JÄMFÖRELSE. “För att en viss typ av människa skall bli klart synlig krävs att hon ställs mot och jämförs med andra människotyper,” skriver Carl-Göran Heidegren, när han reflekterar över uttrycket “att göra en pudel”.
Tiderna förändras och människorna med dem. Det låter som, och är väl också, något av en klyscha. Kanske är det omvända påståendet intressantare: Människorna förändras och tiderna med dem. Jag skall dock inte ge mig in på några hönan eller ägget-spekulationer, utan ställa vad jag uppfattar som två typer av människor mot varandra. Den ena människotypen hämtar jag från en annan tid och plats, den andra är däremot idag rejält hemmastadd i vårt eget avlånga land.
Uttrycket ”Göra en hel pudel” bildar en egen rubrik inom ramarna för artikeln ”Pudel” i svenska Wikipedia. Får man tro detta uppslagsverk så myntades uttrycket av norrmannen Pål Jebsen i Dagens Nyheter (12 november 2002) som en kommentar till att dåvarande migrationsministern Jan O Karlsson talat ut inför media om sina dubbla löner. Bakgrunden var att när Jebsens egna pudlar hade gjort något dumt och fått en tillsägelse, så lade de sig på rygg och sprattlade med benen. Det var precis detta, kunde det tyckas, som ministern gjorde i all offentlighet. Jan O Karlsson var säkerligen inte den förste att göra en pudel, men en sak är säker: han har fått många efterföljare.
En människa som idag gjort en dumhet lägger sig alltsomoftast platt på rygg och försäkrar omgivningen hur oändligt djupt hon ångrar sig, hur oerhört dumt det var av henne att göra som hon gjorde, samtidigt som hon försäkrar att det banne mig inte fanns den minsta avsikt att sko sig för egen del, och att det hela möjligen beror på ett missförstånd från början till slut. Att göra en pudel betyder alltså att göra offentlig avbön, att ödmjuka sig och visa ånger inför mikrofoner och kameror.
Men vad är egentligen poängen med att göra en pudel? Jo, efter det att man enligt spelets alla regler gjort en sådan, så är det bara att fortsätta som om ingenting har hänt. Träda tillbaka, avgå, ta konsekvenserna – förvisso inte. Det betraktas i stället nästan som en mänsklig rättighet att få lägga allt det jobbiga bakom sig och gå vidare. Att ha gjort det ena eller andra var naturligtvis fel. Att i all offentlighet ha tillstått sina fel och brister, med eller utan diverse förbehåll, var däremot rätt. Verkligen helt rätt. Närmare bestämt: det var rätt i så hög grad att man just därigenom bör få mandat att fortsätta som förut. Möjligen måste man lova att se över en del av sina rutiner. Kort sagt, ett steg bakåt och två steg framåt.
Jag tror inte att pudelsyndromet bär partipolitisk färg eller exklusivt hör hemma i några särskilda kretsar. Om det ena eller andra partiet för tillfället skulle vara överrepresenterat så beror det nog snarare på tillfälligheter, och vi kan lugnt anta att det jämnar ut sig i det långa loppet. Vad det handlar om är nog snarare att en viss slags människa har blivit vanlig idag: en människa som är övertygad om att det inte är något konstigt med att göra en pudel, att detta i stället tydligt visar att man inte är mer än människa, och samtidigt att man i grund och botten är en bra människa. Det där att vara människa är förvisso inte lätt, men sin storhet som människa visar man genom att slänga sig på marken, ödmjuka sig, tillstå sina fel och brister – för att sedan fortsätta som om ingenting hade hänt.
Perspektiv på samtiden får man bland annat genom att förflytta sig bakåt i tiden. Låt oss därför vända tillbaka till 1920-talet och en tysk kontext. Under den så kallade Weimar-republiken, av författaren Alfred Döblin kallad en ”republik utan bruksanvisning”, hade en specifik människotyp av allt att döma konjunktur. Denna har av germanisten Helmut Lethen kallats för en kylig persona. En kylig persona är en människotyp som frodas i en tid av social desorganisation, som befinner sig i en konstant alarmberedskap, som bygger upp försvarsmurar för att skydda sig mot angrepp utifrån, som ikläder sig en skyddande rustning innan hon träder ut i offentligheten. Kort sagt, det är en människotyp som eftersträvar att göra sig osårbar, att göra sig själv till en ointaglig fästning. En kylig persona är raka motsatsen till expressionismens krav på autenticitet, på att förläna det inre ett oförfalskat yttre uttryck. I stället finner man en människotyp som medvetet iscensätter sitt yttre, som ikläder sig mask och spelar en roll, som praktiserar diplomati och visar takt, för att inte i all sin nakenhet och skröplighet behöva möta andras blickar.
