ESSÄ. Emily Dickinson på svenska har blivit ofantligt berikad av Faskikel 40, De enda nyheterna, i översättning av Ulf Karl Olof Nilsson (UKON) och Jenny Tunedal, skriver Arne Melberg, som här också ger en introduktion till författarskapet.
Emily Dickinson (1830-1886) föddes i Amherst, som är en liten stad i Massachusetts. Staden hade (och har) ett eget college och ligger mitt i New England, som var känt för sina traditioner, sina lärda institutioner och – under Dickinsons tid – också för starka religiösa rörelser. Fadern var en framstående advokat och, tidvis, politiker, familjen tillhörde stadens ledande och Emily fick en gedigen utbildning – dock lämnade hon sitt kvinno-college efter ett år och flyttade 18 år gammal tillbaka hem. Med familjen reste hon några gånger i området, t.ex. till Washington, men från ungefär 1855 lämnar hon alltmer sällan familjehuset, där hon och systern står för hushållet – Emily lär ha varit duktig på brödbak. Ett undantag är en period i Boston 1864, då hon behandlades för en ögonsjukdom. Därefter håller hon sig till huset.
Även om hon således tycks ha isolerat sig saknade hon inte socialt liv: huset – som idag är ett Emily Dickinson-museum – var rymligt och livligt och i grannhuset bodde hennes bror efter att han gift sig med Susan, som var Emilys väninna och som hon utvecklade en intensiv korrespondens med. Hon läste flitigt aktuella tidningar och tidskrifter.
Hennes mest produktiva period, 1860-talet, sammanfaller med det amerikanska inbördeskriget samt med flera religiösa väckelserörelser; om, och i så fall hur, Dickinson tog intryck av detta är omdiskuterat.
Hon läste all slags samtida litteratur, till exempel systrarna Brontê och George Eliot, poeten Elizabeth Barrett Browning, Louisa May Alcott (Little Women), Harriet Beecher Stowe (Uncle Tom’s Cabin) och klassiker, framför allt Shakespeare. Hon är ungefär jämngammal med Walt Whitman, som hon säkert kände till även om hon avfärdar honom i ett brev. Det är frestande att sammanställa dessa två poeter som en kontrasterande poetisk sammanfattning av USA under andra halvan av 1800-talet: mot Whitmans expansiva dikt står Dickinsons starkt koncentrerade. Mot Whitmans jag-centrerade lyrik står Dickinsons poetiska jag, som befinner sig i olika positioner och ofta knappt är synligt. När hon 1862 korresponderar med tidskriftsredaktören Thomas Wentworth Higginson om sina dikter deklarerar hon: ”När jag förkunnar mig själv som Diktens Företrädare (Representative of the Verse) avser jag inte mig – utan en antagen person (supposed person).” Dickinson tycks mena att hon skriver ett slags roll-poesi, att hon i dikten bara indirekt är sig själv eftersom hon intar en annan, en ”antagen” subjektsposition. Det är förstås inte ovanligt i lyrikens historia; snarare är det Whitmans romantiskt-expansiva jag som är ovanligt. Ändå är Dickinsons rolldiktning originell i sin kombination av koncentration och expressivitet.
Just 1862 tycks ha varit en viktig tid för poeten Dickinson. När hon började skriva dikt är oklart; hon var varken angelägen att datera eller publicera sina dikter. 1861 publiceras ändå en dikt i en lokaltidning och 1862-63 anses hon ha haft en produktiv period. Hon tog kontakt med Higginson och sände honom dikter för kommentar; han avrådde henne från publicering men höll kontakten och kom sedermera att stå för den första utgåvan av hennes dikter.
