Helgporträttet: “Det är en kärleksförklaring till min uppväxt”

BOKSLÄPP. Kjell Andersson har verkat som producent och A&R (Artist and Repertoire) på skivbolaget EMI i 40 år. Han har bland annat jobbat med Ulf Lundell, Roxette och Gyllene Tider och haft stor betydelse för svensk musikhistoria. Nu har hans självbiografi Ingen går hel ur det här: Mitt liv i den svenska musiken släppts.

Hej Kjell Andersson! Hur känns det att boken kommit ut?

– Jag är lite rädd att det ska bli tomt eftersom anledningen till att jag skrev den var för att ha någonting att göra när jag blev avtalspensionär 2014 då EMI såldes. Jag började skriva på min 60-årsdag och det tog sammanlagt åtta och ett halvt år med skrivande, korrekturläsning och allt fixande runtom. Jag ville ha ett projekt framför mig och jag ville att det skulle ta lång tid, nu måste jag skaffa mig ett nytt.

Och det blev en lång självbiografi, nästan 600 sidor. Vad var det som fick dig att skriva boken?

– Jag tycker att jag hade en bra historia att berätta, om bra musik som kommit ur åren kombinerat med självbiografiska detaljer om hur jag själv blev den jag har blivit.

Vill du berätta lite om vad den handlar om?

– Det är en kärleksförklaring till min uppväxt under 50-talet i en liten stad, kärleken till min familj, min morfar och mamma som jag växte upp med. Efter flytten till Näsbypark började musiken komma in i livet. Det var intressanta tider under 1965, jag blev helhjärtat intresserad av musik och levde för den. Allting var relaterat till musiken. Men boken handlar inte bara om musiknörderi, det finns även kontrasterande delar.

Var kommer titeln ifrån, Ingen går hel ur det här?

– Den kommer från Plura Jonsson och Eldkvarns låt “Någonting måste gå sönder”. Det handlar om att satsa någonting, satsar man helhjärtat så tar man också mycket skada. Också om smak, att få konkreta saker att hålla sig till. Allt handlar om hur individer fungerar med varandra, det kan gå bra under långa stunder men bli problem senare. Antingen kommer man över problemen eller så fördjupar de sig.

Du har jobbat med mängder av artister, bland annat Gyllene Tider, Eldkvarn, Ulf Lundell, Roxette, Lisa Ekdahl och så vidare, och du har haft en lång och framgångsrik karriär. Hur började den?

– Det började med att jag träffade skivproducenten Bengt Palmers som jobbade med artister som Björn Skifs och Harpo. Jag började på EMI som assistent åt honom och några andra. I och med att jag inte hade någon familj så var jag hundra procent inne på musiken. Jag växte ihop med en del artister och kom nära Magnus Lindberg, Ulf Lundell, Per Gessle, och började senare jobba som producent till några av dem.

Som ung jobbade du också i skivbutik.

– Ja det var innan jag träffade Palmers, då jobbade jag i en skivbutik som hette Richards Records, de tog in mycket import från USA och England.

Du skriver i din bok att det inte fanns någon musik i ditt barndomshem, hur kom musiken in i ditt liv? Är det en passion du har fötts med?

– Nej jag har inte fötts med den. Det var inte så mycket musik på den tiden, det mesta kom från radio och tv och min morfar spelade lite munspel minns jag. Men musiken måste funnits nedärvd någonstans ifrån. Jag har aldrig träffat min far men när jag var på bouppteckning efter att han gått bort så fanns en gitarr och en del skivor där. Så där fanns ett intresse. Men inte på min mammas sida, hennes intresse för musik var begränsat till det som kom ur radion.

Du frågar dig i din bok hur ett artistego uppstår i en ung människa och tänker att det kan komma från en frånvarande förälder. Är det alltid så, att det finns ett behov av att synas?

– Ja, om du får den där starka känslan av att du måste bli artist, då finns det ofta en sådan bakgrund. Per Gessle och Ulf Lundell har liknande bakgrunder. Det är vanligt bland de som får den där brinnande drivkraften.

Som A&R har du alltid varit bakom kulissen, det är artisten som syns, hur har det varit att jobba så? Att ha en så stor roll men inte få den stora uppmärksamheten?

– Det har passat mig bra att jobba så. Jag har aldrig sökt den yttre uppmärksamheten, den har många baksidor. Snart börjar du tro på allt beröm och se dig själv som överlägsen eller som om du är kapabel till allt.

Du har sagt i en annan intervju att Ulf Lundell är den artist du själv hade velat vara, om du haft den typen av talang. Har du själv varit intresserad av att vara artisten?

