KOLLEKTIVT FÖRTRYCK. “I vissa diktaturer där medborgarnas kärleksliv är en statlig angelägenhet säkras det av lagar som zina, hudud och sharia. I demokratier skyddas det av religionsfrihetslagen och konflikträdslans politik”, skriver styrelsen för Nätverket mot hedersrelaterat våld.
Det var en gång en mäktig kejsare som ville få sitt porträtt målat, men i och med att han hade förlorat ena ögat på slagfältet var uppdraget extra svårt. Rikets bästa målare skapade ett vackert porträtt men det fula såret på det ena ögats plats förstörde helhetsintrycket. Kejsaren blev rasande: ”Du visar verkligheten på ett brutalt sätt!” skrek han. Tavlan brändes, målaren hängdes. Nästa målare avbildade kejsaren med två vackra och friska ögon. Despoten blev upprörd: ”Du har förfalskat verkligheten!”. Tavlan brändes, målaren hängdes. Den tredje konstnären, smart nog, målade kungen i profil så att det fula såret syntes inte. Nu blev kejsaren hänförd. ”Strålande! Du visar verkligheten från det rätta perspektivet!” Han blev utnämnd till hovmålare.
När vi en gång om året hedrar minnet av Fadime Sahindal får vi komma ihåg att delar av hennes budskap till politikerna inte heller fick plats i makthavarnas ”rätta perspektiv”. Fadimes beskrivning av hedersvåldets kulturella rötter förnekades blankt av regeringens strutspolitik, som först Mona Sahlin bröt med då hon erkände sin feghet och sveket mot invandrarflickorna. Men Fadime krävde också ”lika rättigheter för invandrartjejer” och påpekade var huvudansvaret för det kollektiva förtrycket ligger. Och här blev det fel på ”perspektivet”.
Ett par år efter Fadimes död hölls ett seminarium till hennes minne i riksdagen. En ung kvinnlig riksdagsledamot med ”rätt” invandrarbakgrund läste upp Fadimes tal som hon höll i riksdagen (2001-11-20) för många engagerade socialarbetare och en handfull politiker. Ledamoten (S) läste upp Fadimes tal från början till slut, perfekt, ord för ord. Alla var berörda utom några som kände Fadime väl och häpnade när de insåg att två rader med ett av hennes centrala budskap ”försvunnit” ur texten. Att just de respektive invandrarorganisationernas ansvar ströks från talet kändes illavarslande. Fast på den tiden fanns det till och med några makthavare som framhöll frågans avgörande betydelse.
Fem dagar efter mordet på Fadime levererade själva statsminister Göran Persson följande budskap: ”På invandrarorganisationer och landsmän till de utsatta kvinnorna vilar ett tungt ansvar. De har möjligheten att nå fram till de enskilda familjerna och bryta förtrycket”. När sexton etniska riksförbund i sitt svar valde att angripa statsministern i stället för att ta ansvar för hedersnormer (kollektivets krav på döttrars föräktenskapliga oskuld) då blev det tyst från Rosenbad. Dock kom samma tydliga uppmaning från ännu högre ort. FNs högste chef Kofi Annan ansåg att behovet av att involvera de respektive etniska organisationerna och samfunden ”are crucial to prevent and eliminate violence against women and girls committed in the name of honour”. (2002-09-09). Ord som inte heller i FN åtföljdes av handling.
Efter åratal av påtryckningar från förortsfeminister i Sverige tillsattes en utredning om hur skattebidrag används av religiösa samfund vilka anklagas för att sanktionera hedersnormer. Att utredningen (2018) skulle bli ett slag i luften anade man direkt då utredaren (Ulf Bjereld) också var ledare för en religiös organisation med nära band till regeringen. I alla fall fick vi veta att ”Eftersom trossamfundens inre liv åtnjuter ett starkt skydd enligt Europakonventionen har utredningen ansett att statens möjligheter att ställa krav på jämställdheten inom trossamfunden är begränsade.” Så sant. För flera myndigheter fortsätter att sponsra organisationer som odlar oskuldskulturer och hat mot ”västerländsk omoral” som bland annat Försvarshögskolans forskning visar. Att det satsas miljoner på att utreda en företeelse som inte kan åtgärdas är intressant i sig, men att staten inte får ställa krav på samfundens ”inre liv” betyder att dessa inflytelserika organisationer ges carte blanche (oinskränkt makt) för att bygga stat i staten.
Religioners kollektiva rättigheter har således företräde framför individens mänskliga rättigheter. Dock inte om hen tillhör majoriteten. För under inga omständigheter skulle accepteras att Svenska kyrkan förbjöd kvinnopräster, kärlek utan äktenskapsbevis eller samkönade relationer. Det handlar om rädslan för att såra ”de andra”, anser forskaren Kenan Malik som kartlägger västvärldens ”Culture of Fear” från 1989 då Khomeini dömde Salman Rushdie till döden och man brände Rushdies böcker i stället för att brännmärka diktatorn (From Fatwa to Jihad, 2009). Att västvärlden säljer ut sina värdegrunder– som rätten till sin kropp – har flera internationellt kända intellektuella varnat för (Bassam Tibi, Asra Nomani, Necla Kelek, osv).
Den absoluta majoriteten av ungdomar som lider under hedersnormers begränsningar älskar oftast sina familjer.
Att hundratals miljoner flickor i världen könsstympas, tvångsgiftes och förödmjukas i hederns namn är mindre förvånade då i FNs kommitté för mänskliga rättigheter sitter även könsapartheidsdikaturer. Men att världens första feministiska regering i Sverige inte ser till att kyskhetsbältesetiken – kvar från kung Hammurabis lagar – läggs in till det etnografiska museet är förvånande. Utan framgång har vi i åratal lagt flera förslag på makthavarnas bord med utgångspunkt från Kofi Annan och författaren Eva Mobergs idéer i syfte att ”spräcka myten om mödomshinnan” och därmed avskaffa grunden till hedersförtrycket (Länk 1-2). För oskuldsmyten är hederskulturens akilleshäl. I vissa diktaturer där medborgarnas kärleksliv är en statlig angelägenhet (Leila Slimani: Sex och lögner) säkras det av lagar som zina, hudud och sharia. I demokratier skyddas det av religionsfrihetslagen och konflikträdslans politik. Moment 22.
Så har Fadimes krav på ”lika rättigheter för invandrartjejer” inte fått ingå i den svenska hedersvåldsförsvarspolitikens ”rätta perspektiv”, det vill säga nödvändiga akuta insatser för att hjälpa de livshotade. Men den absoluta majoriteten av ungdomar som lider under hedersnormers begränsningar älskar oftast sina familjer och skulle aldrig riskera att förlora dem genom att revoltera som Fadime, som vågade välja friheten. De flesta lär sig att hantera diskrimineringen och drömmer om lika rättigheter.
Greta Thunbergs skolstrejk för klimatet blev en världssuccé på noll tid men en skolstrejk mot oskuldsterrorns hotfulla klimat och för rätten till ”mödomshinnan” är inte att vänta. I stället blev det en väntan på Godot.
Styrelsen för Nätverket mot hedersrelaterat våld:
Samiran Ishak, socialpedagog
Seyran Duran, ordf. Kurdistans kvinnoförbund
Maria Rashidi, ordf. Kvinnors Rätt
Ida Lind, tandsköterska
Nicklas Kelemen, etnolog/fältarbetare
