BOKSLÄPP. Ingen kultur har använt så många olika ämnen för att bli friska, bli ”höga”, eller bara klara av att leva, som vår moderna civilisation. Men människor har i alla tider och alla kulturer försökt lindra smärta och bota sjukdomar, eller sökt påverka sitt medvetande.
I Apoteket i biblioteket – Läkemedel och droger i dikt och tanke, tid och rum har Jan G Bruhn samlat över tusen texter och citat från världslitteraturen om gamla droger och nya läkemedel. Författare, filosofer, forskare och vanliga människor berättar med egna ord om sina upplevelser av läkemedelsbehandling, biverkningar och drogers effekter.
naturmedel och medicinska livsmedel. Som expert har han flitigt anlitats av myndigheter, företag, press, radio och TV. Han har skrivit flera böcker om läkemedel och fick 2007 Prosana-priset för ”en enastående insats inom svensk egenvård”.
Att läkemedel och droger är två sidor av samma mynt framstår tydligt när man läser texter från antiken till nutid. Platon och Agatha Christie, Shakespeare och Ozzy Osbourne, alla har de haft tankar om läkemedel och droger. I min bok ”Apoteket i biblioteket – Läkemedel och droger i dikt och tanke, tid och rum” har jag samlat över tusen citat från världslitteraturen om gamla droger och nya läkemedel. Författare, filosofer, forskare och vanliga människor berättar med egna ord om sina upplevelser av läkemedelsbehandling, biverkningar och drogers effekter. Välkommen in i mitt litterära apotek! /Jan G Bruhn
Ur Apoteket i biblioteket – Läkemedel och droger i dikt och tanke, tid och rum
I litteraturens värld möter vi inte bara faktiska, utan även fiktiva läkemedel och droger, ofta med fantastiska egenskaper. Man kan med skäl tala om förekomsten av en parafarmakologisk farmakopé utöver den vanliga. Det är emellertid inte lätt att hitta traditionella bibliografiska källor som kategoriserar sådan skönlitteratur.
Litteraturen kan ge läsaren många intressanta perspektiv på droger. Som exempel kan nämnas att Wilkie Collins klassiska detektivroman ”Månstenen” (1868) har använts i en tvärvetenskaplig kurs som fokuserar på hur författare skildrar droganvändning (Labianca & Reeves, 1975) och diskuterar olika kemiska och farmakologiska aspekter.
I ”Månstenen” förekommer ett specifikt farmakologiskt fenomen, nämligen synergistisk interaktion (förstärkande samverkan) mellan opium och alkohol. Huvudpersonen går i sömnen efter att ha blivit lurad att dricka brandy som blandats med laudanum (en spritlösning av opium). I kursen diskuteras och utvärderas hur denna interaktion beskrivs och eleverna drar slutsatsen att ”Månstenen” har sina brister. Författaren har helt förbisett att sprit och opium förstärker varandras effekter!
Peter Linde visar i ”Droger och diktare” (1989) hur olika författare påverkats av, och skrivit om, droger. I Mike Jays utmärkta antologi ”Artificial Paradises – A Drugs Reader” (1999) serveras en mixtur av vetenskapliga och filosofiska texter, kryddad med självbiografiska upplevelser och skönlitterära fantasier.
På Wikipedia kan man hitta listor över ”Fictional medicines and drugs”, vilka även inkluderar filmer, tv-serier och tecknade serier. ”Vanliga” läkemedel är mera sparsamt förekommande, kanske har de betraktats som mindre spännande.
I mitt sökande har jag funnit många författare från olika länder och kulturer som skrivit om både droger och läkemedel. En resa i denna litteratur är både fascinerande, tankeväckande och ibland hårresande, som när Clive Barker skriver om våldtäktsdrogen ”Blinda Pojken-serum” i novellen ”Åtråns tidevarv” (1986). Drogen ”förvandlade världen till ett aphus och skänkte Jerome hans sista, skälvande orgasm” – efter flera våldtäkter och brutala mord på både kvinnor och män. Detta var tio år innan Viagra godkändes för behandling av impotens (1998).
Det är uppenbart att läkemedel och droger inte bara är farmakologiskt användbara redskap, utan lika mycket måste betraktas som kulturfenomen. När Mike Jay skriver om drogerna på 1800-talet så blir det en kombination av vetenskaps- och litteraturhistoria i ett socialt perspektiv. Men det finns också forskare som menar att studier av äldre medicinsk litteratur, som antikens och medeltidens läkarhandböcker, skulle kunna ge oss ledtrådar till nya läkemedel (Tunón & Bruhn, 1995).