– Jo, den drömmen hade jag som tonåring. Min bästa vän var musiker och han började lära mig gitarr, men samma vecka gick jag igenom en glasdörr och skar upp handen. Jag tappade känseln i fingrarna på vänster hand och hade ett långt avbrott från gitarren som jag aldrig hämtade mig ifrån. Men jag tror inte att jag hade blivit någon stor musiker så det var inget världen gick miste om. Mitt sätt att uppleva musik var genom lyssnande.

Ulf Lundell och din relation sticker ut bland andra artister du har jobbat med. Du var med och producerade tio av hans album och ni blev nära vänner, hur påverkade det ert arbete tillsammans?

– Det beror på hur man definierar vänner, jag vet inte om vi var det. Det var en ganska ensidig vänskap, vi var vänner så länge han hade nytta av mig. Men det där är också en kärlekshistoria i boken. Det börjar bra och håller länge, sedan får relationen skavanker som vi tar oss ur. Men till slut har vi kommit så långt ifrån varandra att det inte går att hitta tillbaka. Skulle vi arbetat ihop nu hade vi bara gått och väntat på att bryta samman en gång till.

Så hur var er relation?

– Det var en arbetsrelation och samarbete kring hans musik. När jag började på EMI var jag även assistent till producenten Björn Boström. Han gav mig ett rullband med Ulf Lundell och fråga vad jag tyckte. Sedan sågs jag och Ulf på stan, ingen av oss hade någon familj så vi var ute mycket och pratade och fann varandra. Han hade de influenser som jag själv hade i mångt och mycket. Det är därför jag säger att Ulf är den artist som jag själv hade velat vara. Jag har realiserat mina egna artistdrömmar genom honom.

Han var länge den viktigaste artisten för dig, på vilket sätt var han det?

– Jag har alltid varit intresserad av berättelsen och texten, och Ulf var överlägsen på sångtexter. Musikaliskt kom vi från samma inkörsport, från rockmusiken och Leonard Cohen, Joni Mitchell. Vi hade många paralleller.

Boken innehåller både framgång och motgång. Du pratar om det som två sidor av samma mynt, vilka har varit dina största framgångar respektive motgångar?

– Min största framgång var albumet “Den flygande holländaren” med Cornelis Vreeswijks sånger som gavs ut 1988. Den formade jag ut efter eget huvud. Den största motgången var “Den vassa eggen” med Ulf Lundell, där kände jag mig ställd utanför.

Jag har läst mig till att du har haft ett hett temperament genom åren, var kommer det ifrån?

– Jag inbillar mig att det kommer från det genetisk blandning mellan min biologiska far och min mamma. Jag kom ur en våldtäkt som fadern satt inne för, så jag hade alltid ett hett temperament som ung.

Hur har ditt temperament påverkat ditt arbete i musikbranschen, har det hjälpt dig framåt?

– Det har hjälpt mig att ta mig ur en skygghet som jag också har. Jag har kunnat gå vidare och jag tordes komma med idéer. Men det har också hindrat mig för folk blir rädda för de typen av uttryck. Ett utbrott går att jämföra med en explosion, till en början känns det som en befrielse men efter några sekunder kommer bakslaget. Man skäms när man förstår att det har hänt igen, det är svårt att ta tillbaka och det går inte att få det sagda osagt.

Du jobbade som producent i väldigt många år. Hur kändes det att sluta efter så lång tid?

– Det var en lång nedförsbacke innan jag slutade, den kommersiella radion kom och internet kom. Sedan förändrades vår situation över en natt, det kom en ny musik som jag inte hade i mitt hjärta eller ville anpassa mig till. Våra album sålde men vi hade inga singelframgångar.

Vad tycker du om den moderna popmusiken?

– Modern pop är inte för mig, den är för de unga och det är så det ska vara. Det kommer mycket ny musik som bygger på den tradition som jag har levt inom och så finns det så mycket annat som går att upptäcka bakåt i tiden. Jag klagar inte, men det nya är inte så speciellt, rätt uttryckslös och slätstruken. Men det var inte så sofistikerat förr heller, i början tog man det som erbjöds och tyckte om väldigt mycket. Min favoritlåt 1961 var till exempel “Den siste mohikanen” med Little Gerhard.

Du skriver om hur livet inte riktigt har börjat än, att du levt i en avvaktande förväntan. Men du har ju som det ser ut verkligen följt din passion, vilka var dina förväntningar och drömmar?

