SATIR. Iodine Jupiter skriver så här inför julen om konsten att ha roligt när du har tråkigt. Eftersom ovanligt många i år lär få tillbringa julen i isolering kan ett och annat tips behövas.
Du ska alltid se till möjligheterna i livet. Det grå och tråkiga kan ofta med ett enkelt trick förvandlas till något roligt. Som stolt ägare till ”sportbilen” jag köpte begagnad av Steven Tyler i Aerosmith vet jag vad jag talar om.
Rullatorn är ansedd som ett av de tristaste objekten på jordens yta. Därmed finns anledning att transformera det tråkiga till nåt glädjefullt och roligt. Med humor blir livet lättare att ta hand om.
Jag kan inte klaga på svensk sjukvård. Tre gigantiska operationer inom loppet av 20 år. Ingen självklarhet. Helt gratis. Jag är oerhört tacksam över att jag fortfarande lever. Att jag tog mig levande ur den senaste operationens 12 timmar ser jag som ett mirakel. Nytt trolldon, ett i stort sett nytt huvud, ny poesi, nya blinkande maskindelar. Jag blev den maskin jag alltid velat vara.
Operationskirurgen informerade mig dagen innan operation om att 10 procent av den här typen av ingrepp kan leda till invaliditet. Han ville ge mig möjligheten att kunna backa. Söv ner mig fort, tänkte jag, sätt igång så jag får veta hur det gått.
Efter uppvaknandet var det avgörande om jag kunde röra tårna. Det skulle vara tecknet på om jag skulle kunna gå igen. Skulle jag reagera när de uttalade mitt namn?
“Ängel av ljus, hör du mig”? ropade en sjuksyster där jag låg bland dränage, slangar och tusen monitorer. Inget svar.
“Känner du när jag trycker på dina tår?” hördes en avlägsen röst långt borta och mycket svagt. Ändå ropade hon som från en megafon på två decimeters avstånd.
”Provar en gång till.” Ett svagt pipande ljud undslapp mina läppar. Jag försökte reagera. En kraftsamling, en antydan till fotrörelse.
Ingen mer dödsångest. En enorm lättnad. Jag kunde röra tårna. Jag hade överlevt utan att få några men eller handikapp.
Efter många veckor på sjukhus var jag hemma och gick med rullator. Jag åt ingenting. Jag vägde ingenting. Jag var nästan genomskinlig. En lång konvalescens väntade. Jag ska snart vara tillbaka till livet, tänkte jag, göra det jag gillar.
Hela den här upplevelsen, eller krisen, fick mig att inse vilka som är mina verkliga och nära vänner. Avgörande är att kunna dela skratt och kärlek med dem som bär in ljus i rummet. Läkningen går snabbare om nån ringer eller sms:ar. ”Hej, hur mår du idag, har du promenerat?”
Jag blev glad när folk frågade om de fick hälsa på mig på sjukhuset. Om de kunde ta med sig en väldoftande blomma, en symbol, eller en flaska nyttig apple juice. Men jag är ledsen att jag inte meddelade mig om mitt försvinnande. För jag är en mussla i ett skal.
Sex veckor efter operationen skrev jag kort till varje avdelning och tackade all underbar vårdpersonal, robotskötare och kirurger.
Ni gör ett fantastiskt jobb, svensk sjukvård, statligt morfin i höga doser. Smärtan försvann. Livet kom långsamt tillbaka. En fin sommardag 2018 möttes jag upp av några vänner på en uteservering. Jag släpade mig fram stödd på den julglitterförsedda rullatorn; ett tingeltangel-redskap som gjort det tråkiga roligt, och som så många strött lovord kring. Den sommaren i juni var den vackraste någonsin.
iodine.jupiter@opulens.se
