PROSALYRIK. Prosadiktsviten Cyklop, satellit av Anna Roosvall är en betraktelse över havs- och klimatförändringar samt hur och vad vi ser eller inte ser. Nu under påskveckan publicerar vi den i tre delar. Detta är tredje och sista delen – Från satelliten.
Anna Roosvall är professor i medie- och kommunikationsvetenskap och har varit inblandad i akademiskt-konstnärliga samarbeten kring klimatet (Antroposcen på Dramaten) såväl som kring poesi (Upprorets poet på Riksteatern). Den artivism Roosvall stött på i sin forskning om klimataktivism har varit inspirerande för det personliga engagemanget kring samarbete/integration av akademi och konstformer. Förutom egen forskning om medier och klimaträttvisa kommer Roosvall i år ut med en bok om svensk kulturjournalistik i samarbete med kollegorna Kristina Riegert och Andreas Widholm. Under de senaste åren har hon skrivit essäer i magasin som Dagens Arena och Feministiskt Perspektiv och skönlitterärt, bland annat tre diktsviter som relaterar till seende, (o)synlighet och bilder.
Prosadiktsviten Cyklop, satellit är en betraktelse över hav och klimatförändringar samt hur och vad vi ser eller inte ser, hur vi förstår världen och var vi befinner oss i den. Den franske marinofficeren, regissören och oceanografen Jacques Cousteaus filmer spelar också en roll här, liksom en fascination för livet i haven och hur allting hänger ihop över tid och rum.
Sviten består av nio prosadikter indelade i tre sektioner: Genom cyklopen, Mediebilder och Från satelliten som vi har glädjen över att få publicera i Opulens. Detta gör vi under tre dagar nu under påskveckan. Idag kommer den tredje delen – Från satelliten.
CAROLINA THELIN
FRÅN SATELLITEN
Atollögon. Blinkar aldrig
Atollen uppifrån, ett öga
lagunens azurblå iris
korallrevet ramar in
skyddar, bevarar
med kanter och fransar.
Nukuoro och Mataiva skådar upp mot NASAs kamera.
Blinkar aldrig.
Med stadig blick — obeveklig —
betvingar de utsattheten, besvärjer de uthålligheten.
Skyddar, bevarar
behöver skyddas, bevaras.
Sandbankarna på korallrevet
i ständig kamp för balans
– i ständig kraftmätning mellan ytan och grunden
mellan hur snabbt havsytan höjs och hur sakta revet växer.
På en gång stigande och fallande.
På en gång liv och död.
Därunder: En sjunken vulkan, rester av dess liv.
Vid ytan avtryck av dess liv, som ansiktet på Jesu svepduk.
Atollen som tecken på miraklet, att livet återuppstått.
Se ansiktet, se ögonen.
Se dig själv
genom dem.
Satelliternas synfält. De gula och vita fläckarna
Satelliten roterar ständigt, det är dess vara, aldrig stilla, alltid med fast blick. Satellitögat dammsuger jordytan, vattenytan, på synintryck, absorberar information genom hornhinnan till näthinnan, urskiljer minsta detalj genom gula fläcken, – den lilla gropen i näthinnan där syncellerna sitter som tätast och bilden blir som skarpast.
Plockas du inte upp av den gula fläcken blir du, om inte en helt vit, så åtminstone en suddig fläck på kartan.
Geostationära satelliter rör sig i omloppsbana rakt över jordens tänkta, buktande midja, rakt över ekvatorn, följer jordrotationen, befinner sig ständigt över en viss plats på marken eller i havet, döljer polerna, där de dväljes mittemot varandra, på motsatta sidor av en annan — undanskymd, försummad, tillintetgjord — midja: nollmeridianen.
Följer, döljer.
Följer, döljer.
Det sägs att vissa positioner längs ekvatormidjan är mer åtråvärda än andra. Det sägs att de stora världshaven är glesbefolkade, – ”glesbefolkade”! Det sägs att de inte har så stora behov av satellitkommunikation, och det må vara sant, – att älgkoraller och stackars små vingelfiskar inte bryr sig om satellitkommunikation alls. Det sägs att det blir trängsel kring positioner avsedda för de mer befolkade delarna av världen, — ”de mer befolkade delarna av världen”! Som om inte vattnet myllrade och vimlade av varelser, av liv.