Ledstjärnan för en kylig persona är: visa aldrig fullt ut vem du är, hölj dig alltid i förklädnader. Dess föregångare är det höviska samhällets honêtte homme, en förklädnadskonstnär som visste vad som krävdes för att hävda sig i en strängt hierarkisk värld. Mellankrigstidens kyliga persona markerar denna människotyps återkomst i en borgerlig värld som rämnat itu. En nykter och distanserad saklighet till allt och alla är dess signum, en hållning som inte hemsöks av några handlingsförlamande samvetsbetänkligheter, utan som under alla omständigheter är besluts- och handlingsförmögen. En kylig persona upprätthåller gränser, hon fläker inte ut sitt inre, utan står snarare gränsvakt, släpper inte någon inpå livet, skyr direktkontakten när ett hjärta talar till ett annat hjärta. Hon är indirektheten förkroppsligad.
En kylig persona gör aldrig en pudel. För denna människotyp är tanken att lägga sig på rygg och offentligt tillstå sina fel och brister både främmande och skrämmande. Detta vore detsamma som att erkänna att försvarsbarriärerna har rämnat och att man utan skyddande hölje måste framträda i offentlighetens ljus. Det vore ett nederlag som inte går att uthärda: att tappa ansiktet, att rentav framstå som skrattretande. Ljug, förneka, försköna, manipulera och ”sopa igen spåren” (Brecht), men tillstå under inga omständigheter att du har gjort fel, och framför allt: be aldrig om ursäkt och förlåtelse. Upprätthåll gränsen till varje pris, fall inte ur din roll, bli inte förtrolig och intim, låt ingen komma nära. När barriärerna har rämnat då är spelet förbi, då återstår endast att lämna scenen. En kylig persona är aldrig oerhört ledsen i offentligheten, och hon ångrar sig aldrig oändligt djupt inför mikrofoner och kameror. Hon vet när spelet är slut, när den sista förklädnaden slitits av henne. Men någon känsla av skuld tillstår hon under inga omständigheter – åtminstone inte offentligt.
En kylig persona mäter man med stålmåttband. Pudelmänniskan kan endast mätas med gummiband. I det förra fallet en manipulativ och hårdnackad människotyp som spelar sina kort väl, och som man aldrig riktigt vet var man har. I det senare fallet en flexibel och tänjbar typ av människa som tycks bestå av endast mjukdelar. Den förra bringas på fall när hon blamerat sig inför offentligheten. Den senare bringas inte på fall utan lägger sig självmant raklång och tillstår sina fel och brister. En kylig persona uthärdar inte skammen att framstå i dålig dager i offentlighetens ljus. Pudelmänniskan tillstår i all offentlighet att hon skäms, att hon är så ledsen och ber så mycket om ursäkt, och att det minsann ska bli så mycken bot och bättring.
Den ena människotypen är egentligen inte att föredra framför den andra. Det är inte något ideal att vara en kyligt beräknande spelare och förklädnadskonstnär. Men det är inte heller något ideal att vara tänjbar intill formlöshet, samtidigt som man förtvivlat insisterar på att man alltid varit ”mycket tydlig” på diverse punkter. Omvänt kan man säga att det är bra att kunna tillstå sina fel och brister inför andra, kanske rentav även i offentligheten. Men det är också bra att veta när ridån har gått ner och vara stark nog att ta konsekvenserna av detta.
För att en tidsepok skall bli tydlig i sina konturer behövs att den kontrasteras mot andra. För att en viss typ av människa skall bli klart synlig krävs att hon ställs mot och jämförs med andra människotyper. Tiderna förändras och människorna med dem. Människorna förändras och tiderna med dem.
info@opulens.se
