SLUMPTEORI. “Om världen är skapad för oss, då har vi fått vår plats i den på nåder. Om vi däremot vuxit fram ur den på naturlig väg, då har vi fått den i arv av våra framgångsrika förföräldrar”, skriver Peder Palmstierna.
Christian Wåhlander bjuder på en synnerligen njutbar tankespegel med ett inifrån-perspektiv på allas vårt samband med vår omvärld, via maten vi äter. Ett perspektiv som jag i min lärarroll försöker dela med mina elever i högstadiets biologi, insmuget tillsammans med alla de mer handfasta begrepp de har att brottas med. Men där finns också ett perspektiv som förbryllar mig, när Wåhlander hänvisar till vad han kallar “slumpteorin”.
Han har helt rätt i att “slumpteorin” är helt ovetenskaplig, omöjlig att falsifiera. Följaktligen har ingen vetenskapare heller lagt fram någon sådan teori. De enda jag lyckats identifiera som diskuterar en “slumpteori” är de som föredrar idén att världen skapats med avsikt. Vetenskaparna själva rör sig med helt andra teorier.
Människor i allmänhet brukar ju, som Wåhlander påpekar och tycks instämma i, tro att bakom något välordnat finns en tanke, en avsikt. Att människor har en tendens att söka avsikter bakom allt förklaras dock inte enklast genom att anta att det faktiskt finns en sådan avsikt. En enklare förklaring är att tendensen att söka avsikter bakom alla skeenden i naturen har haft ett högt överlevnadsvärde under större delen av människans utveckling. Bakom små, skenbart harmlösa företeelser som nedrasade stenar och prasslande buskar kan det nämligen ha dolts en avsikt, rentav en fientlig sådan, i form av ett lurpassande rovdjur eller främmande stamkrigare. Att ofta skrämma upp sig i onödan och bli stressad var inte lika ogynnsamt för överlevnad och reproduktion, som att lugnt avfärda något som visade sig vara en verklig fara och bli dödad. Vår värld har blivit fredligare sedan dess, men våra stenåldershjärnor har kvar sin tendens att se avsikter, mönster, faror även där sådana inte finns.
För att orsak skall följa på verkan krävs tid.
Att världen tycks oss välordnad är inte heller märkligt. För det första har våra förfäder bevisligen varit duktiga på att anpassa sig till världen. Då är det lätt att uppfatta det som om världen är perfekt anpassad till oss. Vattnet i en pöl, om det kunde tänka, kanske på samma sätt skulle häpna över hur formen på gropen det fyller tycks perfekt anpassat efter dess egen form. Dessutom lever vi numera i antropocen, den tidsålder där människan påverkar jordens yta mer än övriga naturkrafter. En stor del av vår planet är alltså numera faktiskt ordnad efter en mer eller mindre missriktad tanke!
Problemet är också att vår mänskliga logik är utvecklad under de relativt lugna förhållanden som rått på jorden sedan långt innan våra hjärnor började bli kapabla till logik. Orsak följer på verkan enligt mönster som går att genomskåda och formulera vetenskapligt som naturlagar. Så är dock inte fallet alltid, överallt i universum. För att orsak skall följa på verkan krävs tid – ett före och ett efter. Tid och rum är beroende av relativt stabila förhållanden och upphör vid extrema förhållanden som exempelvis svarta hål eller den singularitet som var “begynnelsen” på inflationen som vi kallar “Big Bang”.
Observera att redan vårt språk förutsätter de stabila förhållanden som råder här på jorden, så att vi tvingas att tala om Big Bang som en “begynnelse” trots att det uttrycket är missledande! Vi har helt enkelt inte ord som förmår att begripliggöra tidens, rummets, materians begynnelse. Det vi har är matematik – det språk som teoretiska fysiker använder för att beskriva fenomenet. Forskning och Framsteg publicerade en ganska bra översikt över kunskapsläget 2004 – vad som hänt sedan dess må den nyfikne söka efter på egen hand.
Kontentan är dock att vetenskapen inte använder begreppet “slump” för att förklara materiens eller livets uppkomst. Under naturlagarna finns det en begränsad mängd möjliga utfall, utifrån hur materian fungerar. Vilket av dessa utfall som blir verklighet kan kanske beskrivas som en slump. Men en kolatom kan inte binda till en annan på vilket sätt som helst – elektromagnetisk kraft och ren geometri styr den mot vissa mönster. På så vis är det inte särskilt osannolikt att vissa grundläggande, enkla molekyler uppstår under sådana förhållanden som rådde i jordens barndom–- nukleotider och aminosyror till exempel, som bildar det vi idag kallar DNA, RNA och proteiner, vars samarbete är nyckeln till liv och kan fungera även utan en cell. Sedan är varje litet steg på vägen mot dagens komplexa, välanpassade (skenbart “välordnade”) värld inte särskilt osannolikt.
De osannolikhetskalkyler som anförs som bevis mot vetenskapliga teorier om världens uppkomst brukar baseras på att varje steg måste ske oberoende av vartannat, utan att informationen från det föregående steget bevaras. Informationens bevarande är ju dock exakt en av de egenskaper som de här inte särskilt osannolika molekylerna har. Lägg därtill den enorma tid som förflutit och den mängd molekyler som deltagit i utvecklingen under varje millisekund, så finns det goda möjligheter för alla dessa tämligen sannolika och sammanhängande små händelser att leda fram till dagens situation. Men de matematiska beräkningarna för denna beroende sannolikhet är troligen både för komplexa och besvärande för dem som föredrar att tro på en avsikt bakom världens skenbara välordning.
Ett motiv till att föredra så kallade avsiktsteorier som världsförklaring är känslan av vördnad inför något som är större än en själv, ett sammanhang som man kan uppleva som meningsfullt att ingå i. Men denna vördnad inför sammanhanget behöver inte falla bort bara för att det saknas en avsikt bakom – tvärtom! Einstein var ingen profet, men talade ändå om en “kosmisk religiositet” – en känsla av vördnad inför naturen som inte, trots många felciteringar, innefattar några gudomligheter.
Vetenskap och ödmjukhet är allt annat än oförenliga. Om världen är skapad för oss, då har vi fått vår plats i den på nåder. Om vi däremot vuxit fram ur den på naturlig väg, då har vi fått den i arv av våra framgångsrika förföräldrar – ett arv som Wåhlander själv på ett utmärkt sätt speglar. Ett arv att vara ödmjukt stolt över; ett arv att hängivet vårda åt våra efterkommande.
PEDER PALMSTIERNA
info@opulens.se
