Oslo främst i kulturutbud och utveckling

ESSÄ. Arne Melberg var verksam som professor i Oslo i många år men bor nu på andra sidan gränsen, i Värmland. För Opulens räkning skriver han här om kulturinstitutioner i Oslo med svenska jämförelser som hann göras innan gränsen stängde.

På 1980-talet kom jag till Oslo. Jag hade Stockholm i bakhuvudet och tyckte att Oslo och Norge låg långt efter: gammaldags teater, en opera i hopplösa lokaler, ogästvänliga krogar. Inte ens biblioteken dög: där fanns ett ointagligt nationalbibliotek, ett oöverskådligt universitetsbibliotek och ett stadsbibliotek som var vackert men bäst lämpat till bokförvaring.

Samtidigt började man pumpa upp olja och Norge inledde därmed sin raska förvandling. Den ekonomiska expansionen är den som fått störst uppmärksamhet i Sverige men här vill jag framhålla den kulturella. Dessutom har stadsbilden förändrats i Oslo och denna förvandling har just betingats av kulturutvecklingen. För drygt 10 år sedan kunde operan äntligen lämna sina gamla lokaler och flytta in i det nya operahuset, som raskt har blivit en central kulturinstitution och dessutom ett självklart utfyktsmål: ingen besöker Oslo utan att gå på operans marmortak som bildar en fjällsluttning ner mot fjordens vatten.

Mittemot operan öppnade nyligen det nya stadsbiblioteket. Ett stenkast bort längs vattnet färdigställs nu det nya Munchmuseet som ser klart ut och väntas öppna i höst. Året därpå öppnas också det nya Nationalmuseet, som man når genom att gå åt andra hållet och runda udden med den gamla fästningen. Och fortsätter man ett litet stycke till längs vattnet kommer man till den holme som rymmer Astrup-Fearnley, ett nybyggt museum för samtida konst i elegant arkitektur av Renzo Piano.

Oslo har med andra ord fått en strandpromenad som kantas av kulturinstitutioner, vilket kompenserar alla kontorshus på andra sidan gatan (även om också dessa är elegant byggda och allt bildar en snygg helhet). Fortsätter man  förbi Munch-museet kommer man dessutom till en ny stadsdel, Sørenga, som påminner lite om Hammarby sjöstad i Stockholm: mindre men i gengäld med ett stort utomhusbad mot fjorden, som man således når med en promenad från centrum.

Det är ändå inte självklart att pengar leder till kultur.

Att man kan gå flera kilometer längs vattnet och besöka ett antal kulturinstitutioner och rentav ta ett dopp på vägen – det betingas förstås av att bilarna har försvunnit. Som många norska städer ligger Oslo längst in i en fjord, med den trafikträngsel som detta medför. Nu har man slutligen löst detta genom att helt enkelt gräva ner bilarna: under hela hamnområdet löper ett antal tunnlar för all trafik till och från och genom staden. Den som vill kan ju jämföra med Stockholm, där man har ett liknande problem som man nu är i färd med att permanenta med en åtta-filig motorväg in till Gamla Stan. I Oslo följs nergrävningen av bilarna upp med en strikt nertrappning av biltrafiken längre in i centrum, ett politiskt program som lanserades vid det senaste kommunalvalet och nu kan genomföras av en koalition mellan socialdemokrater och miljöparti. Dessutom byggs tunnelbanan ut och det blir spårtrafik till nyare stadsdelar. Den som vill kan återigen jämföra med Stockholm.

Hela denna omkalfatring av Oslo har naturligtvis haft den goda ekonomin som första förutsättning. Det är ändå inte självklart att pengar leder till kultur. Och kulturutbyggnaden i Oslo har mött ett motstånd som man har lust att kalla förutsägbart. Jag minns att operabygget diskuterades i åratal innan det blev klart och att det populistiska Fremskrittspartiet hade en enda sak på sitt kulturprogram: stoppa operan! I samma ögonblick som den stod klar försvann motståndet och huset har blivit något av en nationell samlingspunkt. Det hjälpte nog till att huset var norskt ritat, av arkitekterna i Snøhetta. Munchmuseet har mött ett liknande motstånd. Alla är visserligen överens om att det gamla museets lokaler var undermåliga vilket inte hindrat att det nya – ritat av spanska Estudio Herreros – fått kraftig kritik, som drabbat allt ifrån den karakteristiska knäcken på de översta våningarna till fasadmaterialet. Att det blir ett arkitektoniskt utropstecken längs hamnpromenaden går dock inte att komma ifrån, så vi får se om inte också detta motstånd vänds till sin motsats när bygget väl öppnar. Likaså det nya Nationalmuseet, ritat av Kleihues + Schuwerk: det ser ännu så länge mest ut som en jättelik bunker men det blir förhoppningsvis något annat när dörrarna slås upp.

Den mest dramatiska förbättringen av innehåll står det nya biblioteket för.

