BEKÄNNELSEPOESI. “Samlingen är en pendel mellan glädje och sorg, ljus och mörker, försök att leva, längtan efter att dö, dagar på hispan, dagar i vardagen, kärleken till sina barn, tro och otro”, skriver Helena Lie om diktsamlingen Leva eller dö av Anne Sexton.
Leva eller dö av Anne Sexton
Ellerströms (2017)
Översättning: Niclas Nilsson
Svarta dam,
vad ska jag göra
utan dina två blommor?
Jag har levt i dig, nummer för nummer.
Jag har tryckt dig in och ut som en nål.
Lustiga siffror, jag har dansat på din stam
och jag har knäböjt på din torso.
Med mina ord har jag vittnat falskt mot min själ.
Glöm inte- det kommer en frånvaro.
Det kommer att vara en cancer som sprider sig likt en vit hund
som vänder om, utan att veta sitt namn.
(Ur dikten KE 6-8018).
I den amerikanska confessional poetry-strömning som uppstod under 1950-talet är Anne Sexton en av de mest framträdande. Tillsammans med poeter som Sylvia Plath, Allen Ginsberg, John Berryman med flera kom de att omstöpa den amerikanska poesin då de skrev om det mest privata. Familj, sexualitet, mentala angelägenheter, självmord med mera. Ellerströms gav för några år sedan ut Anne Sextons Sanningen de döda vet – dikter i urval (2014), men nu finns äntligen den Pulitzer-belönade Leva eller dö från 1966 på svenska, översatt av Niclas Nilsson; den bok som kom att bli Sextons genombrott som poet.
Samlingen är en pendel mellan glädje och sorg, ljus och mörker, försök att leva, längtan efter att dö, dagar på hispan, dagar i vardagen, kärleken till sina barn, tro och otro. Sexton led sedan många år av mental ohälsa med maniska skov; det som idag klassas som bipolär sjukdom, och hon fann ett slags livsuppehållande funktion i skrivandet. Fram till 1973 då hon efter ett möte inför sin kommande bok The awful rowing toward God, den som skulle komma att bli hennes sista, åkte hem, låste in sig i garaget och satte på bilmotorn. Sexton blev 45 år.
Leva eller dö visar just den ambivalens som titeln åsyftar. Dikterna bär en viss pratighet emellanåt, något jag inte är så begeistrad i, men det finns flera guldkorn. I flera av dem förekommer även bibliska element; jaget pratar till exempel med jungfru Maria och ber henne om nåd, trots att jaget säger sig vara otroende. Eller pratar om tro och mytiska bilder överhuvudtaget. Jag tänker att denna dualism inte är märklig alls, för vad gör man om man står vid randen till ett sammanbrott om inte greppar vad helst där finns. Tro är komplicerat. Så också tron på livet, den egna förmågan att genomleva det. I poeten Sylvia Plath hade Sexton en vän och jämlike, och sorgen efter Plaths död 1963 är fint gestaltad här:
(Sylvia, Sylvia,
vart gick du
sedan du skrivit till mig
från Devonshire
om att odla potatis
och bin?)vad dröjde du vid,
exakt hur lade du dig där?
Tjuv!-
hur kröp du dit,
kröp ensam ner
i döden jag längtat så mycket och länge,
döden vi sa att vi båda växt ifrån,
som vi bar på våra magra bröst
(Ur dikten Sylvias död).
I svallvågorna efter bekännelsepoesin som kom att ändra det poetiska landskapet, utkom under 1970-talet flera kvinnliga författare med självbiografiska verk som gjorde det privata politiskt. Et viktigt led i kvinnorörelsen. Denna så kallade bekännelselitteratur bespottades dock av manliga författare, ansågs ful och låg. Men då ska vi komma ihåg att text innehållit självbiografiska, bekännande element allt sedan dess födelse, och är i vår samtid lika upphöjd som vilken höglitteratur som helst. Jag tackar innerligt Sexton och Plath för detta.
Kära vän,
jag måste tillsammans med hundratals andra
sjunka ner i helvetet i en mathiss.
Jag blir ett lätt ting.
Jag ska stiga in i döden
Som någons tappade kontaktlins.
(Ur dikten Självmordsbrev).
helena.lie@opulens.se
