Kanske blir vi inte bättre av att lyssna och läsa – men nog klokare

MINNESORD. Ivo Holmqvist minns Torben Brostrøm, en litteraturkritiker och -historiker som haft central betydelse i det moderna Danmarks kulturliv. Torben Brostrøm avled i måndags och blev 93 år.

“Åren kring 1960 var du och Klaus Rifbjerg de båda unga revoltörerna som ville förnya den danska litteraturen. Du berättar på ett ställe hur Klaus vid en av uppgörelserna klippte av telefonledningen med en trädgårdssax för att säkerställa den inre kommunikationen, Det kan ses som ett emblem över brytningen med det förflutna. Men vid tillfället i fråga är Thorkild Bjørnvig med i huset, i det första av era högröstade samtal om äldre och nyare dikt. Jag ser snarare det som en symbol för Klaus och din roll, en förnyelse som bevarar dialogen med det förflutna.”

Så elegant avslutade Kjell Espmark sitt tal till den store danske kritikern Torben Brostrøm när han – ytterst välförtjänt – för arton år sedan fick Svenska Akademiens stora nordiska pris. Några år tidigare hade Klaus Rifbjerg fått det. Den förste av de båda revoltörerna gick bort för fem år sedan, och den andre nu (därmed är Den danske akademi dubbelt åderlåten: det är inte länge sedan Pia Juul dog). Båda var fascinerande i samtal, kan jag av egen erfarenhet intyga, och vänliga. När jag för nu många år sedan tenterade mina studenter på Odense Universitet i svensk litteratur fanns ofta som censor en reslig man i vita linnekläder som hade en obesvärad pondus och en genomträngande blick. Så ägde han också en överväldigande kunskap om litteratur: professor Torben Brostrøm från Danmarks Lærerhøjskole, liksom Espmark en av de stora kännarna av den litterära modernismen i Europa.

Han var dessutom en flitig kritiker i Information, dagstidningen i Köpenhamn som hade börjat som illegal avis under ockupationsåren, och som tar sina läsare på allvar. Samman med teaterkritikern Jens Kistrup skrev han fjärde bandet av den danska litteraturhistoria som Politikens förlag gav ut, en ofta använd handbok, och han skrev och/eller redigerade en mängd andra. Han var inläst på mycket, bland annat den moderna litteraturen på andra sidan Öresund. Hans Moderne svensk litteratur från 1973 översattes till svenska redan året därpå, och blev för många en följeslagare. Från debuten med Versets løvemanke 1960 som är en skarpsinnig introduktion till dansk poetisk modernism skrev han ett trettiotal böcker, bland dem en monografi i två band om den ständige vapenbrodern Klaus Rifbjerg, och sent i livet sina memoarer om liv och läsning.

Lagom till nittioårsdagen för tre år sedan kom Litterære bekendelser. Sene erindringer som var en utflykt i det egna biblioteket i våningen på Holbergsgade 19 i Köpenhamn, inte långt från där flygbåtarna en gång hade sin kajplats: ”En personlig bogsamling er et synlig stykke kammermusik”. På omslaget kunde man se honom framför en trängselfylld hylla som inte räckte till, också på golvet växte högarna av böcker som stalaktiter. De flesta var tunna – han inriktade sig tidigt på lyriken och tycktes liksom Poul Borum, som skrev ultrakorta bokanmälningar i Ekstra-Bladet, hinna med allt som kom ut. I dessa sena litterära bekännelser gjorde han en resa både i sin kammare – Xavier de Maistres klassiska Voyage autour de ma chambre nämndes förstås – och i minnena, av författarkolleger (mest och oftast parhästen Rifbjerg) och av resor i Europa och USA, särskilt i Norden. En del av hans släkt kom liksom Rifbjergs från Skåne, och han gav i boken ett vackert snabbporträtt av sin fromma ”oldemor” i Tjörnarp.

Bokens fyrtioen korta kapitel var en repetitionskurs av trehundra års betydande västerländsk litteratur i England, på kontinenten, och i Sverige och Norge, med tonvikt på 1900-talet. Han skrev kort och bra om Edith Södergran, Gunnar Ekelöf och Tomas Tranströmer, längre om den tidigt bortgångne modernistpionjären Gustaf Munch-Petersen vars mor var svenska och vars skrifter han redigerade. Vidare om Inger Christensen som borde ha fått ett Nobelpris, om Sterne, Ewald och Baggesen, om Cervantes, Rabelais och Proust, om Kafka och de stora ryssarna, fram till Camus. Och mycket om de danska symbolisterna som han tidigt bekantade sig med under dramatiska omständigheter:

Jeg blev i gymnasiet på katedralskolen i Aalborg vakt af poesien ved mødet med Stuckenberg, Johannes Jørgensen og Sophus Claussen og deres digte til akkompagnement af lyden af alarmsirener. Luftrummet over byen med den store flyveplads på den anden side af fjorden blev stadig forstyrret af engelske  bombemaskiner og tysk antiluftskyds.

Sist tog han upp den bekanta anekdoten om fantasins jättebin och vardagens bikupor, från slutsidan i Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga. Den lille trumslagaren Ruster har följt svenska armén i Tyskland under Napoleonkrigen och berättar sedan om allt märkvärdigt därnere: människor stora som kyrktorn, svalor som örnar, bin som gäss. Nå, men bikuporna då? De var som vanliga kupor. – Hur kunde de komma in i dem då? – Det blev deras sak. Torben Brostrøm lade ut texten på pedagogiskt vis, i ett försvar för litteraturen, lyssnandet och läsandet, fast utan pekpinne:

Hvad bruger vi denne fiktionslitteratur til, al den poesi, i vores eget liv? Det er hver enkelts sag. Der er ingen opskrift. Men at vi bliver ved at lytte og læse må have betydning, selv om vi ikke bliver bedre mennesker af det. Måske nok klogere.