gör motstånd, jag försöker se nya ingångar, säger Johan Rantala Bonnier och lyfter fram ett möte med en jazzentusiast som älskade den mest komplicerade jazzen.
Vad är viktigast för dig – språkbehandling eller innehåll?
– Språkbehandling, på rak arm. Det är lite som hönan eller ägget; jag söker efter struktur och textur, sedan kommer innehållet vare sig jag vill eller inte.
Innan poeten ger sig i kast med sitt diktande har han ett färdigt koncept, ett tema som han arbetar kring.
Som språkmänniska i klass med Ann Jäderlund skapar du nya bilder av ord som finns och nästan finns. Fast du har nämnt Dylan, Beckett, Joyce och Frightened Rabbits låtskrivare och sångare Scott Hutchison som förebilder, alla män.
– Det är givetvis inte bara män som är mina influenser, men fram tills nyligen har vi haft en kanon som till största delen bestod av män, det har varit svårt att värja sig emot, understryker Johan.
I efterhand har han sökt kvinnliga förebilder, litteraturforskningen har lyft fram många under de senaste decennierna. Nyligen läste han Agnes von Krusenstjernas Fattigadel.
– Bland det bästa jag någonsin läst!
Visst är det Bob Dylan du syftar på här, alltså resepredikanten?
Vi borstar tågvirkets efterkänningar från tingade
grundprinciper och lyssnar när resepredikanten
nynnar villervallans illa medfarna melodi
– Nej! Där finns inga sådana referenser. I mina andra manus kanske det finns mer av sådant, vad vet jag.
En central fras som återkommer i Jag, du, vi, i alla tre avdelningarna är ”stirrar ned”. ”Jag stirrar ned ett vanmäktigt bihang”, ”Vi stirrar ned det förborgade låglandets miserabla vidder”.
Du stirrar ned det bristande havets brusknippe intill
det otyglade bergmassivet med svaga ögonryckningar
som skallrande svansar
Vill du förklara uttrycket?
– Det jag försökt göra är att porträttera den yttersta ödsligheten hos de här individerna och i relationen. Där finns bara möjligheter i att tolka ordföljden.
Förlaget skriver att texterna skildrar en relations utveckling och utmaningar mellan två sköra individer i en parallell tillvaro långt från vardagen. Det är då lätt att tänka att det är mötet med din fru det handlar om, ungefär som en vuxenversion av Tove Janssons Vem ska trösta Knyttet?
Men efter att ha testat olika läsningar öppnar sig dikten när jag bestämmer att du i Jag-delen talar inifrån i stort sett samma person som skrev Ak(c)ne. I Du-delen talar du till dig själv utifrån men även till andra poeter som du läser, kanske det rentav är till Poesin personifierad. I Vi-delen smälter Jag och Du samman, talar från ett poeternas kollektiv.
Har jag fattat nåt eller missuppfattat allt? Vill du bli förstådd eller släpper du tolkningen fri till läsaren?
– Det var intressant, säger Johan och låter rentav lite överraskad. Jag vill nödvändigtvis inte bli förstådd men jag vill bli läst.
Han liknar det ideala mottagande som när vi besöker ett konstmuseum och ser konst som vi inte nödvändigtvis förstår men uppskattar.
Tre illustratörer medverkar i Jag, du, vi, Helen Silvander, Elise Mattisson Chue och Lovisa Axellie. Det är svartvita kolteckningar, abstrakta men också föreställande.
Känner du dem?
– Jag känner Helen Silvander sedan tidigare, men inte Elise och Lovisa. Med deras hjälp och fantastiska illustrationer har jag velat få boken att närma sig en konstbok. Bilderna lyfter Jag, du, vi visuellt, det blir mer kraftfullt.
Konstnärerna har fått var sin del av dikterna som de fått tolka helt fritt.
– De har olika uttryck, det gläder mig mycket.
Som läsare håller jag med, teckningar tillför rytm och fördröjning, tysta kommentarer som inte heller de är självklara att tolka.
– Någonstans börjar det trevande, suggesstivt, blir mer tydligt ju längre det går.
Aha … jag tror att Jag, du, vi håller för några läsningar till … nya upptäckter väntar
ANN-CHARLOTTE SANDELIN
info@opulens.se
