POLITISKT SAMMANHANG. “Också den nya filmen om Billie Holidays hektiska liv och tragiska död är högaktuell i ett amerikanskt inrikesklimat präglat av ingrodd polisbrutalitet mot svarta”, skriver Ivo Holmqvist.
New York Times filmkritiker A.O. Scott sparade inte på krutet när han nyligen recenserade “The United States vs. Billie Holiday”, med en förödande slutkläm: ”en febrig och frustrerande film, maximalt melodramatisk, minimalt klarsynt, tunn och träig”. Fast inte alldeles omöjlig (”not entirely unwatchable”). Men även om Diana Ross var en säkrare sångerska i den förra filmen om henne, “Lady Sings the Blues” från 1972, än Andra Day i denna så ska man nog se den, för alla aktuella anspelningar.
Filmtiteln sammanfattar de många årens polisiära och politiska övervakning från FBI av en alltmer heroinberoende jazzsångerska, med en iller till agent som är särskilt hatisk mot hennes mest kända nummer.
Båda filmerna kunde ha kallats “Strange Fruit”, efter sången som efter en stapplig start blev Billie Holidays mest kända. Skivbolaget Columbia fegade ur, i stället kom den på Commodore. Hon hann med ytterligare fyra inspelningar, den sista kort innan hon dog 1959, 44 år gammal. Melodin är förledande vacker, texten ohygglig:
“Southern trees bear a strange fruit
Blood on the leaves and blood at the root
Black bodies swingin’ in the Southern breeze
Strange fruit hangin’ from the poplar trees.”
Det blir ännu otäckare i de båda följande verserna. Dikten skrevs 1937 av Abel Meeropol i New Yorks Bronx sedan han sett ett upprörande och motbjudande fotografi från en lynchning i Indiana 1930. Försöken att förbjuda lynchning var länge förgäves, inte ens Roosevelt vågade stöta sig med sydstadsdemokraterna. David Margolicks intressanta “Strange Fruit: Billie Holiday, Café Society and an Early Cry for Civil Rights” från 2000 sätter in sången och sångerskan i ett politiskt sammanhang.
Också den nya filmen om Billie Holiday hektiska liv och tragiska död är högaktuell i ett amerikanskt inrikesklimat präglat av ingrodd polisbrutalitet mot svarta, en sak som Bryan Pietsch kommenterade i The New York Times häromdagen.
ivo.holmqvist@opulens.se