I den här tvärvetenskapliga och rapsodiska essän har jag selekterat några teman och tankar som visar hur olika tider och kulturer uppfattat och skildrat ämnet. Jag har avstått från att analysera litterära karaktärer som använder droger, och diskuterar heller inte drogers effekter på enskilda författares kreativitet. Farmakologisk facklitteratur och narkotikapolitiska utredningar har jag försökt undvika. Med dessa förbehåll kan vi kliva in i det litterära apoteket.
Diktade droger och science fiction
År 1886 utkom ”Dr Jekyll och Mr Hyde”, skriven på några få dagar av en sjuklig Robert Louis Stevenson. Boken blev en omedelbar framgång i både England och Amerika, och kan betraktas som den första i en lång rad romaner och noveller där fantastiska droger spelar en viktig roll.
Det som är speciellt intressant i Stevensons historia är inte bara att en drog kan påverka personligheten, utan också att den kan gradvis tappa i effekt, något som vi idag kallar toleransutveckling.
Stevensons tanke om en drog som kan skaka själen i dess grundvalar kan synas grov eller plump, men är inte löjeväckande. Idag vet vi att ett upprepat farmakologiskt missbruk kan förändra personligheten i negativ riktning.
Att som Dr Jekyll blanda en röd tinktur med ett vitt pulver till en brusande dryck som växlar färg var på sin tid mera fantasteri än farmaci. Idag är brustabletter ”vardagsmat”.
Idén att det var en förorening i den ursprungliga satsen av pulvret som gav drycken dess effekt, och att effekten försvann när denna förorening inte längre var närvarande, är farmaceutiskt tänkbar, men osannolik. Konstigare saker har emellertid hänt i de bästa laboratorier. Upptäckten av LSD är en sådan.
Sjuttiofem år senare skulle den franske biologen och filosofen Jean Rostand utveckla tankar om att framtidens läkemedel skulle kunna påverka våra dygder och användas för lynneskontroll. Han kallar dem ”moralmedel” och tänker sig att de kan styra begär och ärelystnad, ja kanske till och med framkalla tillgivenhet och självuppoffring. Han tycker själv att detta kan vara tveksamma framsteg.
Herbert George Wells var tidigt ute med sina utopiska romaner och noveller, där även droger fått en framträdande plats. ”Den osynlige mannen” (1897), ”Gudarnas föda” (1904) och ”Den nya hastighetsdrogen” (1901) är fortfarande läsvärda. I den mindre kända ”Tono-Bungay” (1909) har han skildrat en patentmedicins tillkomst, uppgång och fall. Här finns en slående parallell till våra dagars marknadsföring av diverse piller och tabletter med ogrundade påståenden om hälsobringande egenskaper.
När Karin Boye författade ”Kallocain” (1940) var det mot bakgrund av nazismens och kommunismens totalitära samhällen och kontroll av medborgarna. Kallocain är ett sanningsserum som avslöjar en människas innersta tankar, och kan ha varit inspirerat av rykten om att skopolamin användes på detta sätt av tyska och ryska förhörsledare.
I Aldous Huxleys ”Du sköna, nya värld”, som utkom 1932, beskrivs ett dystert, mekaniserat framtida samhälle där drogen soma fungerar som en flykt från vardagen. Soma är ett bedövningsmedel, ett slags opiat, eller som Robert Silverberg uttrycker det, en ”utopiat för massorna”, ett sätt att hålla befolkningen lugn.
Trettio år senare skriver Huxley om en annan drogcentrerad utopisk värld i romanen ”Ön” (1962). Huxley har under de gångna åren provat både LSD och meskalin, och bilden blir betydligt ljusare. Istället för soma använder invånarna på Ön en medicin som de kallar moksha, för att få mystiska visioner och religiösa upplevelser. (Moksha är sanskrit för ”frigörelse”).
Att moksha inte bara är inspirerat av Huxleys erfarenheter av meskalin och LSD, utan de facto är LSD, framgår av dedikationen i det exemplar av ”Ön” som han skickade till Albert Hofmann 1962: ”Till Dr Albert Hofmann, den ursprunglige upptäckaren av moksha-medicinen, från Aldous Huxley.”
Science-fiction är fantasier om hur teknikens landvinningar påverkar människor och samhällen. Robert Silverberg, själv framstående science-fiction-författare, anser att genren är idealisk för spekulationer om drogernas roll i framtiden. En drog, skriver Silverberg, är ett slags trollstav, en kemists trollstav, som kan göra underverk. Att beskriva konsekvenserna av dessa och andra ”underverk” är ”the essence of science fiction”.
