ESSÄ. “Ska vi människor gå bet på något som en flock babianer uppenbarligen kan ro iland?” undrar Peder Palmstierna.
I en babianflock i Kenya dog alla alfahannar plötsligt ut – det var de som var tuffa nog att roffa åt sig av kött som visade sig bära på en dödlig smitta. Kvar blev de mer mildsinta hannarna. Detta lade grunden för en fredligare kultur i flocken, som bestod även efter att de ursprungliga fredligare hannarna dött eller lämnat flocken, så som babianhannar gör vid en viss ålder. Om de nytillkomna hannarna var mer aggressiva från början så lärde de sig snart veta hut.
Nåja, fredlig är ju förstås relativt, det är babianer vi pratar om. De muckade fortfarande gräl och slogs om status. Skillnaden i observerbart beteende utgjordes främst av följande: Hannarna gav sig för det första inte på de svagare – honor eller lågrankade hannar – till skillnad från dem i andra flockar som inte drar sig för att sparka nedåt. Visst slogs de, men de valde jämbördiga motståndare. I de fall en lågrankad hanne blev angripen kunde denna också betydligt oftare vända på hackordningen, åtminstone tillfälligt.
De tillbringade för det andra mer tid med socialt beteende som putsning hane och hona emellan. Babianhannar putsar inte varandra, men i den fredliga flocken tolererades lågrankade hannar i de högrankades närhet i högre grad än i normala flockar. Alfahannens normala beteende hade, under inflytande av flockens kultur, ersatts av något som jag väljer att kalla deltahannebeteende. ”Delta” syftar normalt på en individ på fjärde plats i hierarkin, men jag utvidgar det här till att stå för D som i diplomati, deltagande (i ömsesidiga relationer) och, kanske inte helt korrekt i babianfallet, demokrati.
Alfahannens död och deltahannens upphöjelse ledde till en intressant mätbar skillnad: de hannar som befann sig långt ner i hierarkin hade lägre nivåer av stresshormoner än motsvarande hannar i normala flockar. Även om babianer är hyfsat nära släkt med människor, så är det vanskligt att dra några slutsatser om mänskligt beteende utifrån djurstudier. Däremot kan man sätta upp intressanta hypoteser. Och eftersom Anders Björnsson och Lars Thulin nyligen lyft mansfrågan i varsin artikel i Opulens, så kan det passa bra med ett primatperspektiv på mänskliga hannar, alfa och andra. (Jag är medveten om förenklingen i en binär könsuppdelning. Det är en relevant diskussion som tyvärr inte ryms i denna artikel.)
Att ta mansfrågan på allvar innebär inte att överge kvinnofrågan.
På vissa områden kan man finna ojämlikhet mellan könen som utfaller till männens nackdel. Mer än dubbelt så många män som kvinnor begår självmord. Och pojkar har i genomsnitt sämre betyg än flickor, det så kallade betygsgapet, som Thulin tar upp. När det gäller “psykisk ohälsa” är bilden lika diffus som begreppet i sig – pojkar får oftare psykiatriska diagnoser och agerar utåt när de mår dåligt, flickor självrapporterar oftare att de mår dåligt men vänder det inåt. Utfallet är till allas nackdel, men det står klart att det finns skillnader mellan könen som bör beaktas om man vill göra något åt det.
Och det vill vi väl? Att lämna mäns lidande därhän med hänvisning till att de historiskt haft en orättvis fördel kommer ju att drabba män som kvinnor som samhällsekonomi, precis som både Björnsson och Thulin lyfter. Att ta mansfrågan på allvar innebär inte att överge kvinnofrågan. Tvärtom, menar man allvar med jämlikhet krävs att omsorgerna fördelas jämnt – men inte alltid på samma sätt.
Kvinnans frigörelse har handlat om jämlikt tillträde till offentliga arenor som politik och ekonomi. Denna sekellånga kamp har blivit självklar, kanske för självklar i vissa fall, men den är inte avslutad. Manlig frigörelse å sin sida kan ju inte handla om samma sak. Kvinnokampen riktades mot patriarkatet. Var går då frontlinjen för manskampen? Att kopiera kvinnokampen och inleda en strid mot ett tänkt matriarkat skulle bara sluta i elände. Vi har inte politiska eller ekonomiska strukturer att kämpa mot. Våra fiender är betydligt lömskare än så – de bor inom oss.