Likväl, i ”de mer befolkade delarna” råder ständig kamp om att upprätta förbindelse med gula fläcken, medan det förblir omöjligt från andra platser. Vid båda polerna råder no-view-zoner, utom synhåll från alla geostationära utkikspunkter.
Följer, döljer.
Följer, döljer.
Andra satelliter — de polära, icke-stationära — rör sig bort från ekvatorn, kommunicerar med jordstationens antenn som ständigt måste ändra inställning och följa dem, när de flyr, flyger, far iväg. För kontinuerlig jordförbindelse krävs ett pärlband av satelliter, blinkande som ett stim blänkande bläckfiskar i den karibiska havsnatten, men med fixerad blick och arrangerade i en lång rad, där satellit kan avlösa satellit, så att någon av dem alltid befinner sig ovan horisonten, ovan kanten, ovan gränsen
– mellan himmel och hav,
mellan himmel och jord,
mellan synfält och no-view-zoner.
Så fort de blänkande, blinkande satellitögonen försvinner därunder, bortom gränsen, avbryts all kommunikation.
Följer, döljer.
Följer, döljer.
Vems gula fläck skapar de vita fläckarna på kartan?
Vems gula fläck gör de vita fläckarna osynliga, men inte opåverkade?
Vems gula fläck gör de vita fläckarna grå, grumlade, förorenade, algblommande, korallblekta?
Vems är satellitögonen och vad är det de inte uppfattar?
Följer, döljer.
Följer, döljer.
Korallblekning. Blekna månde vi alla
Stora barriärrevet är den största struktur byggd av levande organismer som kan ses från rymden. Ännu en stund. Ett världsarv, utan vilket möjligheten att ärva något alls i denna världen upphör.
En promille av havsytan upptas av rev. Tjugofem procent av vattnets arter bor där,
– en fjärdedel av alla olika arter av levande varelser som vattnet myllrar och vimlar av
dväljes där! För att all annan fantastisk förändring ska kunna ske, i våra liv och i världen, måste detta få förbli.
Jacques Cousteau står iklädd midjehöga blå badbyxor och röd mössa på Calypsos däck i vattnen utanför Jamaica vid mitten av sjuttiotalet, bekymrad över att revet kan skadas när skeppets ankare lossas. Han puffar på en cigarr, plirar mot vattenytan genom sina stålbågade glasögon, säger:
Ödeläggelsen måste och kan stoppas, korallreven är lika viktiga som regnskogen i Amazonas för att motverka växthuseffekten och den globala uppvärmningen.
Som samtidigt orsakar deras död.
Vi har vetat länge, Cousteau och vi andra.
Men reven bleknar alltmer. Algerna som skänker dem deras färg dör. Algerna som ger dem deras näring dör. Symbiosen störs. Förstörs. Reven bleknar alltmer.
Bleknar du, inför deras ödeläggelse?
Din ödeläggelse.
Ödeläggelse av dig.
Av dig ödeläggelse.
Reven, på en gång så nära och så långt borta.
Som en olycklig kärlek
så svåråtkomlig, men ändå alltid med dig.
Får dig att skälva, får dig att blekna.
Det hisnar. Du bleknar.
Bär ditt korallrev som den sista droppen vatten, bröla ut ditt kärleksbudskap, som Björn Ranelid från Melodifestivalens scen. Det är det enda rimliga. Det är det enda praktiska. Inte bara akut, utan i längden. Det är det enda praktiska i längden.
Ta några obekväma danssteg, klappa i otakt, ropa Herrrrrregud! Detta under, detta mirakel!
Gå ända in i skammens hjärta, i dess absoluta smärtpunkt. Hänge dig, just precis där.
Betrakta satellitbilderna. Zooma ut.
Ta på dig cyklopen. Zooma in.
Ta av dig cyklopen och låt ögats vatten möta havets.
Låt havets och ögats tårar blandas. Känn hur det svider.
Låt synen svida.
Bröla.
info@opulens.se
