GBG2001. När vändningen kom så skedde 11 september-dåden. Kriget mot terrorismen med sin logik inleddes och omöjliggjorde att Sverige kunnat göra upp med den statliga repressionen, menar Nathan Hamelberg som ändå längtar tillbaka “till det Göteborg där en annan värld syntes möjlig”. För 20 år sedan, 14-16 juni, pågick det som gått till historien som Göteborgskravallerna. Opulens uppmärksammar händelsen med en serie artiklar.
En av de mest svårprocessade erfarenheter jag har är det som kommit att kallas ”Göteborgshändelserna”, det vill säga all aktivitet och alla händelser som utspelade sig i samband med EU:s toppmöte i Göteborg från och med den trettonde till sextonde juni 2001. När jag skriver ”svårprocessade” menar jag inte att det är något olösligt trauma, utan att just minnesbilderna av de dagarna är kaleidoskopiska – än kommer det ena än det andra i förgrunden. Ena minnet är som ett polaroidfoto av en picknick, nästa är en roadmovie på väg i bil från Stockholm till Göteborg, ytterligare en är sjudande folkhav som är bland de största jag sett i mitt liv.
De bilderna blandas med panik, löpsedlar, chocker från ridande polis, det oupphörliga dånet från helikoptrar som surrar. Bilder av ungdomar som låsts in på avgränsade områden av polis, enstaka bekanta ansikten bland dem. Men också minnet av enorma och mångfacetterade förberedelser från en enormt bred flora av folkrörelser, ideella organisationer, partier, fackföreningar, miljökämpar, fredsaktivister och inte minst globaliseringskritiker.
Idag har det förflutit mer än tre gånger så lång tid sedan Göteborgshändelserna tilldrog sig som det förflöt mellan Sverige gick med i EU och att Sverige fick ordförandeskapet. Då var Göran Persson statsminister – sedan dess har det hållits fem val och Sverige har deltagit i militära operationer i Afghanistan, Kongo, Libanon, Liberia, Libyen, Mali, Nepal, Sudan och Tchad för att nämna några. Och just de internationella frågorna är kanske paradoxalt nog det som begravt EU-medlemskapet som nationell politisk fråga.
Även föregivet radikala människor fick erfarenheter som inte liknade andra.
Folkomröstningen om svenskt EU-medlemskap hölls 49 dagar innan Sverige blev medlem; det var en fråga där det politiska etablissemanget nästan mangrant slöt upp på den ena sidan och hela samhällets politiska och juridiska apparat hade förberett sig för det utfall man förordade. Ändå röstade bara 52,3 procent för medlemskap. Med folkomröstningen förband Sverige sig till och med att ansluta sig till euron som valuta – när väl konvergenskraven uppfyllts, något de EU-medlemsstater som infört den gemensamma valutan struntat i. Protesterna i juni 2001 måste förstås i ljuset av den bakgrunden, samt att toppmötet gästades av USA:s president George W. Bush.
Det finns en skröna om att Zhou Enlai, kinesisk premiärminister 1949-1976, ska ha fått frågan ”vad anser du franska revolutionen ha för betydelse?” och att han svar ska ha varit ”det är det för tidigt att säga”. Sant eller ej, samma svar skulle kunna ges på frågan om ”hur har EU-toppmötet i Göteborg 2001 respektive protesterna kring det påverkat Sverige?”. Men något jag tror går att säga med säkerhet är att med de tiotusentals deltagarna i möten, protester, samtal och demonstrationer – kanske uppemot femtiotusen – så förändrades synen på alltifrån politiken, polisen, staten, juridiken och medier i grunden. Även föregivet radikala människor fick erfarenheter som inte liknade andra. Poliser manipulerade bevismaterial för att frikännas i rättegång och fälla andra, människor dömdes till fängelsestraff baserat på var de vistats vid givna tidpunkter och svenska massmedier gick in i en sensationalistisk psykos där det tog veckor eller månader för kritisk granskning av skeendena att infinna sig.
Just det sista gör att händelserna är så svårprocessade. Att samtidigt överblicka nätverk som bildades, slutsatser som drogs, modeller som övergavs, samförstånd som bröts eller nya, mer komplexa horisonter som uppenbarade sig när den era av toppmötesprotester som inleddes med protesterna kring Världshandelsorganisationens toppmöte sista november 1999 i Seattle gick in i en ny fas – att samtidigt överblicka det är något övermäktigt. Inte minst för att bilden av Göteborgshändelserna som kablades ut i massmedia i direkt var som ett hån mot de som deltog i möten, demonstrationer, mobiliseringar och manifestationer.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Det enda som skildrades var kravaller, medan polisens repression, omringningen av Hvitfeldtska och Schillerska gymnasierna och tystnaderna om så mycket, från polisens nedslag på den demonstration som hölls mot polisvåldet lördagen den 16 juni, den faktoid som spreds om en ”tysk terrorist” som motiverade snart sagt alla frihetsinskränkningar, alla som skickades till Kviberg på löjliga misstankar, inskränkningen av frihet för journalister som faktiskt försökte granska vad som skedde, bemöttes med tystnad. Och det var för att positionera sig mot mediebilden som politiker gav rosor till polisen (trots alla frihetsinskränkningar), politiker längs hela spektrumet inklusive S och V gav opportuna hyllningarna och gjorde svepande avståndstaganden.
För den bredare allmänheten började bilden av händelserna vända några månader senare i och med alltifrån aktivisters arbete, Stefan Jarls och Lukas Moodyssons dokumentär ”Terrorister – en film om de dömda”, Erik Wijks böcker och reportage, Hannes Råstam och Janne Josefssons gräv i Uppdrag Granskning, stödarbetet för dömda, utställningar som ”Vem är den tyska terroristen?” som dokumenterade händelserna. När den vändningen kom i vad som får sägas vara en nationell traumabearbetning så skedde 11 september-dåden. Kriget mot terrorismen med sin ”you’re either with us or against us”-logik inleddes. Det gjorde att Sverige aldrig kunnat göra upp helt med vare sig den statliga repressionen eller den nya hegemoni som höll på att etableras. Det är en sorts metahändelse som påverkat oss alla, oavsett om man var i Göteborg 13-16 juni eller ej.
Men det smärtar extra mycket om man var där tror jag, det gör det i alla fall för mig. Ändå längtar jag tillbaka till det Göteborg där en annan värld syntes möjlig.
nathan.hamelberg@opulens.se