Vad är det egentligen som hindrar genomsnittspojken från att prestera på samma nivå som flickor i skolan? Vi är som sagt primater, även om människan som ap-art är ganska apart. Vi kommunicerar på en helt annan nivå, så mänskligt alfahannebeteende behöver inte begränsa sig till fysiskt våld utan kan ta sig uttryck i sådant som Elaine Eksvärd benämner härskartekniker (och som är lika effektiva för kvinnor som för män, eftersom de är frikopplade från mannens statistiskt sett större muskelmassa.)
Låt oss utgå från att alfahannebeteende, både fysiskt och kommunikativt, är vanligt förekommande i våra skolklasser – en systematisk studie borde lätt kunna bekräfta denna vardagsobservation. Sociala medier har dessutom kraftigt ökat alfahannarnas möjligheter att utöva härskarteknik för att trycka ner honor och lågrankade hannar. Under sådana omständigheter har lågrankade hannar högre nivåer av stresshormoner i kroppen (bland babianerna, hypotetiskt även bland människorna) – och kronisk stress är notoriskt dålig för inlärningen.
Alfahannarna själva är visserligen inte lika stressade men behöver ägna fokus åt att behålla sin överordnade status – konsekvensen av att sjunka i hierarkin är nog för att hålla dem på tå. Ett ständigt fokus på flockstatus är knappast heller gynnsamt för akademiska prestationer.
Att upprätthålla alfabeteende kräver också att aldrig visa sig svag. Kan det vara så att pojkar underrapporterar att de mår psykiskt dåligt eftersom det inte ingår i deras alfa-ideal? Det finns forskning som tyder på detta. Hur påverkas deras akademiska prestationer och framtida suicidbenägenhet i så fall av detta?
Givetvis finns det andra faktorer som bidrar till betygsgapet – exempelvis att pojkars frontallober mognar senare än flickors (se Heilig nedan) – och förklaringsvärdet hos alfahannehypotesen kan bara en systematisk studie avgöra. Om vi ändå tills vidare behåller hypotesen – är det något att göra åt, då, om detta nu är ett medfött beteende för babianer såväl som människor, även om metoderna för maktutövning i stora delar skiljer sig? Pojkar är och förblir pojkar… Eller?
Tja, för att fatta sig kort: ska vi människor gå bet på något som en flock babianer uppenbarligen kan ro iland?
Heilig beskriver i sin bok ”Hon, han och hjärnan” den biologiska grunden för tendensen till olika beteende mellan pojkar och flickor. Han understryker också att det är både biologiska och sociala faktorer som formar beteendena, och att det rör sig om just statistiska tendenser – skillnaden mellan individer av samma kön kan vara betydligt större än skillnaden i medelbeteende mellan könen. Men som vi såg hos babianerna, så kan medelskillnaden i beteende förskjutas åt olika håll – i riktning mot både mer alfahanne och mer deltahanne. Det är vad de sociala normerna kan åstadkomma.
Denna inlärning börjar redan i förskoleåldern.
Alfabeteende är inriktat på dominans och rang, medan deltabeteende (i min bemärkelse) syftar till tolerans och jämlikhet. Vilket beteende är det som premieras i vår omvärld idag? Alla demokratiska sinnen avvisar givetvis alfabeteende, se bara på Trump. Ändå kan vi med samma exempel konstatera att alfabeteende lätt leder till framgång i form av makt och pengar, och sådan framgång väcker lätt beundran och vilja till efterapning. Denna inlärning börjar redan i förskoleåldern.
Det är lätt att fastna i ett förkastande av alfaidealet, utan att presentera något lockande alternativ. Kanske är det dags för oss människor, honor som hannar, att medvetet lyfta fram de stora framgångar som deltahannar kan nå på det psykosociala området, istället för att sorgset skaka på huvudet åt den lågrankade deltahannen och lämna den därhän? Deltahannen som framgångsmodell istället för den dominerande alfan skulle kunna hjälpa män och pojkar till en mindre stressfylld och mer mänskligt framgångsrik tillvaro.
Bland babianerna var det alfahannarnas fysiska död som banade vägen för deltahannarnas upphöjelse. Det är ingen metod jag rekommenderar för människor. Men om alfahannen som manligt ideal kan dömas till schavotten, så är jag den förste att att erbjuda mig att dra i spaken och förpassa denna stereotyp till historiens skräphög. Då kan deltahannarna äntligen ta täten och den manliga frigörelsen börja.
Och när den kommit en bit på väg kanske män, kvinnor och övriga kan börja frigöra hela mänskligheten tillsammans.
info@opulens.se