– Ja, det känns fortfarande som att livet inte har börjat. Men det är fegt också, som om man sätter sig själv i botten av en brunn. Klättrar man så riskerar man att falla, det finns en trygghet där nere i brunnens botten.

Tycker du inte att du lämnade brunnsbotten?

– Inte i mig själv men på många andra sätt. Många ser på mig som framgångsrik men själv ser jag mig som misslyckad, där uppstår en konflikt i mig.

Du skriver att musiken har lämnat dig, men vilken plats har den i ditt liv nu?

– Jag tycker fortfarande att det är lika roligt att producera och jag har gjort några låtar under pensionärstiden, men det är svårt att få de finansierade och placerade. Just nu håller jag på med en hyllningsskiva till Magnus Lindberg som jag hoppas ska komma ut till våren. Det är roligt att göra den, men ett väldigt krävande efterarbete att få ut den i handeln och sen vet man att den inte kommer att sälja.

Så vad driver dig att trots allt få ut skivan?

– Dels vill jag göra det för att sprida musiken. När Magnus Lindberg låg för döden lovade jag honom att jag skulle sprida hans musik ytterligare. Han hade en svår karriär, tog många droger och tappade lätt tråden mellan skivorna. Det han kom ut med blev comeback-skivor och han hade svårt att nå ny publik. Jag hoppas med denna skiva att Lars Winnerbäcks publik ska inse Magnus som låtskrivare.

Du stöttade Plura när han skrev Resa genom ensamheten – svart blogg och det ljuva livet. Du har också levt tillsammans med författaren Bodil Malmsten. Är skrivandet något som alltid funnits med dig?

– Inte alltid men det har växt på. Från början var jag dyslektiker, jag kunde inte stava men jag jobbade med Ulf Lundell och korrekturläste hans böcker och skrivande. Det var så den utvecklingen började och den fortsatte när jag och Bodil blev tillsammans. Vi jobbade också tillsammans med en bok. Sedan var jag redaktör för Pluras bok, han skriver bra men hade kanske inte disciplinen. Idag skulle jag nog inte kunna hjälpa honom, nu har han nog lärt sig.

Kommer du att skriva någonting mer?

– Ja det är väl det jag just nu letar efter. Jag håller på med en kriminalhistoria men den är mer som en roman. Det har inte riktigt gripit mig ännu, jag ser vad jag har i datorn och om jag kan utveckla det. Mord kan ju vara så många olika saker, men jag vill beskriva hur fruktansvärt det är för de efterlevande, hur ett mord förändrar människors liv. Men jag vet inte om jag har den typen av kvalitet att skriva så.

Kan skrivandet komma att bli som en ersättning efter musiken?

– Jag hoppas kunna driva bägge sidor. Jag har en del skivor inplanerade men det är svårare för varje år som går. Artister är hårt drabbade idag, först försvann inkomsten som kom från skivförsäljningen och man fick förlita sig mer på turnerandet, men nu i pandemin har det också försvunnit. Vi får se om det kan byggas upp igen och när.

Vad ska du lägga din tid på nu, när boken är ute?

– Jag kommer leta efter ett projekt och försöka fortsätta på samma väg som jag varit på länge. Jag har en familj som jag har haft i tolv år nu och en styvson som jag är väldigt glad för. Så jag kommer att lägga mycket tid tillsammans med dem.

– Något min styvson har lärt mig är att inte kritisera andra människor utan att försöka förstå dem och se bakom ytan. Det är något jag hoppas att jag ska gå vidare inom. I boken ville jag gå lika hårt mot mig själv som mot andra. Jag läser inte Ulf Lundell längre men jag har hört att han börjat närma sig självkritiken. Det är en ful brist att ha lätt för att kritisera andra men inte sig själv.

I ditt arbete har det väl ingått att vara kritisk?

– Ja det har ingått i jobbet att kritisera andra, det är en grundförutsättning att det kan vara helt ärligt. Men ibland kan det bli destruktivt och det får man akta sig för. Man får gå in i detalj och säga att den låten är bra, men den där når inte upp till samma standard. Hela tiden ge små presenter.

Vem hoppas du ska läsa din bok?

– Jag hoppas att alla ska hitta någonting i den, inte bara 60-åriga popentusiaster. Man kan också hitta mycket gemensamt med mig och den här tiden, mitten av 50-talet, det svenska folkhemmet och kärleken till det. Jag hoppas att folk kan hitta någonting som är allmänt i hur relationer med människor kan utvecklas positivt och negativt och känna igen sig i det. Inte bara i musiken utan även i annat.