De nya konstmuseerna kommer förstås att överträffa de gamla institutionerna redan i kraft av sin volym: i nya Munch-museet kan man äntligen visa ett rikligt urval ur Munchs enorma produktion (som han testamenterade i sin helhet till Oslo). Det gamla museet var alldeles för litet, dessutom besvärat av slitage, läckage, stölder. Det nya operan har jag följt från början: de första åren motsvarades inte den underbara byggnaden av något bra innehåll, snarare tvärtom, men det har tagit sig och de senaste åren har det varit hög klass både på operaföreställningar och balett. Den mest dramatiska förbättringen av innehåll står det nya biblioteket för: det gamla stadsbiblioteket hade ingen plats för alla de aktiviteter som man idag vill förknippa med ett levande bibliotek.

Det bör nämnas att min kärlek till bibliotek går långt tillbaka: den inleddes i i barndomen och den har aldrig mattats även om biblioteken har förändrats från förortens biblioteksfilial till olika forskningsbibliotek och nu således till de nya biblioteken: de som inte bara hanterar böcker utan som också är ett slags kulturhus. I Oslo inleddes detta för några år sedan då man beslöt sig för att göra något åt Tøyen, en central men ganska sliten stadsdel med många invandrare. Munch-museet skulle flytta därifrån, i gengäld fick man två nya bibliotek: ett för vuxna, en vacker lokal i flera våningar där man kan sitta med sin dator, läsa tidningar, läsa och låna böcker. Såvitt jag har kunnat se har det blivit en av de få platser där olika befolkningsgrupper samsas. Det har helt enkelt blivit det som dagens bibliotek bör bara: en träffpunkt. Dessutom byggde man ett bibliotek för barn mellan 10 och 15 år; inga andra släpps in, så jag har bara kunnat stå i dörren och beundra fantasirikedomen och aktiviteterna.

Min kärlek till bibliotek har fått en rejäl skjuts på Tøyen men också av ett nytt universitetsbibliotek, också det en vacker och väl fungerande byggnad. Det är ändå ingenting jämfört med den upplevelse som väntar när man stiger på i det nya stadsbiblioteket, ritat av Oslo-firman Lundhagem. Det ligger således mellan centralstationen och operan på ett område vid fjorden som i stort sett blivit bilfritt.

Glasfasaden går över fem våningar, dessutom finns en undervåning med auditorium för möten, konserter, film, plus öppna boksamlingar. Entrén är en mötesplats med kafé, restaurang, tidningsläsning, bokutlämning. En trappa upp skönlitteratur för barn och vuxna, därovan våningar för facklitteratur, enskild läsning, rum för möten, högst upp – med vacker utsikt över fjorden – studieplatser och specialsamlingar. Däremellan också en våning för olika slags hantverk: symaskin, textiltryck, lasermätare, 3-D-skrivare, utrustning för film, ljud, musik. Med mera. Att det är både vackert och inbjudande beror i hög grad på den öppna arkitekturen, där man samtidigt ser alla våningar och dessutom operan och vattnet utanför. Generösa öppettider alla dagar: det har förstås blivit en omedelbar succé.

Oslo har därmed fått någonting som liknar Kulturhuset i Stockholm. Oslo har dessutom sen drygt 10 år haft ett centralt beläget litteraturhus – det lär vara det största i Europa – som har fungerat som en mötesplats med utställningar, möten, seminarier, bokpresentationer. Det nya biblioteket blir förstås ett brett syftande kulturhus som uppfyller alla tänkbara krav, framför allt det viktigaste: det är gratis och lätt tillgängligt. Det säger sig självt att en sådan institution är en motvikt mot all den kommers som dominerar det moderna stadslivet. Det säger också sig självt att sådana motvikter behövs av alla möjliga goda skäl, främst det demokratiska: det är öppet för alla. Och återigen är det frestande att jämföra med Stockholm: där finns förstås Kulturhuset, men – till skillnad från övriga nordiska huvudstäder – byggs inga nya bibliotek och de befintliga rustas ner. Det byggs inte heller nya operahus eller nya museer, också det i kontrast till övriga Norden.

För min egen del gläder jag mig åt att det är böckerna som är basen för Oslos två kulturhus: litteraturhuset och stadsbiblioteket. Jag bor numera i Värmland och nyttjar flitigt Värmlandsbibliotekens utmärkta service: man kan låna från samtliga bibliotek och hämta den beställda boken på det närmaste. Jag läser också mycket digitalt, vilket är praktiskt för oss lantisar i coronatider. Framför allt gäller det all den forskningslitteratur som universitetsbiblioteket i Oslo har digitaliserat och erbjuder sina medarbetare och studenter.

Min upplevelse av Oslo och Norge på 1980-talet har reviderats i takt med utvecklingen: nu är det Oslo som ligger främst i kulturutbud och utveckling. Det gäller kanske inte teater och musik – där håller Stockholm och Göteborg ställningarna – men i de flesta andra avseenden. Tänk bara på att man nu kan se norsk film och läsa norsk litteratur i Sverige, något som var otänkbart bara för några årtionden sedan. Och vill man uppleva biblioteket som mötesplats, kulturhus och demokratisk institution så får man lämna Stockholm och bege sig till Köpenhamns ”svarta diamant” eller till Helsingfors nya ”Ode”. Som värmlänning ser jag fram emot att gränsen öppnas och att jag kan bege mig till Oslo där det nya stadsbiblioteket är det första man ser när man stiger av tåget.