Dickinson sände således dikter till Higginson och hon sände ett stort antal till sin svägerska Susan. Dessa är en del av breven och det är inte alltid lätt att dra gräns mellan brevprosa och dikt. Också senare, i den kärleksfulla korrespondensen med Otis B. Lord från 1878 och några år framåt, flyter breven mellan prosa, dikt och fragment. Dickinson kunde också skriva ner diktrader eller fragment på de papper som råkade finnas till hands. Fram till 1864 skrev hon ner dikter på lösa blad som hon sedan vek och buntade ihop, rentav sydde ihop, till ett slags dikthäften som på engelska kallas fascicles, av latinets fasces, spöknippa. Ordet var inte Dickinsons och hon kan inte lastas för att det senare blev till ”fascism”. Inom dessa sammanlagt 40 häften är det inte alltid lätt att skilja den ena dikten från den andra och det kan uppstå oväntade sammanhang mellan dikter som ser helt åtskilda ut, när de publiceras var för sig på boksidor.
Higginson, liksom systern och svägerskan, var förstås införstådda med att Dickinson skrev dikt men det tycks ändå ha kommit som en överraskning att hon skrev och sparade så pass mycket. Den första utgåvan kom postumt 1890 och blev en oväntad succé. Den har följts av en lång rad utgåvor men också av en hel del filologiska stridigheter: det finns goda utrymmen för olika tolkningar av dikternas ordning och deras datering, ibland också deras gränser och vad som är dikt och vad som är utkast eller fragment.
I den utgåva av Collected Poems som först kom 1955 har utgivaren Thomas H. Johnson samlat ihop närmare 1800 dikter, större delen av dessa anses tillkomna 1862-65. Johnson har numrerat dikterna kronologiskt. Senare har det kommit en konkurrerande utgåva med en annorlunda numrering. Det saknas inte heller kommentatorer som menar att det enda sättet att verkligen läsa Dickinson är att läsa hennes handskrifter och exempelvis studera hur dikterna inom en fascicle förhåller sig till varandra. Det finns numera också en elektronisk utgåva av manuskripten: www.emilydickinson.org
Det går knappast att avgöra om hon är högkyrkligt konservativ eller om hon är en arg feminist
Från 1950-talet och framåt har Dickinson blivit flitigt översatt till svenska, senast av Ann Jäderlund och i två volymer av Ann-Marie Vinde. Josefin Holmström har gett ut ett urval av breven samt monografin Emily Dickinson och vulkanerna (2019). Nu ger förlaget Anti ut Faskikel 40, De enda nyheterna, i översättning av Ulf Karl Olof Nilsson (UKON) och Jenny Tunedal, som också har skrivit en informativ inledning. Det har blivit en läcker liten sak hopbunden med tråd i ryggen på ett sätt som ska påminna oss om Dickinsons ihopsydda blad. De 21 dikterna presenteras över lika många sidor; man har dessutom lagt in Dickinsons varianter. Originalet består av sex dubbla blad med flera dikter på varje medan översättningen således håller sig till en dikt per sida. Gränserna mellan varje dikt blir därmed tydligare; vilket också betyder att det blir svårare att föreställa sig en dialog mellan dikterna.
Underrubriken De enda nyheterna är tagen från den första diktens första rad:
De enda nyheterna jag får
Är Dagliga Bulletiner
Från Odödligheten.
Originalet:
The Only News I know
Is Bulletins all Day
From Immortality.
Dikten fortsötter med ytterligare tre treradiga strofer som behandlar “Evigheten”, ”Gud”, ”Existensen” – Dickinson drar sig inte för största möjliga ämnen till sin dikt. De två följande dikterna, som finns på samma dubbelblad i originalet, är annorlunda. Den andra är en längre dikt som riktar sig till ett Du: ”Om du ändå vore sjuk”. Den tredje består av två strofer som verkar handla om Midsommar, om skörden, döden och ”Begravningstöcknet” (Haze of Burial).
