FABEL. Det var en gång en saga på jakt efter ett innehåll. Den visste inte var den skulle leta, så den började med att gräva där den stod. Och den stod i en öken.
Inga sammanhang, inga händelser, ingenting alls, förutom den dödliga hettan från solen och lika många sandkorn som de dödsdömda stjärnorna i kosmos.
I händerna som sagan saknade höll den en spade av rent silver, och spaden var smidd av änglar under en lång svart höstdag för tusentals år sen.
Sagan grävde sig ned tre meter, men hittade ingenting förutom sand som kändes kall.
Den grävde tre meter till, sedan ytterligare tre, och därefter ytterligare sju.
Vid nio famnars djup stod fortfarande ingenting av intresse att finna, och sagan la sig då i den djupa gropen att sova, omfamnad endast av kölden.
Den drömde ingenting, ty ingenting fanns att drömma om, men den hade en återkommande känsla av att plötsligt falla från en trapets och störta mot cirkusgolvet. Publiken satte nästan sockervadden i halsen, men så kom clownerna och städade bort spillrorna av sagan med en jättekvast. Sagan drömde ingenting, men den sopades bort från golvet och slängdes sen i en soptunna av plåt.
På morgonen drog en storm förbi, och sand yrde ner i gropen. Sagan gned sömnen ur ögonen och klättrade med stor möda upp till markytan, men såg fortfarande inget av intresse, mer än sand som blåste runt i luften, och så denna ökensand över allt att gå på och vila på.
Finns det verkligen ingenting annat att se, sa sagan för sig själv. Är jag född här, eller är denna öken i själva verket jag själv? Är det därför jag alltid är här?
Hur ska jag hitta sagostoff när intet står att finna annat än sand och sand och sand?
Sand är inget annat än pulvriserat urberg, och detta visste sagan. Berg som vällt fram ur jordens brinnande inre, berg med undersköna och vådliga former, berg som nuddat vid himlen, berg som varit hem för dinosaurier, och berg som eroderats under eoner till väldiga formlösa och stekheta sandöknar.
Ökenstormen tilltog, och plötsligt fann sig sagan flyga runt i luften, och den kom högre och högre upp i luftskikten, tills den var flera tusen meter över markytan.
Den blåste ut över havet, och tänkte att “må gudarna se till att jag inte landar i vattnet, ty jag kan icke simma”.
Om det var gudarnas förtjänst, ödet, försynen eller ren tur är svårt att veta, men efter några timmar landade sagan i Bagdad, och där hade den aldrig tidigare varit.
Den befann sig i utkanten av en jättelik marknad som vibrerade av liv och vars färger gick i rött och orange och gult, och med dofter av saffran och andra exotiska kryddor. Människor rörde sig överallt, och de diskuterade varornas kvalitet och prisernas riktighet med varann, ibland högljutt, och ibland med knytnävar till och med.
En gammal kvinna höll upp ett blått skimrande tyg framför sig, och några barn sprang skrattande förbi, de jagade en vit liten hund, vars ögon skrämt tittade åt alla håll för att hitta en utväg ur detta helvete på jorden.
Sagan var det ingen som såg, eftersom den bara var en idé, intet annat, och idéer kan man som bekant icke fånga med blicken då de för betraktaren tycks sakna kropp och form.
Men vad ska jag handla om egentligen, tänkte sagan. Här finns ju en hel massa saker som händer, men jag ser inga linjer i det hela, inga mönster varav jag kan skapa en sagoväv mättad av moral och med ett sedelärande budskap på slutet.
En annan sak är ju att jag vill finnas till som alla dessa människor, jag vill ha livet precis som de – och då skulle jag inte slösa bort det heller, jag skulle inte slösa bort det på tidsfördriv, skrik, missförstånd och slagsmål. Jag skulle ta vara på det, helt och hållet, av pur tacksamhet för att jag fått livet till livs.
Innan sagan visste ordet av sprang den runt och skällde, jagad som den var av två små skrattande barn.
Vi ska döda dig, skrek de skrattande barnen, och i sina händer höll de svärd vars klingor var fläckade av levrat blod.
Detta måste vara helvetet på jorden, tänkte sagan. Vad har jag gjort för att drabbas av detta?
Dåre, hördes då en tordönsröst från himlen som bara hunden hörde. Du ville ha livet, och nu har du fått det. Lovade du inte att vara tacksam, lovade du inte att ta vara på det?
Sagan höggs av på mitten av de glada barnen som lyckats fånga den vita hunden i en återvändsgränd. Blodet rann över gatan, och barnen sprang vidare med sina svärd.
De skrattade som de alltid gjorde, och när de kom hem fick de linsgryta, het och mättande.
Snipp snapp snut – så var sagan död.
christian.wahlander@opulens.se
