Offentlig konst medför offentligt ansvar

KONTROVERS. Med avstamp i kontroversen kring Marja-Leena Sillanpääs offentliga verk i form av en sockel, fortsätter Ida Thunström att undersöka den offentliga konsten och vem som bär ansvaret för dess utformning.  

Förra veckan uppstod en konfrontation över ett av sju nyuppförda konstverk i Finnboda i Stockholm. Konstnären Marja-Leena Sillanpää har för HSB:s räkning gjort en skulptur som föreställer en sockel. Det är fint och poetiskt. Det kan dock lätt misstas för en kista, eller mer specifikt, en likkista. Placeringen av verket, Farkost Himmelsfärd, är en del av ett närliggande seniorboendes omgivning, där boende och anhöriga surnat till ordentligt över att de ska tvingas påminnas om döden varje dag. Inte helt orimligt att de inte står redo att insupa alla de poetiska lagren som kan gömma sig i sockeln.

Sillanpää är en konstnär som jobbar med små skiftningar, stor känslighet, och ett starkt sinne för detaljer och nyanser i både innehåll och material. Hon gör, kort sagt, synnerligen bra konst, och hennes kommentar angående situationen – ”jag vill bara påminna om att allt inte är nödvändigtvis som det ser ut att vara och att vi människor har möjlighet att tänka om” (SVT) – är alltså fullt rimlig. Samtidigt kan den te sig lite för anspråksfull. Man kan inte kräva av alla att de ska stå redo att gräva i sitt innersta, och det var i det här fallet främst HSB:s (inte Sillanpääs) ansvar att tänka lite längre. Eftersom HSB arbetar med något som kan kallas offentlighet.

Den offentliga blicken ställer helt enkelt andra krav på ett konstverk än den utpräglade kulturkonsumentens. Krav som inte nödvändigtvis behöver, men som kan, gå tvärtemot de krav som ställs på en utställning på ett konstmuseum. Det är därför närmast ofrånkomligt att det inte alltför sällan uppstår en diskrepans mellan den pålästa, och den mindre pålästa konstpublikens upplevelse av konstverk. Komplex och givande kultur måste ju vara öppen för olika tolkningar, men vems tolkningar är det som gäller? Någon med en masterexamen i konsthistoria och konstvetenskap, eller motsvarande konstutbildning, ser förmodligen på ett verk med en ganska specifik blick. En blick som man såklart inte kan räkna med att alla andra har. Det blir lite ironiskt när konstinstitutioner drar längre bort ifrån den icke-invigda individen, gör den allt svårare att förstå, och sedan räknar med att en seriös konstnär ens ska kunna producera något som talar till en bredare allmänhet.

Diskrepansen mellan konstnärens och publikens erfarenheter är ibland omöjlig att bortse från, och en beställare av offentlig konst måste ha kompetensen att arbeta efter den premissen.

För drygt fyra år sedan var det ett spännande verk som upprörde och skapade ilska. Ett verk som, utan att egentligen sikta på det, satte fingret precis på den här problematiken. Emil Carlsiö, då student vid konstakademin Valand, satte upp en skulptur utanför Sjöfartsmuseet i Göteborg. En struktur som man kunde klättra och ha skoj i. Stod man däremot uppe i museet, kunde man, om man kikade ut genom ett visst fönster, se att den barnvänliga strukturen blev till en stor svastika. Att verket klandrades för att vara nazistisk propaganda känns i det här läget såklart fel, eftersom det allmänna verket, det man såg utifrån museet, endast avslöjade sig som en lekplats. Inifrån museet var det en helt annan sak, och just den skillnaden i perspektiv blev en genial demonstration av hur avgörande ett verks placering i samhället faktiskt är. Carlsiö tvingades modifiera sitt verk. I min roll som konsthistoriker och konstnär tycker jag att det är högst beklagligt, men i rollen som människa och del av en stadsmiljö (även om just den här inte var min egen) får jag respektera att det inte fungerade. Inte för att allmänheten är överkänslig eller dum, utan för att den helt enkelt utgör en annan kontext än en konstakademi.

Nu menar jag inte att offentlig konst behöver vara uddlös. Det är tvärtom extra viktigt att den aktiverar och stimulerar oss att tänka lite extra i vår vardag. Men det behöver inte vara tandlöst att använda sig av ett språk som talar till alla. Ett språk som man inte behöver känna till något annat än livet för att kunna förstå. Det som någon kan uppfatta som tramsiga dispyter, som ibland uppstår om ett publikt konstverk, gömmer alltså en grundläggande och tämligen ofrånkomlig komponent i konstens natur.

Att göra verkligheten till en vackrare, mer spännande och intelligentare plats tycks inte alltid stå högst på listan över valen av offentlig utsmyckning. Det är ett delikat område som kräver hög kompetens hos de institutioner och auktoriteter som gör val och tar beslut.

Konst ska såklart inte vara tråkig. Eller intetsägande. Men det kan gott få visa lite respekt, och för respekt behövs förståelse. Det är oerhört viktigt att vara välinformerad. Diskrepansen mellan konstnärens och publikens erfarenheter är ibland omöjlig att bortse från, och en beställare av offentlig konst måste ha kompetensen att arbeta efter den premissen. Det är beställarens ansvar att göra rätt val, och det kräver både kunskap och känslighet. Ett större ansvar, tycks det ofta, än de klarar av.