Virveln 6

MYSTIK. Varje onsdag i sex veckor kommer Carsten Palmer Schales djupdykning i Lázló F. Földényis essäsamling Medusas blick att publiceras som en sommarserie.

Denna text handlar om en bok om det ofattbara, som bara kan beskrivas genom hänvisningar till vad det som beskrivs inte är. Denna text handlar om en bok om upplevelser av sådant som inte går att erfara – men som ändå erfarits. Denna text handlar om en bok om det underbara i gudsupplevelsen, och om mystiken. Denna text handlar om en bok som i sig själv egentligen är omöjlig. Denna text handlar om en bok om det som penetrerar, transcenderar och uppfyller vartannat. Denna text handlar om en bok om Virveln; den svindlande och bottenlösa.

Min egen text är därmed naturligtvis också omöjlig, ja ett ytterst provisoriskt sätt att närma sig det i grunden grundlösa, måttlösa, plötsliga, paradoxala, extatiska etcetera. Denna (till essä utvidgade) recension av en mycket märklig bok är för övrigt den första i inte bara Sverige och Norden, det är faktiskt en av mycket få i hela världen.

Medusa*

Så då något om titelns huvudperson, som inte författaren ödslar många ord på. Är det verkligen Medusas blick som förlamar oss? Och förlamar den verkligen? Den grekiska mytologin har förvrängt Medusas ursprungliga karaktär som den ”trippla” mångudinnan och amazonen i den libyska öknen, vars egenskaper var mångfaldiga, och inkluderade såväl livskraft som dödskraft, såväl skönhet som oformlighet, och som bar sitt skräckinjagade utseende bara som mask (egentligen var hon vacker med ett strålande hårsvall).. Det är nog oss själva vi möter, i hennes avhuggna nacke, i vilken vi ser oss såsom i en spegel. Eller?

Eller:

I saw you once, Medusa; we were alone.
I looked you straight in the cold eye, cold.
I was not punished, was not turned to stone –
How to believe the legends I am told?…
I turn your face around! It is my face.
That frozen rage is what I must explore –
Oh secret, self-enclosed, and ravaged place!
This is the gift I thank Medusa for.

(Ur Invocations and Mythologies  in Collected Poems of May Sarton The Muse of Medusa*, 1978)

*För att något förenkla det Wikipedia skriver: ”Medusa var till skillnad från sina systrar och andra gudinnor inte odödlig. Inför rädslan att möta den förstenande blicken var det ingen som kom på tanken att bringa den dödliga av gorgonerna om livet; innan Perseus faktiskt gjorde det.

Då kung Polydektes hade för avsikt att ta hans mor Danaë till maka mot hennes vilja försökte Persues avstyra det genom att erbjuda kungen valfri gåva om det så krävdes att han lämnade över Medusas huvud. Kung Polydektes tog honom på orden och antog erbjudandet i just den form Perseus framlagt det. Gudinnan Athena – som egentligen och ursprungligen var en aspekt av Medusa själv – förser då Perseus med en sköld, vilket gör det möjligt för honom att närma sig Medusa utan att själv bli förstenad. Listen bestod i att han siktade henne indirekt med hjälp av spegelbilden från sin bromssköld och på så sätt kunde han hugga av henne huvudet ”.

Jag hänvisar här helt en passant till Wikipedia. Eftersom detta nätlexikon, som det mesta annat som skrivits på nätet, leder oss vilse. Vi måste alltså tränger djupare in i mytologin och för att hitta tråden. Redan amazondrottningen i Libyien och Sartons dikt har dock plogat vägen.

Gianni Versace S.p.A., oftast kallat bara Versace, är ett italienskt modehus grundat 1978 av Gianni Versace. Idag är det ett av de största modehusen som inte syr i haute couture. Pikant nog är Versaces Medusalogotyp en av få ingångar till den ursprungliga och mycket mer komplexa Medusamytologin än den gängse. Logon porträtterar Medusa som en vacker kvinna med en övernaturlig aura. Hennes hår är gyllene och överflödande och alls inte ett nystan av ormar. Hennes skönhet är uppenbar och hennes proportionella anletsdrag är tydliga. Samtidigt är hennes ögon djupa som hålor och hennes intentioner tvetydiga. Hon är helt enkelt ett uttryck för ”Gianni Versaces paradox”: vacker men skrämmande; chockerande men förtrollande.

