LYRIK. Den stundande klimatapokalypsen är närvarande i Fredrik Nybergs diktning, som en påminnelse om hur vi är på god väg att förvandla hela vår civilisation till en enda stor ruin, skriver Anna Remmets.
Ruiner: Första häftet (I-XXII) av Fredrik Nyberg
Norstedts
Inom romantiken och gotiken är ruinen något av ett centralt motiv med sina konnotationer till både storslagenhet, död och hemsökelse. På så vis är Fredrik Nybergs nya diktsamling (med inslag av prosa) en hommage till ett slags romantiskt urmotiv, kanske till den romantiska litteraturens ruin som trots att den vittrat, i allra högsta grad är närvarande i vår tid. Och mycket riktigt finns här många gotiska inslag: nattliga skogar, stormar och ”uttorkade bäckfåror” där ”törstiga hundar” vilar. Precis som romantikerna frammanar Nyberg en kuslig och storslaget vacker värld. Ibland påminner bilderna om barockens vanitasmotiv, som i prosastycket där det beskrivs hur ”Ett skelett av en markatta låg på marken bland krikon, plommon och svartapel.”
För övrigt för blandningen mellan poesi och prosa tankarna till en av den svenska romantikens största: nämligen Carl Jonas Love Almqvist. En annan novell, om en familj (vars namn alla börjar på A) som börjar förlora fler och fler prylar till något slags varelser påminner först om en lite småfånig pastisch på Lånarna. Snart blir det dock riktigt kusligt och klaustrofobiskt.
Men Nyberg blandar inte bara genrer. Mitt i det ofta högstämt gotiska har han sprängt in väldigt nutida ord som sticker ut och överraskar, som boxvin och feedbackslinga. Det kanske mest samtida exemplet, som blir föremål för en hel serie dikter är ”språktest”, som nog av de flesta förknippas med den alltmer restriktiva migrationspolitiken och ett offentligt samtal som framhåller krav och skyldigheter framför rättigheter för den som invandrat. En rad som ”Språktesta Barnen som knappt kan stå upp i den rangliga båten” antyder att samtidens fasor kanske finns bakom de byråkratiska ord som majoritetssamhället använder för att avvisa de människor som flyr för sina liv i rangliga båtar.
Också den stundande klimatapokalypsen är närvarande i Nybergs diktning, som en påminnelse om hur vi är på god väg att förvandla hela vår civilisation till en enda stor ruin. Ibland blir det lite övertydligt, vilket också är fallet med novellen om Carl von Linné och hans anhängare. Även om den på många sätt är fyndig är Linné en lite väl uppenbar symbol för den vita, västerländska mannen och dennes strävan att kategorisera och kuva. Lite väl uppenbar är också skildringen i ”Tjugonde ruinen” av det obskyra litterära sällskap som är ett endast nödtorftigt maskerat Forum under Jean-Claude Arnault. Denna berättelse är dock också härligt grotesk och ganska rolig (om än mycket mörk).
Ruinen hos Fredrik Nyberg är alltså mångtydig. Å ena sidan förses den med en betydelse som ligger nära det engelska ordet ”ruin”, förstörelse och förödelse. Som den Hadesliknande kulturmannen som tronar som kung över det dekadenta och destruktiva litteratursällskapet, skogsbränderna som ödelägger landskapet och den västerländska civilisationen som pratar om språktest medan barn dör i Medelhavet. Och å andra sidan ruinen som en möjlighet, något öppet och något som befinner sig mittemellan de kategorier som Linné var så förtjust i. Ruinen förknippas ofta med något förstelnat, men hos Nyberg är den ofta rörlig: den befinner sig i en process oavsett om processen består i förfall eller öppnande. Det är spretigt och ojämnt men jag är redan nyfiken på vilka ruiner han kommer presentera i de kommande delar som tydligen planeras.
anna.remmets@opulens.se
