BILDSPRÅK. “Om våra svenska filmkritiker formar dagens och framtidens åskådare och deras värderingar kring film, så kommer vi att forma generationer som är filmanalfabeter”, skriver filmskaparen och filmvetaren Daniel Lopez Nelson.
Filmens visuella egenskap, den rörliga bilden, är den avgörande komponenten inom filmmediet. Film är inte möjligt utan ett visuellt uttryck. Men idag tycks denna essentiella egenskap få allt mindre utrymme inom debatten kring film, framförallt i svensk filmkritik, där det har blivit en ovanlig företeelse att filmrecensioner- och artiklar tillägnar mer än två meningar åt filmers visuella egenskaper.
Mordmysteriet Gosford Park (2001) är nu tillgänglig att se på SVT Play. Den amerikanska mästarregissören Robert Altmans trettiotredje långfilm skildrar den brittiska överklassen under 1930-talet, människorna som ägnar sina liv som överklassens tjänstefolk och klasskillnaderna mellan dem. Halvvägs in i Gosford Park begås ett mord, filmen gör en skarp sväng och närmar sig ett innehåll som påminner starkt om en novell av Agatha Christie. Så småningom återvänder filmens fokus på karaktärerna, för att det är där Altmans intresse och hans många styrkor ligger. Filmen har en del kopplingar till den populära tv-serien Downton Abbey (2010-2015). Tv-seriens författare, Julian Fellowes, skrev manuset till Gosford Park, baserat på en idé av bland andra Robert Altman. Fellowes har tidigare uttryckt att Downton Abbey till en början skulle vara en sorts spin-off på Gosford Park.
Men vad skiljer Gosford Park från Downton Abbey? Det är bland annat de visuella egenskaperna, det som skiljer filmmediet från andra konstformer. Robert Altman hade från och med sin långfilmsdebut The Delinquents (1957) under slutet av 50-talet till början av 2000-talet försökt utveckla och ständigt förbättra sitt personliga bildspråk, en unik blick där motivationen bland annat har varit att utforska filmmediets okända ytor. Det vill säga filmens potential. Altmans kamera i Gosford Park har precisa rytmiska rörelser och förflyttar sig mjukt mellan karaktärerna, deras känslor och sceneriet.
Kameran ingår i ett samspel med skådespelarnas fantastiska karaktärsskildringar och är alltid i rörelse, även när du som åskådare tror att kameran är stilla. Om den inte rör sig i sidled så arbetar den med diskreta in- och utzoomningar. Filmens texturer är råa och tycks efterlikna verkligheten. Altman undviker dagens digitala-look, den glorifierade och felfria avbildningen av vår verklighet. Idag kan man med hjälp av datorteknik redigera och manipulera allt som förekommer inom skärmen, därför har tyvärr en mentalitet långsamt växt fram där allt som uppfattas som fult eller avvikande redigeras till något fritt från fel – åtminstone till något med en snygg och normal yta. Tekniken som skulle hjälpa filmen nå sin potential har istället låst in den i ett stillastående område där ytliga värderingar väger tyngre än olika former av ärlighet.
I recensioner av SVT, Aftonbladet, MovieZine och DN av den omtalade långfilmen Judas and the Black Messiah (2021) lämnas inget utrymme åt filmens visuella egenskaper. Inget alls.Trots att långfilmen visuellt skildrar en organisation som sällan avbildats inom spelfilm. Judas and the Black Messiah är fotograferad av den mycket skickliga och erfarna Sean Bobbit, och även om filmen är något feg i det visuella, så finns det en hel del intensitet som uttrycks i filmens tempo och klipp som hade kunnat vara grunden till en intressant filmdiskussion. Har filmmediet upphört att handla om sin visuella kraft? Till viss del, men det säger mer om rösterna som styr den svenska filmdiskursen än filmmediet i sig. Dessa röster kommer huvudsakligen från dagens svenska filmkritiker, som ingår i och bidrar till en ojämn filmdebatt, där man lägger fokus på filmens kommersiella aspekter, lyfter fram kosmetiska tankegångar (vilken film ska få flest Oscarsnomineringar?) och teorier som endast rör identitet och representation. Representation och identitet är viktiga frågor inom film, men de bör knappast ta över hela diskussionen.
Om våra svenska filmkritiker formar dagens och framtidens åskådare och deras värderingar kring film, så kommer vi att forma generationer som är filmanalfabeter. Generationer som kommer att sakna förmågan att kunna uppleva, se och läsa av en film. När åskådaren inte längre kan avkoda den film som upplevs och konsumeras, och filmkritiker inte längre hjälper att sprida en bred kunskap kring film, så lär de kommersiella krafterna reducera filmen till en enkel produkt som egentligen inte har något att göra med film längre. Filmen lär snarare bli en produkt som existerar för att göra reklam för ett varumärke eller ett företag. Åskådaren kommer att kunna matas med vilken filmtyp som helst, eftersom att man inte längre kommer att kunna avgöra vad som har ett visuellt värde och vad som endast är en sorts förlängning av en bok, en karusell på en nöjespark tillhörande Disney eller ett tv-spel.
En filmkonsulent sa flitigt en gång, ”Om din berättelse inte har ett behov att uttryckas i ett visuellt format, varför uttrycker man inte då berättelsen istället i en konstform som inte är visuell?” Karaktärer och tematik har sina rötter i litteratur och teater. Ljudet kommer från musiken. Bilden (utan rörelse) härstammar från grottmålningar. Men den rörliga bilden, och rytmerna som uppstår inom den, samt förmågan att foga ihop två bilder, det vill säga klippningen, har sin grund i filmmediet. Snälla, låt dessa visuella egenskaper återfå sin centrala roll inom filmmediet. För att det är trots allt där filmmediets kärna existerar och där filmens evolution uppstår.
info@opulens.se