Ville Dickinson att dessa tre dikter skulle hänga ihop? Man kan kanske tänka sig att den första diktens nyheter från ”Odödligheten” riktar sig till det Du, som jaget vänder sig till i den andra dikten. Men att detta Du ändå är oåtkomligt för jaget, att Du är som död för jaget, som därför – i den tredje dikten – minns ”Begravningstöcknet”. Ett sådant försök att läsa de tre dikterna i ett sammanhang blir uppenbart spekulativt. Och så är det påfallande ofta med Dickinson: hon antar en roll, kastar fram förslag, hon gör utspel där stort och smått ställs mot vartannat i tvära kast utan minsta utsikt till harmoniska lösningar. Eller läsningar. Hennes dikt kännetecknas av en komprimerad, explosiv diktion där motsatser spelas ut mot varandra och där det poetiska subjektet oavbrutet skiftar positioner. Denna poetik – rolldiktningen och de dramatiska motsatsernas poetik – betyder att Dickinson är svår att placera ideologiskt och poesihistoriskt.
Det går knappast att avgöra om hon är högkyrkligt konservativ eller om hon är en arg feminist; om hon är en instängd och ensam kvinna eller om hon är androgyn och himmelsstormande. Hon liknar ingenting i 1800-talets lyrik – om man nu inte tänker sig henne som en antites till Whitmans romantiskt-expansiva jaglyrik – men hon kan påminna om 1600-talets ”metafysiska” poeter – John Donne, George Herbert, Andrew Marvell – som hon lär ha läst med uppskattning. Och hon kan ses som en tidig modernist.
Det sista dubbelbladet i denna faskikel inleds med denna strof:
Färg – Klass – Religion –
Dessa – är Tidens Angelägenheter –
Dödens gudomligare Klassificering
Vet inte vad sådant är –
Originalet:
Color – Caste – Denomination –
These – are Time’s Affairs
Death’s diviner Classifying
does not know they are –
Kanske första radens “klass” och ”religion” är lite väl tydliga översättningar av ”caste” och ”denomination”? (Även om ”caste” kan betyda ”kast”, ”stånd”, och ”denomination” ”sekt”, ”samfund”). Hur som helst: det är frestande att här läsa något som faktiskt ser ut som ett ställningstagande i det som var högst aktuellt: inbördeskriget och därmed slaveriet och rasfrågan. Dickinson verkar säga att ”färg” saknar betydelse i dödens stora perspektiv. I andra strofen står dessutom att ”Hudton” (”Hue”) är något man glömmer i sömnen liksom i döden.
Här verkar hon se fram emot den släckta sol som konfronterar oss med natten
På samma dubbelblad står ytterligare två dikter, den sista kan eventuellt läsas som en kommentar till den första diktens ”färg” och ”klass”. Den avslutande strofen:
Framför Oss – släcks Solarna –
På Motsatta sidan –
Nya Horisoner – de förgyller –
Mot Oss – Nattens front.
Originalet:
Unto Us – the Suns
Extinguish –
To Our Opposite –
New Horizons – they
Embellish –
Fronting Us – With Night -.
I den första dikten verkar Dickinson göra en politisk markering när hon hyllar döden som den stora utjämnaren, den som gör alla lika. Här verkar hon se fram emot den släckta sol som konfronterar oss med natten: snarare en existentiell markering. Och den kanske inte alls handlar om hudfärg eller klass eller religion; istället kan den exempelvis läsas som ett uttryck för Dickinsons motvilja mot att möta medmänniskor; eller poetens vånda inför tanken på att lämna över sin dikt till en okänd läsare, vilket är ett återkommande motiv hos Dickinson. (Så här börjar dikt 709: Publication – is the Auction / Of the Mind of Man – vilket ungefär betyder: Att publicera är att sälja ut sin själ). Vilket skulle visa att Dickinson formulerar förslag som inte är lätta att förena och att hon därför kan bli läst på alldeles olika sätt. Denna nya utgåva demonstrerar just detta: den innehåller inte hennes mest välkända dikter. Den innehåller istället en serie dikter som Dickinson sydde samman på ett sätt som öppnar oväntade sammanhang och läsmöjligheter. Dickinson på svenska har därmed blivit ofantligt berikad.
info@opulens.se
