BIOGRAFI. Utgåvan är ändå fantastisk. Vacker att se på, fotomaterialet har det inte sparats in på och texten är idogt genomarbetad. Ändå är det med lite blandade känslor som Robert Myhreld har tagit sig igenom La Marchesa: Luisa Casatis liv och skepnader.
La Marchesa: Luisa Casatis liv och skepnader
av Scot D. Ryersson och Michael Orlando Yaccarino
Översättare: Ellinor André
Formgivare: Beatrice Bohman och Martina Andersson
Alastor Press
Jag gör det enda ärliga och erkänner att jag inte är som klippt och skuren för att skriva om denna bok. Överklassens förehavanden är endast roliga att ta del av när de avslöjas som i filmen Society. Författare, konstnärer och andra celebriteters liv är då liksom nu vedervärdigt tradiga att läsa om. Som den genomsnittliga socialist jag är, rynkar jag av plikt missunnsamt och avundsjukt på näsan åt överflödet. (Så, nu vet ni vilket sinne som läst och noterat.) Men det är ändå uppfriskande att läsa La Marchesa: Luisa Casatis liv och skepnader.
Luisa Casati var ohyggligt rik och var under en lång period en av de mest kända och omtalade personerna i Europa. Hon föddes i Milan 1881 och hade i handväskan ett par nycklar till överdådiga boplatser i Italien där storslagna fester anordnades. Det var inga nycklar som på något vis fjättrade henne vid hemlandet. Tvärtom reste hon både gärna, ofta och långt. Paris och Rom låg henne varmt om hjärtat, men resor till andra världsdelar var henne inte främmande. Packningen var allt annat än nödtorftig och hennes tjänare, vilka ofta var svarta och då och då utsmyckade och guldfärgade, drog med sig papegojor, geparder, ormar, vinthundar, femtio kubikmeter kläder och andra attiraljer och accessoarer som för tillfället tilltalade La Marchesa. Elaka tungor menade att hon enbart var yta och att kläderna var förklädnader som dolde en grund personlighet. Det får vara som det är med den saken.
I sitt lilla palats i Venedig fanns en tjänare vars uppgift bestod i att mata en fågel så att denne var nöjd med sakernas tillstånd och satt kvar för att bilda en särskild siluett i fönstret. Kanske säger detta exempel något. Gemensamt för djur och tjänare var att de tycktes fylla en och endast en uppgift: Att vara utsmyckningar och underbygga bilden av henne som litet mystisk, oberäknelig och med en böjelse för det extravaganta. Hon ville trots allt vara ”ett levande konstverk”. La Marchesa framstår i just detta som en ljummare version av Alejandra Pizarnik, ni vet hon som ska ha regisserat sin egen död efter en livstid med sömnproblem. Fullkomligt förståeligt eftersom jag själv vill att världen ska brinna om jag sovit dåligt så lite som en natt.
Förlaget sammanfattar det hela väl: ”Beskrivningarna av Luisa Casatis avtryck i konsten och hennes makalösa kostymer kryddas med färgstarka anekdoter om allt från svarta mässor till förlupna boaormar på Ritz – allt i en fabulöst underhållande och halsbrytande bisarr levnadsteckning.”
Vi hjälper författare och kreatörer att formulera sin idé, att hitta rätt tilltal och att nå ut.
Herrarna Scot D Ryersson och Michael Orlando Yaccarino har skrivit en mycket genomarbetad biografi. Eftersom Casati knappt lämnade några egna texter efter sig, bygger materialet på andras personlighetsanalyser, brev och annat smaskigt. Mycket är som sig bör spekulationer och man kan nog säga att det ligger i linje med hennes personlighet. I mitt tycke utgör texten en tråkig och sträckbänkslångdragen läsning, men det tar jag på mig. Den är tung, framstår som litet upprepande och det är fler namn att hålla reda på än vad en mänsklig hjärna kan hantera. Särskilt om man är obevandrad inom området.
Utgåvan är ändå fantastisk. Vacker att se på, fotomaterialet har det inte sparats in på och texten är idogt genomarbetad. Fotnoter finns för den som är maniskt intresserad av tidsperioden, samhällsskikten och miljöerna. Det är inte konstigt att den hyllats, sålt bra och antagligen ses som ett standardverk. Boken kom med en påfågelsfjäder. Kanske är det recensentsfjäsk – vilket vi naturligtvis gillar – men mest var det till katternas stora glädje. Nu har den arma fjädern fått ett övermått av kärlek och är inte lika bedårande, men utgör likväl ett utmärkt bokmärke.
En annan anekdot: den svenske läkaren Axel Munthe fick sin villa på Capri, detta syndens hemvist till ö, ockuperad av La Marchesa. Tandagnisslande, fotstampande och säkerligen ilsket gråtande ville den allt annat än muntre läkaren ”…skalpera henne och slänga hennes fördärvade kropp utför ett stup…” En exemplarisk läkare, som ni ser. Äntligen fick jag känna mig som en stolt svensk. Jag studsade in i sovrummet och väckte min fru. Hon var tvungen att lyssna till det allra senaste från för hundra år sedan. Eftersom jag i bakfickan kunde hala fram en piggelin så eskalerade det hela inte till ett storskaligt ställningskrig à la Flandern.
Så är det alltså. I London av alla städer vandrade hon en tidig sommar 1951 vidare till minnet av geparder, boaormar, tjänare och otaliga dräkter. Utblottad när en stroke tog henne. Döden, denna allsmäktiga rättvisa, tar oss alla. Men vägen dit är en annan sak.
info@opulens.se
