FILM. Malmös arabiska filmfestival är den största med fokus på arabisk film utanför arabvärlden. Anne Edelstam har tagit del av årets upplaga. Här är hennes rapport.
Årligen hålls en arabisk filmfestival i Malmö. Detta år var den dock digital på grund av pandemin. Öppningsfilmen The Man Who Sold His Skin, regisserad av tunisiern Kaouther Ben Hania, handlar om en syrisk flykting vilken säljer sin rygg till en excentrisk konstnär. Denne använder syriern som ”levande tavla”. Filmen tydliggör konsumtionssamhällets objektifiering, där även våra kroppar blir till varor, samt visar på flyktingars extrema utsatthet.
Tankarna tog mig till bilder av koncentrationsläger där judar blev till försökskaniner i oetiska läkares händer. I Kaouther Ben Hania blir en man försöksobjekt för en cynisk konstnär. Filmen påminde mig även om Ruben Östlunds film The Square som handlar bland annat om det absurda inom den samtida konstvärlden. Vad är konst och hur långt kan man gå för att kalla verk för konstnärliga? Var tar yttrandefriheten slut och det etiska vid?
Filmen Under the Concrete, i regi av Roy Arida, utspelar sig i Beirut och handlar också på sätt och vis om flykt – en flykt under vattenytan, en dykare letar efter meningen med livet. Han kanske inte hittar den men man anar ett lyckligt slut på hans letande. Framför allt går han inte de kommersiella krafternas ärenden och säljer inte sin själ. Mer ska jag inte avslöja.
200 meters, i regi av Ameen Nayfeh, är en film om Palestina/Israel-konflikten sett ur en familjs perspektiv. Familjen bor på varsin sida om muren som delar Israel och Palestina med alla de problem det innebär. Det är framförallt en film om vänskap och gråzoner. På var sida om muren finns människor som är för fred, de som bara vill överleva och andra som skapar polarisering. Inget är svart och vitt – inte ens i Mellersta Östern. En fin film om människans komplexitet.
Gaza mon Amour i regi av Tarzan Nasser och Arab Nasser, är en långsam kärleksfilm om ett äldre par i Gaza. Men det är också en film om korruption, apartheid och fattigdom. Trots allt finner människan kärlek på de mest osannolika platserna. Vi är kapabla till såväl det sämsta som det bästa.
Flera filmer tog upp jämlikhetsfrågan. I The Postcard, regisserad av Asmae El Moudir, får vi följa med en ung flicka tillbaka till sin moders by i Marocko. Fattigdom, men även en stark familjekänsla. Klankänslan utgör ett ständigt hinder. Flickorna förväntas ta hand om de enklare sysslorna: passa getterna, tvätta kläderna i den oförutsägbara floden och om det eventuellt finns tid över: gå i skolan. Männen är de klara vinnarna i denna lilla by.
The Tambour of Retribution, i regi av Abdulaziz Al Shelahy, utspelar sig i Riyads fattiga kvarter. Segregationen är total och kvinnorna kan inte gå ut utan sina svarta tchador. Inomhus och framför andra kvinnor sminkar de och klär upp sig. Filmen handlar om bortgifte, blodspengar, klantillhörighet och ”öga för öga, tand för tand”. Jag fick lära mig ett nytt ord på engelska (filmerna är på arabiska med engelsk text): headsman. Det är ett yrke som betyder den person som hugger huvudet, lagligt, av någon annan. Saudiarabien och Iran är de kanske mest extrema muslimska länderna där sharia – de islamiska lagarna – är strängast. Ingen pardon råder där.
Länge var Egypten det kulturella centret i arabvärlden och landets filmer spreds i hela Mellanöstern. Ofta svartvita, humoristiska eller romantiska filmer. Sedan blev Youssef Shahin känd för sina filmer. Flera av dessa såg jag på någon av de enorma biograferna i centrala Kairo. Man fick köpa en kopp te, äta nötter och röka sina cigaretter medan någon katt sprang förbi och jamade under föreställningarna. Vakter kom regelbundet förbi och lyste med sina ficklampor för att se att ingen man satt och höll en kvinna i handen i biografen. Mamnouh! Förbjudet! Skrek de då.
Heder är ett centralt begrepp i Mellanöstern och tas fortfarande på yttersta allvar, vilket vi ser i dessa filmer. Västvärldens traditioner och värderingar är väldigt olika de i Mellanöstern.
Överlag ställer festivalens filmer mer frågor än de ger svar tycker jag. Frågorna, obehagliga sådana, måste vi ställa oss. Framför allt borde våra folkvalda politiker se till att ta del av filmerna.
