VÄLFÄRDSVINST. Att privata aktörer får ett vinsttak innebär att folkvalda som anförtrotts allmänna medel rätt axlar detta ansvar, menar Maria Küchen.
”De här ägarna – som bara vill gå in och äga i fyra, fem, sex år och sedan sälja till största möjliga förtjänst och gå vidare till en ny bransch – de är för kortsiktiga och ska inte få tillstånd.” Vem sa så? Jan Björklund, ledare för dåvarande Folkpartiet, enligt en nyhetstext i tidskriften Dagens Samhälle 2013.
Dagens Samhälle riktar sig till politiker och chefer i det offentliga och till företag som driver skolor, sjukhus och omsorg i privat regi. Tidskriften säger sig ”stå oberoende från organisationer, partier, religioner och särintressen. Det vi publicerar ska vara sant, bekräftat och präglas av kvalitet och trovärdighet.” Jag utgår därmed från att Björklund – år 2013 var han som bekant utbildningsminister – är rätt citerad.
”Finansminister Anders Borg (M) har vid upprepade tillfällen varit skarpt kritisk till riskkapital i välfärden” enligt samma artikel. ”Bakgrunden till kritiken är en växande opinion mot brister i välfärden, där riskkapitalbolagens vinstintresse lyfts fram som bidragande orsak till problemen.”
Att kritisera vinstmaximering och spekulation i vård, omsorg och skola är alltså varken nytt eller vänster.
Förstår jag texten i Dagens Samhälle rätt kan dock kaos i välfärdssektorn uppstå om riskkapitalbolag drar sig ur eftersom de dominerar marknaden. Företag måste få fortsätta göra oreglerad vinst på vår och skola, inte för att oreglerad vinst skulle vara fint och bra utan för att vård och skola annars slutar fungera. Är det där vi står? Är det faktiskt så illa? Är det vad vinstmaximeringens försvarare idag menar?
Kanske, om man tolkar kritiken mot det nyss föreslagna vinsttaket i skol- och vårdsektorn välvilligt. I så fall skiner två saker fram. För det första: politikerna som släppte lös marknadskrafterna i offentliga sektorn gjorde ett fruktansvärt misstag när de inte tyglade dem. Ett vinsttak hade varit bra. För det andra: dominerande aktörer i vård- och utbildningssektorn tänker inte ta samhällsansvar.
I en sektor där sju procent vinstuttag är det maximala finns inga klipp att göra. Däremot är det fullt möjligt – ja, rekommendabelt – om man vill driva hållbar seriös näringsverksamhet att inte ta ut onödigt mycket vinst. Maximalt tio procent är en siffra som ibland nämns.
Att privata aktörer åläggs ett ansvarsfullt vinstuttag är således inte ”kommunism”, som en privat skolledare utbrast nyligen i stridens hetta. Det innebär att folkvalda som anförtrotts allmänna medel rätt axlar detta ansvar. Även Anders Borg och Jan Björklund, knappast kommunister, insåg det, men för sent.
Jag har rekommenderats att kontrollera vinstuttag innan jag väljer skola åt mina barn. ”Tar skolägarna ut alltför mycket vinst är de inte seriösa, välj en annan skola.” Bolagsgranskning är inget som föräldrar i gemen någon expertkompetens för. Kanske anser jag inte heller att det är vår uppgift, men rådet var bra. Jag följde det och det ledde till att jag valde kommunala skolor.
Upphandling i vårdsektorn är en annan femma än skolpengen, men mina skattepengar ska inte rinna iväg i övervinst till spekulativa vårdbolagsägare, alltså, för min del: kommunalt driven skola och landstingsägd vård.
Det handlar inte enbart om att just jag och mitt barn ska ha det bästa (där jag bor är de kommunala skolorna attraktiva). Det handlar om att värna allmännyttiga samhällsstrukturer. Är det kommunism? Vid närmare eftertanke är det kanske bara ansvarskänsla.
info@opulens.se
