BOKSLÄPP. Curt Andersson har alltid varit en berättare och romanen Märkliga män, opus 31 om det dryga dussinet facklitterära verken räknas in, har nu kommit ut på Ekström & Garay förlag.
Det fanns en tid då Curt Andersson skrev enligt de akademiska reglerna. Strikt och korrekt. Det var mitt i strukturomvandlingens tid när de stora svenska varven krisade och lades ner. Han kallades kris- och avvecklingsexpert och studerade dessa skeenden, analyserade och skrev – fackböcker och kurslitteratur.
– Jag skriver det som faller mig in, säger han förnöjt om det skönlitterära skrivande han numera ägnar sig åt under nattens tysta timmar.
En berättare har han alltid varit och romanen Märkliga män, opus 31 om det dryga dussinet facklitterära verken räknas in, har nyligen kommit ut på bokförlaget Ekström & Garay.
”Märklig” är ett användbart ord med bredd, från framstående till kuf. Märkliga män rymmer båda ytterligheterna, från friherren och filantropen Axel Gustaf Gyllenkrok och läkaren Sture August Siwe till den vinglande pastorsadjunkten Ernie MacFitzpatrick-Palmgren som överlever ett fall från en klippa och landar i Kenya. Däremellan ryms även newfoundlandhunden King, en skurk vid namn Jill och så Joar, som långt mer är en grubblare än en hjälte. Med flera mer eller mindre märkliga figurer.
– Jag älskar bisarra personer – och enkla. Dussinmänniskor, förlåt uttrycket, är inte lika intressanta att skriva om, kommenterar Curt Andersson.
Författaren förklarar sig född på institution. Pappa Algot förestod nämligen Bommersvik, SSU:s kursgård utanför Södertälje när gossen såg dagens ljus. Några år senare flyttade familjen till skånska Örkelljunga och Ljungaskogs ungdomsvårdsskola. Vid tio års ålder mötte Curt än mer brottsbenägna ynglingar med missbruksproblematik då fadern blev rektor på Råbyanstalten utanför Lund. Knappast några dussinmänniskor.
– Jag är tvåspråkig, svarar Curt på min fråga om dialekten som bär en aning göteborgska från en mobiltelefon till en annan.
– Jag växlar lätt över till ”skåunska”. Och ”götebosska”. Och stockholmska.
Således tvåspråkig. Fast tre, förstås! Efter skolåren blev det en omväxlande bana, hans ord är ”brokig”, mellan akademi och näringsliv i främst Göteborg men också Stockholm. Numera bor Curt Andersson i Varberg, en lagom stor stad.
Förebilder? Njae. Den unge Curt ”läste allt” av Vilhelm Moberg.
– Han är en sån författare som tänker och har genomlevt mycket. Nu läser jag Kjell Westö – Den svavelgula himlen påminner mig i viss mån om min uppväxt, fast den utspelas i Helsingfors.
Men den som läst ”förlovningskursen” i litteraturvetenskap (jo, det blev en roman det också om det förhållandet) har fyllt på med världslitteratur, som gett såväl ”underbara stunder” som ”förfärliga”. Viktigare var kanske kursen i historia. Och det är åt det hållet han återvänder i sitt fria skrivande efter yrkeslivets djupdykning i arbetets sociologi.
Främst utspelas Märkliga män under 1900-talets sista decennier. Joar, bokens centrala karaktär, berörs lätt av Tuveraset och Tjörnbro-kollapsen och direkt av den sovjetiska flytdocka som på sin rutt från varvet strandar vid norsk-ryska gränsen. Alltså katastrofer som är en del av vår yttre, gemensamma historia.
– Jag försöker få med samtiden även om jag inte för ner den i kronologisk ordning.
Igenkänningen finns där för läsaren men samtidigt är det lurigt. Författaren skarvar ihop sina pusselbitar, lånade såväl som fabulerade, både självsvåldigt och fritt. Här ryms fler drastiska händelser, som när Jill, en av romanens få kvinnor, både är med om Jugoslaviens upplösning som ung men även ingått i baseballigan som uppträdde i Stockholm tio år tidigare. Bekanta personnamn dyker upp men i de flesta fall är de bara lånade, gärna från fotbollens värld.
Min bild av romanens intrig är en glödande gryta av halvsmält lava där stycken kommer upp och vänder ner igen. Varifrån kom de? Jag hinner ibland inte mer än få syn på dem förrän de försvinner. Såg jag dem? Vad betyder de?
– Det växlar, som havet går i vågor. Det virvlar runt som i den isländska gejsern, säger Curt och styr vårt samtal alltmer åt ön i Nordatlanten.
Författaren låter nämligen den isländska skrönan Njáls saga genomsyra Märkliga män, och har utgått från hämnden som grundidé. Sagan, som Joar fått i sig om inte med modersmjölken så av farfar, vindlar från olycka till oförrätt till hämnd i en hederskultur som binder spelpjäserna allt starkare tills ingen far eller son eller bror står levande, även Njáls hustru och barnbarn dör i lågorna.
Och ja, de isländska sagorna har en grund i verkligheten – exakt hur sanna detaljerna från vår tideräknings första tusenårsskiftet är vet vi inte då de upptecknats långt senare, sent 1200-tal. ”Alla dog”, sade min isländska bekant en gång lakoniskt om de blodiga släktuppgörelserna under Islands tidiga historia. De som levde vidare var det enkla folket, de som levde på fisket.
På liknande sätt vindlar olyckor, oförrätter och hämnd genom romanens nutid. En man, en god vän Joar, skjuts till döds av en lejd prickskytt, en gåta som får sin förklaring många år senare, samtidigt som en hund avlivas. Någon direkt parafras på sagan är det dock inte.
– Jag utgår från en grundidé i mitt skrivande. Sen vet jag inte. Det är spännande att följa vart det tar vägen. Som att Joar hamnar på den flytande plattformen som strandar i Kirkenes…
Efter plattformsäventyret, på sitt sätt den sista sucken för den döende varvsindustrin, erbjuds Joar jobb på en liten målerifirma av Olof, som blir hans chef och vän.
– Det smyger omkring människor som inte säger vad de tänker. Jag ville ha med en sån person.
Denne är alltså Olof, som får ett skott i pannan mitt i måleriarbetet och mitt i ett samtal om samhället och om ”nattväktarstaten”. Men varför då? Olycka, politik eller hämnd?
– Joars öde är också märkligt. Han kommer till Sverige för att bli fotbollsspelare men går inte den vägen.
Med islänningen Joar, som flytt från faderns fiskebåt till Sverige, har Curt Andersson skapat en iakttagare. Joar är både naiv och okunnig, men har en kunskapshunger som med tiden och med de personer han möter på sin väg gör honom såväl till diakon som till docent i litteraturvetenskap. Doktorsavhandlingen handlar naturligtvis om Njáls saga i vår tid.
info@opulens.se
