MEDIEKRITIK. “Låt inte männen skrävla, bre ut sig och ytterligare befästa sitt maktövertag. Det stärker skadliga, historiskt djupt rotade och sedermera medialt spridda myter om att det är kvinnan som bör skämmas”, skriver Lisa Bjurwald apropå bevakningen av Göran Lambertz frikännande.
Vi är flera mediebevakare som kritiserat det etiska övertrampet i att livesända Göran Lambertz egenregisserade förtalsshow i tisdags. En “presskonferens” där Lambertz dompterade den församlade pressen i sin egen trädgård och öste tillmälen som “bedragerska” och “lögnerska” över den unga kvinna som sett honom som en extrapappa, men som efter en händelse i julas anmält toppjuristen för våldtäkt.
Nu är hög tid att diskutera mäns mediala övertag vid sexualbrottsfall – ett övertag som tyvärr också är väl befäst i det rättsväsende som ska ta utsagan från en okänd, yngre person på samma allvar som försvaret från en framstående äldre man.
Det skadar inte heller att ha ett visst mått av cynism.
Så sker dock inte alltid. Våren 2005 rapporterade till exempel DN att det sexköpande justitierådet Leif Thorsson fick fortsätta döma i Högsta domstolen – trots att han själv hade brutit mot lagen. Det var dåvarande Justitiekansler Göran Lambertz som fattade beslutet om att rädda Thorssons karriär. HD:s chef Bo Svensson menade vid tillfället att sexköparen Thorsson kunde fortsätta att döma även i sexbrottsmål. “Tvärtom kan man ju säga att han har djupa kunskaper i ämnet”, sade Bo Svensson till DN den 26 maj 2005 och skrattade. “Ett fall av sexköp får man förlåta”, sade Göran Lambertz till samma tidning. Den sexsäljande unge mannen ifråga hävdade att det hade skett vid fem tillfällen, men överåklagaren valde att lägga ned fyra med den klassiska motiveringen att “ord stod mot ord”.
I min och Kerstin Dejemyrs aktuella granskning “Gärningsmannen är polis. Om trakasserier och tystnadskultur inom svensk polis”, visar vi hur det ser likadant ut idag inom en annan del av rättsväsendet. En absolut majoritet av alla sexbrottsanmälningar mot polismän går inte ens till åtal. Och toppjuristen Lambertz släpptes alltså ur häktet denna vecka i brist på bevis. Med tanke på hur svårt det är överlag att få män fällda för våldtäkt, färre än 4 procent av över 8 800 svenska anmälningar 2019, måste medierna vara bättre förberedda och pålästa för att kunna förmedla en rättvis bild av ett fall som Lambertz.
Det skadar inte heller att ha ett visst mått av cynism när man bevakar sexualbrott med dess problematiskt låga fällningsgrad. Att en erfaren och manipulativ mediespelare som Göran Lambertz, som dessutom redan från häktet annonserat sina planer på en bok (!), skulle kunna bete sig på det här viset var väntat (om än inte med fullt så grova anklagelser mot sin tidigare “extradotter”). Män med makt ser ofta ingen anledning att skämmas när de anklagas för sexualbrott. Och även om de känner skam innerst inne väljer de skamlösa strategier för att försvara sig.
Stöd Opulens - Prenumerera!
En sådan strategi kan vi kalla “Casanova-försvaret”: att likt vår forne JK utmåla sig som en kvinnokarl som inte kunde stå emot fresterskan (“svag i anden och i köttet”, direkt citat Lambertz) istället för en våldtäktsman, vilket är mer smickrande och framför allt inte olagligt. Det är en strategi som använts av män som filmregissören Roman Polanski, som brutalt drogade och våldtog en 13-årig flicka och senare skröt i pressen om att “alla vill knulla unga flickor… Domare vill knulla unga flickor, jurymedlemmar.” Den har använts av Dominique Strauss-Kahn, den forne chefen för Världsbanken som friades för våldtäkt i en av 2000-talets största sexskandaler innan metoo. “DSK” ska ha utsatt otaliga prostituerade och andra kvinnor för brutala sexövergrepp men beskrevs av franska veckotidningen Le Journal du Dimanche som “un grand séducteur” – en stor förförare.
Så, journalistkollegor: Gå inte i sådana här uppenbara PR-fällor som den Lambertz gillrade. Låt inte männen skrävla, bre ut sig och ytterligare befästa sitt maktövertag. Det stärker skadliga, historiskt djupt rotade och sedermera medialt spridda myter om att det är kvinnan (“bedragerskan”, “fresterskan”) som bör skämmas över att hon berättat öppet om vad hon har utsatts för, medan mannen blir en av andra män beundrad “erövrare”. Och det placerar den redan skyhöga ribban för att kvinnor ska våga anmäla mäktigare män om möjligt ännu högre. Ingen av oss önskar väl straffrihet för våldtäktsmän? Det svenska rättsväsendet är farligt nära de nivåerna redan.
lisa.bjurwald@opulens.se
