SKRIVDON. Så var det löningsdags. Som kulturjournalist innebär det inte att äta trerätters med vinpaket eller köpa en läcker svart gadget från B&O. Nej jag går till Akademibokhandeln med nån vag tanke om gammaldags lyx för skriftställare. Det blir brevpapper i äggskalsvitt och syrenlila blomsterranka. En gammelrosa reservoarpenna och tyska dyra blyertspennor samt en pennvässare av märket Caran d’Ache i blästrad aluminium.
Väl på köpcentrets franskinspirerade kafé inser jag att mina skrivdon utgör ett vägval. Väljer jag rosa reservoarpennan blir det kanske en pikant novell om en ungmö som anno 1953 var föreståndarinna för en bod för korta varor. Blyertspenna och vässare ger då något gubbgrinigt kulturreaktionärt med metalitterär kyla à la Handke? Jag vet inte. Däremot är jag övertygad om att hade jag haft surfplatta med online-text-editor hade det inte blivit något skrivet alls. För att det är för sterilt. För att det abstrakta, lite blåskimrande kalla nätet är amorft och som skrivverktyg varken skänker spänst eller tendens.
Jesper Nordström