HELHET. En inspirerande händelse i mitt vardagsrum: det öppna fönstrets vind fyller gardinen till en båge med spänst. Tyg nuddar prydnadssifonen, ett objekt så självtillräckligt i sin inneboende energi, sin linje. Ja, vi har alltid gillat linjer och sammanhang, det övergripande som bär en riktning, energi och sammanhang. Som när du står på Skeppsholmen och över vattnet ser Gamla stans sammanhållna vackra byggnadsmassa. Eller allvarligare: att få ha samma läkare över ett helt års sjukskrivning. Att en lärare kan få följa sina elever och se den längre tendensen. “Nu glömmer vi förra vårens svacka när det kommer till betyg”.
Så mycket av detta är slaget i spillror och grälla fragment, men de falska enheterna och sammanhangens månglare börjar växa fram som skadesvampar. Det talas om nationens enhet, om ras och familj som linje och sammanhang. En alltför lättköpt lösning och balsam på sprickorna som postmodernism och nyliberalism skapat med en syn på människan som helt fragmenterad och insulär.
Ja, vem i detta tresekunderssamhälle går hela linjen med 40 år på samma jobb och slutar som vithårig mästare? Vilken nyexaminerad 24-åring stannar så länge att hen verkligen bottnar?
Jesper Nordström