Grym hänsynslöshet i den blinda lönsamhetens namn

RECENSION. “Agnes Gerner diktsamling Sus tar på ett plan vid där hennes hyllade debutsamling Skall slutade”, menar Crister Enander.

Sus av Agnes Gerner
Albert Bonniers förlag (2017)

Värmen ångar kring kropparna. Luften är kylig. Somliga är ändå svettiga, kanske utmattade efter den långa färden. Ljuslamporna, det vassa skenet, som skapar och reglerar dag och natt är nu inställda på att ge ett ljus som liknar en tidig gryning. Allt omkring dem är artificiellt, konstlat och manipulerat. De framlever hela livet i en tillvaro som får ett fängelse att framstå som lockande.

En ovanlig tystnad härskar. De rör sig sakta, så sakta att det är lätt att misstänka – eller inbilla sig – att de verkligen vet vart de är på väg. Ingen känner dock ännu vittringen av blodet – den dödens stank som snart kommer att skapa den råaste formen av panik: en ångest och förblindad rädsla som går rakt in i brosk och benmärg. Vägen, den sista de ska vandra, är lång. Avsikten är att vandringen och vallningen genom den stora industribyggnaden ska skapa lugn och väcka en förrädisk känsla av trygghet.

Ändå är de, redan i födelseögonblicket, märkta av den död som väntar. Deras liv har enbart ett mål: att de vid en förutbestämd ålder ska dö och skördas på allt ända in till skelettet som mals ner till benmjöl. Och helst ska deras död, den vassa kniven över strupen, ha föregåtts av en noggrant uträknad balans mellan kost och svält för att de ska få den rätta och möra köttmängden.

Halspulsådror snittas upp
Som törstiga stjälkar
Sänks ned i vattnet
klunkar i sig

Hjärtslagen tömmer inte
Kroppen, bultar inte blodet
ut ur kärlen

De fortsätter att andas, nu allt mer kraftigt, där de leds rätt med hjälp av långa störar som ger dem elstötar. De är en del av en industri. Det är deras ännu levande kroppar som är den rovgiriga produktionens vara. Deras död ska säljas, styckas, användas – och inom en snar framtid kommer de att hamna i olika köttdiskar, i korvar, i pastejer, annat mals ner till oigenkännlighet och blir kattmat och ingredienser i andra produkter.

Agnes Gerner diktsamling Sus tar på ett plan vid där hennes hyllade debutsamling Skall slutade. I Skall – som för övrigt tilldelades det prestigefulla Katapultpriset för årets bästa debut – interfolierades dikterna om djuren av en svår sorg över en närståendes bortgång. Död bredvid död, en makaber och smärtsam dans. I Sus finns vaga antydningar om en födelse. Om det rör sig om ett barn eller en griskulting är inte lätt att avgöra.

Hur många är ens medvetna om att det är kadaver, likdelar, vi äter när vi sätter gaffeln i en biff eller tuggar i oss några korvar? Hur många har sett en slakt? Sett blodet forsa från strupen, dessa kaskader av rött blod. Hört skriken när insikten av vad som väntar drabbar det värnlösa offret. Vem vet hur fabrikerna där grisarna föds upp är byggda, hur plågsamt det är för djuren, hur trångt de lever?

I dikterna rör sig Agnes Gerner nära grisarna. Hon rör sig tätt intill, låter deras existens och omständigheter smitta av sig. Perspektivet skiftar. Hon avläser dem, ger grisarna – på ett fängslande sätt – ord för vad de tvingas genomleva. Men det är det mänskliga ögat som ser, som tolkar och lider med dessa varelser som reducerats till en vara bland andra varor. Trots att de lever, andas, föder avkommor, äter, sover och drömmer. Skulden vi bär är stor, oavsett vilka argument vi värjer oss med för att mildra samvetets stämma.

Det är inte socker,
det är ben
som knastrar mellan
tänderna

Agnes Gerner skriver med ett skenbart lätt anslag, det ska även noteras att flera av dikterna genomsyras av en nästintill sprucken stämma som dock aldrig tvekar eller missar att ringa in sitt mål. Orden, ibland förrädiskt vackra, tränger in och väcker de vassaste reflektioner vilka ställer människans förhållande till djur och mat på sin spets, hur den döda djurkroppens likdelar, som ligger och fräser i stekpannan, förändras genom en avtrubbad förmåga till reflektion och insikt. Agnes Gerner ger, överlagt och enträget, generöst med utrymme åt läsarnas egna tankar. De krävande och obehagliga slutsatserna måste man dra på egen hand. Vämjelsen värker. Avskyn går inte att mota bort.

Därigenom blir det ännu svårare att värja sig emot grymheten, rovdriften, hänsynslösheten – allt i den blinda lönsamhetens namn.

Alla artiklar av Crister Enander