James Hillman har pekat på att det inom alkemin finns ett uttryck, petra genetrix, som betyder ”ur en sten föds ett barn” “(Hillman, 2005, s. 65).

Medusa symboliserar vidare den energi som leder oss mot mysteriernas djup. På sanskrit är ordet för Medusa Medha, som närmare uttytt betyder ”den suveräna kvinnliga visdomen”. Det var det grekiska patriarkatet, har det kanske med rätta hävdats, som ville avsluta den gudomliga kvinnomaktens tradition.

Men kvinnans erfarenheter är även tillgängliga för män, bara vi vill. Freud såg Medusa som en symbol för den kvinnliga sexualitetens skräckinjagande natur, men den som vågar se gorgonen i ögonen upptäcker att blicken inte förstenar. Hélène Cixous nämner den franske författaren Jean Genet som en av få män som vågat närma sig kvinnligheten. Och det är fullt möjligt, menar hon, att se Medusamonstret rakt i ansiktet utan att förstenas, hon denna kvinnligt bortträngda Andra. Ja, frågan är rentav, funderar jag, om inte Medusas blick snarast utgör porten till det möjliga. Medusa skulle då – i linje med Földényis framlagda ärende – hänvisa till skillnaderna och spänningarna mellan mannen, kyrkan och systematiken å ena sidan och kvinnan, mystiken och virveln å den andra.

Tanken svindlar. Medusas blick är en fyr. Tomheten är fylld till brädden. Kaos är granne med Gud. Närvaron är omskakande. Varje stegrad livsintensitet bekräftar förgängelsen. Dödsmedvetandet är melankoliskt. ”Döden är Livets egen starka brygd”, som Keats skriver i en av sina sonetter (Why did I laugh tonight?). Annorlunda uttryckt utplånas varje enskilt väsen – varje människa – ju mer hon uppgår i Allheten. Men varje intensiv närvaro utgör också en unicitet förflyktigad i ett eldklots magiska strålning. Människan är en låga! bland lågor.

Kretsloppet sluts och fortsätter i evighet

Det onämnbara erhåller namnet ”Gud”. Samtidigt som det måttlösa och det tidlösa breder ut sig över alla gränser. Men det är just detta som alla kulturer, som varje religion, gör allt för att skyla över.

Ändå. Är inte evighet innesluten i människans korta liv? Och är det inte i hennes kropp som rummets omätbarhet blir verkligt oändlig? Är det inte i förlusten av sig själv, i mötet med det allt uppslukande omöjliga, som människor upplever uppfyllelsen?

Ja., är det inte under hotet av den annalkande döden, i förfäran över sin tillintetgörelse, som hon börjar sitt verkliga liv? ”Och”, skriver slutligen Lázló F. Földényi , i slutet på den allra sista sidan (ibid. , 207), ”törstar hon inte starkast efter liv när faran att förlora det är som mest hotande?”. Jo, skulle jag med emfas besvara den frågan.

Samtidigt är detta slut abrupt, och lämnar åtminstone mig en smula besviken, eftersom det fattas så mycket – inte minst mot bakgrund av baksidestexten – om det mystiska, katartiska, omskakande och extatiska. Allheten, Kosmos, Enheten, Helheten. Låt vara att mycket av detta står att finna i textens övriga delar; ehuru då något lite för mycket fragmentariskt, något litet för lite ”oceaniskt” laddat, något för mycket befriat från metaforernas sammanfallande med sina rötter, beteckningarna med det de betecknar, den gnostiska mångfalden och det sprängda förnuftets ojämförliga innerlighet. Lite för världsfrånvänt, trots ambitionen och intentionen. Frånvaron av TV-apparater, spårvagnar, hinkar, skrivbord, mjölkpaket och vita papper är hur som helst påtaglig.