TINDERFILOSOFI. En av de märkligaste branscherna är nätdejting eftersom de behåller sina kunder genom att inte leverera. Så länge du är singel är du kund. Blir du sambo, särbo, gift upphör du ta del av tjänsterna och är därmed heller ingen källa längre att ösa big data ur och sälja vidare till reklamalgoritmernas jonglerare.
Strategierna för att behålla dig äro subtila och tvenne: Pro primo: de har en intern kärlekscoach d.v.s. självutnämnd skrattpajas som sår tvivel hos dig genom samma psykologi som “good cop, bad cop” och alltid får dig att ifrågasätta om hen du fikade med i lördags är något att ha. Pro secundo: de odlar modernitetens värsta baksida; att göra rörelsen och hastigheten till självändamål.
Bläddrandet är målet mer än kommunikationen. Vidare, vidare, vidare. Liksom cigaretten i flykten eller hamburgaren på språng är det som ett melankoliskt hål, en känsla av otillfredsställelse som är själva njutningen; masochismen i ännu en Marlboro, ännu en cheeseburger i sin dekadenta sjaskighet. Den ständiga rörelsen leder tankarna till teveserien där Ann Petrén – såklart – gestaltar den självuppoffrande beskäftiga mamman som bara ger och ger och ger och i någon slags särartsfeministisk frenesi går in i hushållsarbetet så mycket att det aldrig finns sprickor, smuts och vila där ömhetens rötter kan slå rot.
Befinner du dig i ständig aktivitet kan du inte falla. Den som inte kan falla kan inte blotta sig, och det är väl kärlekens prerekvisit? Så får denna bransch oss att jaga vidare i falsk effektivitet liksom skolvärldens new public management sen länge förhindrat verklig bildning och kunskap under kvantifierbarhetens trasiga fana.
Jesper Nordström
