Med en dragning till den mörka sidan

BOKSLÄPP. Vi människor rymmer ondska inom oss. Vi är hämndlystna, sätter jagets lust före andras bästa eller förstår inte bättre. Vi drivs av krafter vi inte vill visa upp för andra, kanske inte ens inför oss själva. Författaren Christina Gutiérrez Malmbom tar vara på både egna erfarenheter och plötsliga infall i novellsamlingen Människor och mörker. Hon berättar om sitt skrivande för Ann-Charlotte Sandelin.

– Jag har en dragning till människans mörka sidor eller till det som vi inte vill ska komma ut, inleder författaren Christina Gutiérrez Malmbom som nu släpper novellsamlingen Människor och mörker på sitt nya förlag Ekström & Garay.

Mörka är de, drivkrafterna som hon sätter i spel i de korta novellerna ”Aska”, ”Hundvakt”, ”Den utvalde”, ”Katten” och den lite längre ”Hybris”. Kanske inte ”Katten”, om jag ska vara ärlig. Som läsare förleds jag att tro det, men upplösningen visar sig ha en speciell clou och får mig att le.

Christina Gutiérrez Malmbom säger sig alltid ha skrivit. Författarskapet inleddes i vad hon kallar ”presentboksgenren” med Konsten att vänta barn och Konsten att överleva en tonåring som kom ut under tidigt 2000-tal. Hon tar uppenbarligen vara på de erfarenheter livet ger, för ett förhållande med en uppmärksam och trogen partner ledde till Don José – samtal mellan en matte och en hund som hon gav ut 2018 på eget förlag.

Livserfarenheten är minst sagt bred, Christina Gutiérrez Malmbom har bland annat jobbat i resebranschen, skolvärlden, på myndigheter och i ideella organisationer. Numera är hon verksamhetschef på Studieförbundet Vuxenskolan Kronoberg och är även styrelseordförande och producent för Smålandsoperan, ett produktionsbolag för opera, operett och musikal, där hon är en av grundarna.

I novellen ”Aska” ska huvudkaraktären Ron nästa morgon lämna sitt hotell och bege sig till Arlanda, pass och flygbiljetter ligger i fickan.

En natt kvar och sedan skulle allt vara annorlunda. Ron åt en oxburgare i restaurangen intill receptionen och tittade förstrött på gästerna runt omkring. Ett par indier satt vid bordet intill och pratade i mobiltelefon. Framför dem stod två stora ölglas, till hälften urdruckna. Varför sitter man tillsammans på en krog om man ändå pratar i telefonen med någon annan?

– Mitt skrivande startar med att en person skrivs ner, på en plats, på väg någonstans. Något måste komma i vägen så att det blir en svårighet att lösa, en konflikt eller ett hinder. Sen så skriver jag och ser vad som händer.

Väl ute på Arlanda, vid växlingskontoret möter Ron en kvinna, allt enligt en noga uppgjord plan. De dricker kaffe medan de bekantar sig. Ron har också beställt en mugg vatten, fortfarande enligt planen. Strax därpå inträffar något som ingen kunnat föreställa sig, inte ens Ali som planerat hela operationen. Inte bara ett eller två flyg ställs in, utan hela världens.

Läsningen går lätt, språket flyter klart. Författaren serverar inte allt genast, ibland skjuter små sidoinfall fram, hon låter det komma fram allt eftersom, död som liv. Främst märker jag hennes intresse för människors drivkrafter; visst finns här en psykopat men också en helt vanlig, lite självupptagen person och en som inte förstår bättre.

Hennes engagemang för operakonsten, spelar det in? Där är det ju ofta starka känslor som krockar – och inte sällan även ond, bråd död.

Det visar sig att Christina Gutiérrez Malmbom faktiskt mött människor som dödat, när hon i yngre år jobbade inom vård och socialtjänst.

– Det är spännande att prata med andra människor och förstå deras bevekelsegrunder, kommenterar hon.

Författaren har även erfarenhet av att arbeta inom en organisation som visat sig gravt dysfunktionell, något som speglas i novellen ”Hybris”, en komplex historia som vindlar sig fram mot hämnd.

Intrigen gör att jag i vårt samtal flikar in att många kan känna igen sig i situationen med halvdana insatser från de myndigheter och institutioner i samhället vars uppgift är att hjälpa de som behöver stöd men i praktiken stjäl år av liv, egnas eller närståendes. Eller kanske är detta något vi läst om i tidningen.

– Jag har kommit fram till den dystra insikten att det inte är så stor skillnad mellan oss människor. När saker ställs på sin spets, vad gör vi? Polisen i Norrbotten tog inte hand om en person som låg redlöst berusad ute i kylan. Går vi själva förbi en ung missbrukare? Hjälper vi den arbetskamrat som ofta kommer blåslagen till jobbet? Vad är ondska? Vi har den i oss allihop, liksom det ljusa. Det är det jag experimenterar med i mina noveller, det är inga lyckliga slut.

Hur hinner hon skriva? Christina Gutiérrez Malmbom ser fram mot pensionen då romanen hon också skissar på ska få full uppmärksamhet. Då hon kan utveckla karaktärer och följa sidohandlingar.

– Jag tror att romanen är den ultimata formen för mig men det är inte möjligt just nu, säger den dubbelarbetande författaren.

– Novellen är något helt annat. Det är väldigt lustfyllt att försöka få ihop den inom regelverket jag sätter upp, den blir väldigt koncentrerad, säger hon och fortsätter: Alla noveller är skrivna under tidspress. Jag ställer upp ett persongalleri och ser vad som händer, det är som i operan, jag bara följer med. Jag vill att det ska bli klart, och det ger en stor tillfredsställelse.

Och jo – i framtiden kan det kanske bli ett och annat libretto för Smålandsoperan.

Människor och mörker ges ut på förlaget Ekström & Garay. Tid är pengar resonerar en hårt arbetande Christina som är tacksam att få praktisk hjälp med utgivning och marknadsföring och är mycket glad för ”ett fantastiskt bemötande”.

Nu släpper hon taget om sin novellsamling, låter den möta världen.

– Jag kan inte göra något annat än att skriva. Sedan är det upp till läsaren att bedöma textens värde.