De missförstådda jättarna

FILMMONSTER. I den bioaktuella filmen Godzilla vs Kong gör två av filmvärldens mest ikoniska jättar upp med varandra. Men trots att både skräcködlan och jättegorillan är populärkulturella darlings är de grundligt missförstådda, skriver Jimmy Håkansson.  

När Ishirô Honda återvände hem 1946 efter att ha varit stationerad i Kina under kriget passerade han Hiroshimas ruiner. Att tvinga Japans återvändande soldater anlända i Hiroshima var en medveten taktik av den amerikanska ockupationsmakten som ville visa inte bara att Japan var besegrat – utan hur gruvligt besegrat det var.

Taktiken fungerade. Den av atombomben utplånade staden lämnade ett outplånligt intryck hos Honda. Han insåg att det här, det måste han berätta om. Och så gjorde han. I monsterfilmen Godzilla.

Men jag går händelserna i förväg. Spola tillbaka tiden ytterligare. Året är 1930 när filmmakaren Merian C Cooper såg ett flygplan passera över en av New Yorks högsta byggnader och fick en bild i huvudet som han inte kan skaka loss. Han föreställde sig en enorm gorilla stå på toppen av skyskrapan och fäkta med armarna mot attackerande flygplan. Där hade han det! Den storslagna finalen till filmen som han skulle göra. Nu behövde han bara arbeta sig bakåt.

I dag är scenen där King Kong klänger sig fast vid Empire state building en av filmvärldens mest ikoniska, och sinnebilden av det tidiga Hollywood. Men det är också en bild som är djupt problematisk. Liksom hela premissen där ett entourage av vita imperialister “upptäcker” Skull Island, som de menar är obebodd och orörd av mänsklig hand. Trots att ön uppenbarligen är bebodd av ett folkslag som skildras ytterst stereotypt. Infödingarna tillber dessutom den mest vilda vildingen av dem alla: jättegorillan Kong.

In i det sista förnekade Merian C Cooper att den förvuxna, förvildade och fjättrade gorillan var en rasistisk nidbild. Även om det aldrig var hans mening så blev King Kong en produkt färgad av sin tid.

Här är det läge att tala om tropen “det missförstådda monstret”. Berättelsegreppet som fick sitt stora genomslag med Mary Shelleys roman Frankenstein, 1818. Där var inte den människoskapade varelsen monstret, utan dess mänskliga skapare. Att det tvåhundra år senare fortfarande är svårt att skilja på Frankenstein och Frankensteins monster, är symptomatiskt för alla monster som missförståtts och förvanskats sedan dess. Men få varelser har missförståtts lika grundligt som King Kong och Godzilla.

Tillbaka till Tokyo och Ishirô Honda.

Under USA:s ockupation levde japanerna under en hård censur, som bland annat förbjöd diskussioner om atombomben. Honda och hans medarbetare förstod att de var tvungna att arbeta med allegorier. På pappret gjorde de en film om en enorm skräcködla som välter höghus, mellan raderna var det uppenbart för alla inblandade vad det egentligen handlade om.

Atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki gav filmen en djup relief, och den inledande scenen där ett amerikanskt vätebombstest blåser en japansk fiskebåt ur vattnet var även den hämtad från verkligheten. Skillnaden var att vätebomben i filmen väcker och muterar en förhistorisk ödla, som hämnas oförrätten genom att gå bärsärk längs Japans kuststäder. Vad som på ytan var en spektakulär monsterfilm var egentligen ett sätt att prata om atombomberna och lidandet de orsakat.

När Godzilla gick upp på amerikanska biodukar två år senare var det en helt annan film

Godzilla från 1954 skildrar jätteödlans attacker från det mänskliga perspektivet. En scen i synnerhet bär jag med mig. En kvinna kramar om sina barn medan monstret går lös i staden. Hon vet att det är över när hon trycker barnen mot sitt bröst. Snart är vi med pappa, säger hon. Inga känslosvallande stråkar spelas i bakgrunden, bara den darrande desperationen i kvinnans röst. Och rädslan hos någon som står inför en obeveklig kraft. Bilden klipper bort. Vi vet inte vad som händer kvinnan och barnen, men vi vet att deras öde är beseglat.

När Godzilla gick upp på amerikanska biodukar två år senare var det en helt annan film. Stora delar av originalverket hade klippts bort (däribland scenen där överlevande barn testas för strålningsskador), nyckelscener lämnades oöversatta och ett nytt parti med skådespelaren Raymond Burr filmades för att skohorna in en vit, amerikansk reporter i hjälterollen. Borta var undertexten och filmens bultande hjärta. Kvar var en tom spektakelrulle.

”Går det att göra en King Kong-film utan rasistiska undertoner?”

Till skillnad från Godzilla hade King Kong aldrig några ambitioner att läka ett nationellt trauma. I stället kom det att konservera ett.

”Går det att göra en King Kong-film utan rasistiska undertoner?” Den retoriska frågan ställdes av den amerikanska public service-radion NPR inför 2017 års Kong: Skull Island.

Merian C Coopers film från 1933 är i dag en symbol för kolonialism, slavhandel och det vita kollektivets fruktan för rasblandad kärlek och svarta män. I filmen sliter King Kong sig fri från sina kättingar, men filmerna i sig tycks inte slita sig fria från den rasistiska symboliken. Liksom Victor Frankenstein hade Cooper ingen aning om vad han hade skapat.

Första Godzilla-filmen har däremot ett genuint hjärta. Men i slutändan var det den amerikanska klippningen som satte tonen för uppföljarna där Godzilla slogs mot utomjordiska robotar, gyllene drakar, fick en son och till slut blev mänsklighetens försvarare. Kopplingen till atombomben skrubbades bort och i dag är varelsen en japansk maskot jämförbar med Hello Kitty och Pikachu.

Jag kommer att tänka på repliken i sista scenen i original-Godzilla som klipptes bort i USA-versionen. Efter att ha besegrat varelsen säger en av karaktärerna att segern är kortvarig, för så länge mänskligheten fortsätter spränga atombomber kan ett nytt monster vakna och ta Godzillas plats. Människorna är oförmögna att lära av sina misstag och därför dömda att upprepa dem.

35 uppföljare senare, är jag beredd att hålla med.