ÅLDERSSKILLNADER. “Hur jag än vänder och vrider på det hela, uppfattar jag generationsgapet som något högst väsentligt”, skriver Carsten Palmer Schale.
Nu i dessa tider, med en rad aktuella katastrofer i världen och Sverige, sitter jag återigen här på min kobbe i Bohuslän och funderar. Såväl världen som Sverige har på det stora hela misslyckats med att stävja den jävliga coronapandemin. Såväl världen som Sverige lider under en akut klimatkris. Såväl världen som – åtminstone indirekt – Sverige tyngs av en global flyktingvåg; i människor nyligen uppskattad till cirka 80 miljoner individer. Allt detta är naturligtvis hemskt. Just i detta nu leds mina tankar dock i en speciell riktning: till gapet mellan olika generationer.
Bortsett från de ovan nämnda katastroferna hajade jag sålunda till, när jag hörde en påannons om ett kommande program på radio om Gunde Svan. Saken där var den att Charlotte Kalla, innan hon på allvar började med regelbunden och strukturerad skidåkning i 10-årsåldern, inte hade en aning om att Gunde Svan någonsin sysslat med något annat än tv-programmet Fångarna på fortet. Kalla är född 1987 och är sålunda 33 år. Fångarna på fortet startade (med Svan) 1992.
I ett helt annat sammanhang hörde jag för drygt ett år sedan att Sara Skyttedal i KD, med anledning av januariavtalet, kallade Annie Lööf och Centerpartiet för ”quislingar”. På Twitter skrev hon: ” Klåpare. Bedragare. Quislingar”. Skyttedal är född 1986 och är sålunda 34 år.
Året innan min pensionering, 2017, hörde jag som lärare på Nösnäsgymnasiet i Stenungsund, en naturvetarelev påstå att Adolf Hitler var en gammal målvakt i Tysklands fotbollslandslag. Eleven var då ungefär 18 år; jag 64.
Kalla kände alltså inte i unga år till att Gunde Svan var, och är, Sveriges allra bästa längdskidåkare någonsin. Däremot att han var känd programledare för Fångarna på fortet. Skyttedal ville inte utveckla sina kommentarer närmare. Quisling blev 1940 ett begrepp för landsförrädare, mördare och nazist – uppkallat efter en norsk politiker som under andra världskriget samarbetade med den nazistiska ockupationsmakten, och sedermera avrättades för sina förbrytelser. Hitler var ledare för det nazistiska Tyskland.
Jag kan med lite god vilja ursäkta Kalla, men ställer mig högst frågande till EU-parlamentarikern Skyttedal. I fallet Hitler kan jag inte annat än beklaga. Nu är dock ingenting av detta huvudpoängen här. Huvudpoängen är hur olika sociologiska generationer (20–30 år emellan) förhåller sig till i sammanhanget högst väsentliga fakta. Jag uppfattar saken som prekär, men kan möjligen förstå en del. Men hur jag än vänder och vrider på det hela, uppfattar jag generationsgapet – eller gapen – som något högst väsentligt och värt att uppmärksamma.
Låt mig initialt inflika följande. För det första är medelåldern i mitt Facebookflöde 70 år, plus minus fem år. Kalla och Skyttedal är med andra ord kanske 40 år yngre. För det andra lyssnar de flesta av oss gamlingar på ångradion, tittar på tablå-tv samt läser tryckt text. Detta gör inte alltid, föreställer jag mig, Kalla och Skyttedal – och än mindre de som är 15–25 år eller så. Mina ”efterrätter” är 10–14 år och har opererat in sina smartphones i halsen. Vi lever alltså mer eller mindre bokstavligen i olika världar.
”Vi” har exempelvis rent personliga erfarenheter av morden på Kennedy och King, på Palme, av Berlinmurens fall, Estonia och tsunamin. Detta har inte de som är 30–50 år yngre än vi. Berlinmurens fall är den enskilt största världshändelse jag överhuvudtaget har upplevt; Palmemordet är det jag minns allra tydligast från svensk horisont. ”Vi” har dessutom av ohejdad vana en tendens att vara disciplinerade, solidariska och myndighetslydiga. ”Vi” ser partierna och facket som något självklart. ”Vi” hyser åtminstone viss tillit såväl horisontellt som vertikalt. Så är nog – oftast – inte fallet bland de yngre eller mycket yngre. Detta kan leda till problem och kommunikationssvårigheter – och har lett till problem och kommunikationssvårigheter.
Dock. Här är verkligen inte platsen att begabba de yngre och hylla oss själva. Här är snarare platsen att rannsaka oss själva, och samtala med de yngre. Vet de inte hur och vad vi tänker, så vet knappast vi heller hur och vad de tänker. Här föreligger, som jag ser det med blicken öppen mot västerhavets alla gap, ett dilemma som både bör och måste kunna lösas. Men hur? Skall ”vi” börja bli mer aktiva på sociala media (utöver Facebook), lyssna mer på influencers och ta till oss mer av allt vad den modernaste populärkulturen har att erbjuda? Eller skall ”de” tvingas läsa dagstidningar, lyssna till dagens eko kvart i fem och titta på Agenda? Nja. Mer komplicerat och avancerat än så är det nog.
Men – och återigen – hur och vad? Jag uppfattar personligen att lösningen ligger någonstans i det så kallade ”äkta mötet”. Och: äkta och generationsöverskridande möten med ömsesidiga krav och respekt. Jag har varit med om sådana. Så? Vi får hitta sätt – naturliga sätt – att arrangera sådana möten.
info@opulens.se
