LIVSVILLKOR. “De äldre, och kanske än mer de yngre, som dött av skilda orsaker sörjer vi nu mer öppet. Döden behöver inte döljas på samma sätt som tidigare”, skriver Crister Enander.
Under det mörka och tunga år som passerat sedan Den Stora Skuggan kom har förhållandet till döden förändrats. Det talas om de nyss döda på ett alltmer självklart sätt. Och det gäller inte enbart de släktingar och vänner som fallit offer för viruset.
De äldre, och kanske än mer de yngre, som dött av skilda orsaker sörjer vi nu mer öppet. Döden behöver inte döljas på samma sätt som tidigare. Inte vet jag vad det står för, eller vad kommer att innebära på sikt.
Men tydligt är det, kanske särskilt i vår “dödsfobiska” kulturkrets. I protestantiska länder har döden under mer än ett sekel – ja, under snart tvåhundra år – försvunnit och alltmer reducerats till ekonomiska transaktioner vars syfte främst har varit att gömma – eller liksom städa undan – en verklighet som vi alla delar från den stund vi som nyfödda upphäver vårt första skrik och navelsträngen klipps av.
Kliniskt. Industriellt. Effektivt. Ur sinne, ur minne. Så tycks inställningen lättast kunna sammanfattas.
Det ingen ser, finns inte. Hur många döda kroppar har den moderna människan sett med egna ögon? (Samtidigt frossas det ohämmat och extremt framgångsrikt i fiktiv död i tusentals teveserier och filmer som tävlar i att vara tillspetsat makabra.)
“Vart jag går, jag går mot döden”, som psalmen muntert lyder. Ändå är dessa ord sanna. Och nu har döden fått en avsevärt mer vardaglig framtoning. Den syns. Den finns. Detta är enbart en iakttagelse som är svår att inte göra. Alltfler skriver några rader om sina plågsamma förluster. Jag tror att det är något bra.
Andra slår bakut, skjuter undan vår dödlighet med ögonen krampaktigt stängda, kanske med ett plågsamt skri på läpparna. En förnekelse som måhända främst är knuten till egen skräck, en outredd rädsla inför den förgänglighet ingen i längden kan fly ifrån.
Ändå ska vi alla dö. Det är ett orubbligt faktum.
Tydligt minns jag när insikten drabbade mig, detta att vi alla ska dö. Jag var inte tio år fyllda. Sedan dess har döden, eller snarare medvetandet om dödens närhet och ofrånkomliga närvaro i allas våra liv, funnits vid min sida, varit en del av mitt vardagliga medvetande.
Ändå, en grundhållning har jag i Lucretius formulering av ord han själv funnit hos Epikuros:
“Där döden är, där är ej jag.
Där jag är, är ej döden.”
En form av tröst, ord som skänker en paradoxal styrka. Att verka så länge blodet rinner i ådrorna, pulsen slår och medvetandet ännu finns kvar.
crister.enander@opulens.se