Silverberg har skrivit flera romaner med drogteman. Hans ”A Time of Changes” (1971) skildrar en drog som öppnar telepatisk kontakt mellan användarna, något som tyvärr inte leder till ökad förståelse, medmänsklighet och kärlek.
Doris Lessing beskriver i sin både rosade och risade science fiction-roman ”Shikasta” (1979) en fiktiv planet som är en allegori på vår egen jord. Rymdimperiet Canopus har koloniserat planeten Shikasta och höjer invånarnas utvecklingsnivå med hjälp av ett ämne som kallas VIKMA, vi-känslans materia (i originalet heter det SOWF = substance-of-we-feeling).
När tillförseln av VIKMA stryps drabbas shikastanerna av en degenerativ sjukdom som sätter individen före samhället. Följden blir konflikter, krig, självdestruktiva handlingar och total anarki. I sitt förord tackar Lessing tidigare science-fiction-författare ”som driver vetenskapliga och sociala möjligheter till deras logiska slutsatser så att vi kan granska dem”. Shikasta är en mäktig vision av vår värld och vår tidsålder.
Det är gott om diktade droger och läkemedel, inte bara i science-fiction-litteraturen. På Wikipedia finns en ”List of fictional medicines and drugs” för den som vill fördjupa sig. Mer än 500 olika fantastiska droger och preparat beskrivs i sex olika kategorier, från ”performance and lifestyle enhancers” till ”recreational”, ”comic book drugs” och ”potions in Harry Potter” (12 olika!).
Ett av science-fictionlitteraturens mest berömda verk är Frank Herberts “Dune” (”Ökenplaneten Arrakis”, 1965). Över 12 miljoner exemplar har sålts av detta episka verk som också genererat en rad uppföljande böcker, en film och flera datorspel. Ett centralt tema är striden om kontrollen över produktionen av den ”geriatriska kryddan” melange, en drog som gör det möjligt att resa i tiden och leva i hundratals år.
Melange (”the spice”) är extremt dyrt, beroendeframkallande och luktar kanel. Melange beskrivs också som en psykoaktiv, ”enteogen”, drog med ”andliga” egenskaper, varför det har föreslagits att Frank Herbert fick inspiration till drogen från sina egna erfarenheter med magiska svampar.
Väl så fantastisk, men ändå mera jordnära, både i tid och rum, är John Wyndhams ”Trouble with lichen” (1960). Den handlar om en ung brittisk kvinnlig biokemist som upptäcker att ett ämne i en ovanlig lav kan hejda åldrandet, så att en människa kan leva i 200 till 300 år. Wyndham spekulerar över hur vårt samhälle skulle påverkas av denna möjlighet.
Det medel som extraheras från lavarna, lichenin, marknadsförs som Antigerone, men det blir snart uppenbart att de naturliga tillgångarna (i Kina) är begränsade, varför inte alla kan få del av medlet. En annan konsekvens är att dödstalen kommer att sjunka och att begravningsentreprenörerna får mindre att göra. I brev till regeringen kräver de därför stopp för tillverkning och försäljning av Antigerone.
Det finns en intressant parallell mellan lichenin (Antigerone) och rapamycin (= sirolimus), ett riktigt läkemedel som upptäcktes 1972 i jordbakterier från Påskön. Först användes rapamycin mot svampinfektioner, sedan blev det ett kliniskt medel för immunosuppression vid transplantationer. Så visade det sig att rapamycin i djurförsök förlänger livstiden för medelålders möss med omkring 25 %. Är verkligheten på väg att komma ikapp dikten? Den som lever får se ….
En av barnbokslitteraturens största författare, Roald Dahl, är också känd för sina skräcknoveller. Han skriver att han alltid varit fascinerad av läkemedel, och i hans texter finns en rad sådana, både påhittade och verkliga. ”Jojjes fantastiska medicin” (1981) och ”Min farbror Oswald” (1979) med dess kraftfulla afrodisiakum (luststimulerande medel) är bra exempel. Finns det för övrigt någon annan författare som i skönlitterär form beskrivit hur man trillar piller?
naturmedel och medicinska livsmedel. Som expert har han flitigt anlitats av myndigheter, företag, press, radio och TV. Han har skrivit flera böcker om läkemedel och fick 2007 Prosana-priset för ”en
enastående insats inom svensk egenvård”.
