Hur ska det gå för Frans G Bengtsson?

KÄTTARE. I en miniessä funderar Gunnar Lundin kring tendensen i samtiden att brännmärka vissa författarskap som rasistiska och/eller moraliskt förkastliga. Jakten på kättare pågår för fullt. Hur ska det gå för en författare som Frans G Bengtsson?

Det är bra – efterlängtat bra – med antirasism och regnbågsflaggor. Men hur ska det nu gå med de goda författare som riskerar klassas kättare?

Hur kommer det att gå för Frans G Bengtsson? Han skriver uppskattande om Gobineau, anser vid ett tillfälle att den bästa indianen – antagligen tänkte han på den avancerade tortyren – är en död indian, att slaver inte fått sitt namn av en slump. Synen på svarta kom väl från Harriet Beecher Stowe och Mark Twain. Men Frans G Bengtsson är en märkvärdig och intressant författare. En verklig humanist, inte en “akademisk yrkeshumanist”, med ett historiesinne vi nu förlorat.

Med en filosof som Schopenhauer delar han en radikalpessimistisk livssyn. Mänskliga ansträngningar, ställning och ryktbarhet är flyktiga ting. Mänskolivet ett skådespel; i det stora hela bedrövligt (Den lustgård jag minns), men ändå med människor och händelser av intresse. Och då vänder han sig till dem som höjer sig från känslan av bedrövlighet, genom sinnelag och handlande. I Karl XII:s levnad har han funnit en rollista med en rad intressanta personer: ädla, koncilianta, fåfänga, fega, tappra. Il faut avoir de courage, och modets vapensköld är, så att säga, hos Bengtssons hjältar inte fläckad av egoism, utan är i tjänst för något högre, värden som förändras från generation till generation, men ändå en kärna, ett centrum av idealitet.

För Karl XII var det religionen och nationen. De svenska provinserna på kontinenten hade angripits av de ryska styrkorna och katolikerna fick därmed en bundsförvant mot protestanterna. För officerarna gällde det äran och hedern. Kungen var, som en av de sista monarkerna, kanske den siste, alltid med i ”krut och rök” i drabbningens frontlinje. Exemplen är många när officerare, eller meniga, i kritiska situationer skyddade honom med sin egen kropp. Och soldaten slogs – i Bengtssons givetvis förenklade framställning – för kung och fosterland. Ett eko av den karolinska andan, ”då ärat ditt namn flög över jorden”, finns när nationalsången spelas inför en fotbollsmatch.

Och i centrum en hjälte, vars gärningar även de kommer att försvinna under glömskans osynliga ständigt fallande, och egentligen med den filosofiske pessimistens syn på livets korta tid av möda och besvär, barmhärtiga damm.

”Allt är fåfänglighet”, med Predikarens ord. Och i denna fåfänglighet finns det ändå häpnadsväckande och roande ting. Lewenhaupt och Piper blir mycket levande figurer, med smått löjliga svagheter men också med inslag av storhet. Ädelmod, osjälviskhet, tapperhet får en särskild lyster mot fåfänglighetens bakgrund.

Och Frans G Bengtsson har skrivit Röde Orm. Romanen utvecklades parallellt med världskriget. Del ett kom 1941. Efter mycken möda, då han åldrades i förtid – mest antagligen beroende på en svår sjukdom i barndomen som tummat hårt på hans organism – blev del två färdig 1945. Under denna tid omvärderade Bengtsson sin syn på historiens förebildliga hjältar. Kanske skarvade Plutarchos. Kanske var hans ledare av samma skrot och korn som Hitler och Mussolini? I del ett är hjältarna stormäns söner och visa konungar; i del två präster, gycklare och poeter. Men också de stryktåliga, humoristiska munkarna med sin universalism som står mot ättesamhällets öga för öga och tand för tand.