VINYL. Fredag och dax för veckans vax! Jesper Nordström uppmärksammar en bortglömd irländsk sångstjärna.
I en tid när sexualiteten är så öppen att Instagram översvämmas av exponerad hud, kvällspressen kör löp i stil med “69 vägar till fontänorgasm” och alla bedrövliga listor med “10 tecken på ett dåligt samliv” kan det vara både befriande och lockande med kultur från ett tidevarv då en exponerad axel och en puff av rosendoft utgjorde höjden av erotik, och när det trånande wailandet som sångideal ännu inte visat sitt fula tryne för världen.
Som här den irländske sångaren John McCormack i transkription direkt från raspiga 78-varvare. Det är mycket romantiska och naiva texter med fin ton och perfekt diktion, men ändå inte helt rosenrött. Det här är nämligen en sångskatt som även skrålades fram på rökiga pubar där man enligt en dåtida kolportör kunde vada fram i sågspån, cigarettfimpar och jordnötsskal. Antagligen är “It’s a long way to Tipperary”, hans avgjort mest kända sång.
Jag uppskattar just här den dåliga ljudkvalitén med raspet, det burkiga gälla ljudet som kan få en att tänka på någon speakerröst från gamla SF-journaler. Det får mig att längta efter galanta damer, cigariller och punsch.
Fast precis som med söt sprit och exklusiv tobak infinner sig ganska snart en lite klistrig sockrig mättnadskänsla. Det här är definitivt inget album som jag spelar rakt igenom. Två till tre sånger, sedan är det dags växla till nått mer kärvt och jordigt eller robust i musikväg.
Det går att lyssna på John McCormack här: