FRAMHÄRDNING. Jag är sex år när jag ser kniven med det rosa skaftet riktad mot hans egen mage, hör det hetsiga skriket utan innehåll och min mammas gråtande vädjan. I nästa sekvens ser jag honom försvinna för alltid nerför en spiraltrappa i trapphuset. Polisen skulle hitta honom i Tyskland en tid senare. Jag kunde ha blivit rasist men det är jag inte för min mamma visade prov på styrka genom att göra reda i skuldförhållandet: idag sitter min pappa och dreglar på ett vårdhem någonstans i Småland.
När jag läser “Gömda” av Liza Marklund kommer jag till sekvensen där Mia öppnar en rumsdörr och möts av dottern Emmas tårdränkta ansikte efter att hon och Anders kastat ut Mias före detta ur huset. Sedan väller någonting över mig: ett raseri som börjar från tårkanalerna och fortsätter ut i kroppen, en eld som förvandlar blod till lava och armar till sten. Då vill jag göra skada. Det hade varit hur lätt som helst för mig att bli rasist. Men jag tror att det är skillnad på individ och kollektiv och att det är av avgörande betydelse att begripa det: om jag hade blivit rasist hade det varit ett vilselett uttryck av den ångest som en kliniskt galen, utländsk pappa lämnat efter sig.
Det finns en gemensam nämnare mellan politisk hållning och personliga preferenser. Sådan är politikens kraft, att den fungerar som förlängning av individen. Min mor läste ut “Gömda” på fyra timmar och säger att den lika gärna kunde ha handlat om henne: hon gömde oss hos grannen så att vi skulle slippa se vad han gjorde med henne. Jag väntar fortfarande på dagen då jag kan ta mig igenom det första kapitlet utan att bli en fara för omgivningen. Ska jag låta det gå ut över alla kliniska galningar och utlänningar? Det har funnits dagar då jag velat åka ner till till Småland och vrida hans kropp ur led. Men jag tror på individen i 40-talismens anda, därför att kulturen fanns innan individen och därför måste det självständiga tänkandet alltid framhärdas.
Christoffer Andersson
