SPRÄNGKRAFT. “Som en utmärkt medicin mot giftig vanebildning, framstår ofta nog aforismen”, skriver Carsten Palmer Schale.
I det att uppfatta eller uppleva något som självklart ligger en form av ofrihet. Till det självklara finns det, eller ser man, inget alternativ. Det självklara har jag inte valt, det har valt mig. Tanken på att det man ser som självklart bara är självklart om man ser det utifrån ett visst perspektiv är omöjlig. Att det självklara är självklart är självklart självklart. När man kan se att det som jag ser som självklart inte självklart är självklart sett ur ett annat perspektiv, ja då är det inte längre självklart.
Då inser jag att världen inte måste förstås eller vara på ett visst sätt, utan att den både kan förstås och skulle kunna vara annorlunda. Då finns det valmöjligheter. Och där det finns valmöjligheter finns det också ett embryo till frihet.
Det självklara är alltså en fråga om perspektiv och perspektivlöshet. Omvänt är ett perspektiv (och en viss form av perspektivlöshet) självklart när vi väl valt det. Positivismen är sålunda ett självklart perspektiv inom stora delar av den (åtminstone klassiska) naturvetenskapen och i vardagen. Omvänt är hermeneutiken för många samhällsvetare och humanister ett självklart perspektiv, eftersom detta perspektiv inte bara tillåter utan därtill uppmuntrar tanken att världen aldrig är något i sig – utan bara låter sig ses som något.
För positivisten (och vardagsmänniskan) är mångtydigheten ett problem, som ytterst hotar att leda till kaos. För hermeneutiker (och många konstnärer) är i stället entydigheten ett problem, som ytterst hotar att leda till förstening.
Positivistens strävan efter att avbilda verkligheten så som den faktiskt är, framstår i ett hermeneutiskt perspektiv som lika fruktlös som den realistiska målarens inom konsten. Det finns ingen verklighet som är oberoende av människan, hennes seende, språk och tolkningar. Åtminstone ingen värld att tala om. Hela den klassiska naturvetenskapen är inbäddad i en mycket speciell metod. Fiktionslitteraturen i en helt annan. Religionen och mystiken åter ett diametralt eget sätt att uppleva. Däremellan ryms världens aspekter.
Ytligt sett kan det naturligtvis tyckas vara en begränsning att det inte finns någon position utifrån vilken tillvaron kan betraktas på ett objektivt, distanserat och entydigt sätt. Men djupast sett ligger en väsentlig del av människans frihet i just denna ytliga begränsning. De möjliga perspektiven är otaliga. Likaså de tillfällen då olika perspektiv och människor kan mötas. Världen är sålunda långt ifrån uttömd eller färdigskapad.
Vilket är självklart.
Viktigt att hålla i minnet här, är emellertid, för det första, att vi talar om människor. För det andra att mycket nyttigt har åstadkommits inom ramen för ett mer eller mindre stängt perspektiv. För det tredje att till och med samma människa ibland kan förflytta sig mellan perspektiv. Också i kvalificerad bemärkelse. Betänk exempelvis bara hur Wittgenstein resonerar som ung, äldre och ännu äldre.
Faran ligger i att vi envar låser oss vid vardagliga och scientistiska perspektiv.
I den dagsaktuella debatten, om exempelvis klimatet eller coronapandemin, eller om socialt konstruerade könsroller och den klassiska nationalekonomins homo economicus, beaktas detta väldigt sällan. Att perspektiven kan variera högst betydligt, och att vad som kommer ut ur de olika perspektiven mycket väl kan vara inskränkt självklara allihop. Men bara inskränkt. Faran ligger i att vi envar låser oss vid vardagliga och scientistiska perspektiv. Så att vi blir blinda. Då har det självklara överträtt en sorts tröskel till det prekära.
Som en utmärkt medicin mot giftig vanebildning, framstår ofta nog aforismen. I sin förtätade och komplicerat enkla form kan den många gånger på ett överraskande sätt problematisera och tydliggöra, vända upp och ner och synliggöra, förvilla och förlösa, förvända och förändra.
Den polske författaren Stanislaw Jerzy Lec (1909-1966) har just i detta syfte formulerat en lång rad aforismer med stark effekt. Andra aforistiker med samma tyngd är naturligtvis Nietzsche, Alexander Weiss och (ställvis) Ekelund. Lec förefaller mig emellertid i det sammanhang vi här rör oss i ha särskild sprängkraft.
I ”Ofriserade tankar” (på svenska 2012) kan det exempelvis låta så här:
Det finns ingen botten. Det finns bara hinder på väg mot djupet.
Man må betänka att Giordano Bruno brändes i samma eld som Prometheus stulit.
För att höja moralen måste man sänka anspråken.
Min absoluta, och högst aktuella, favorit är dock:
Utsikten till världen kan man stänga ute med en tidning.
info@opulens.se
