RETORIK. “Brottsoffer, mordoffer, våldtäktsoffer är beskrivningar av vad någon utsatts för, inte livsidentiteter.” Nathan Hamelberg menar att huruvida man själv ser sig som “ett offer” eller inte blivit en positioneringslek för att avfärda eller stärka politisk mobilisering.
Häromdagen såg jag en person från ett politiskt ungdomsförbund beskriva sig själv som ”inte ett offer”. Det slog mig: vad är man offer för om man ser sig nödgad att oombett beskriva att man inte är ett offer? Ingen kan ju säga det om den inte utgår från att folk ser den som ett offer för något, om annat inte anges. Vilket så klart är mentalt begränsande.
Sättet begreppet ”offer” används på är rätt trubbigt i svenskan. Och det är onekligen influerat av kulturkrig i USA där medborgar- och kvinnorörelsens segrar skapade en ny politisk parlör, där ord som ”welfare queens” med mera sjösattes för att mobilisera mot välfärd för alla. En beskrivning av en stor del av demografin som ”offer”, men med en underförstådd betydelse av viljelösa offer, var ett av sätten att mobilisera.
För att kunna argumentera för en begränsad välfärdsstat var det nödvändigt att ange moraliska skäl till varför stöd till andra medborgare, som var utsatta eller i kris, i själva verket skulle göra dem illa. Det för att de då inte skulle utveckla den självständighet som fordras för att ändra sin livssituation. Det är talesättet om att var och en är sin egen lyckas smed vridet till sin motsats: var och en är sin egen olyckas arkitekt.
I fallet med ungdomsförbundaren tror jag inte att det nödvändigtvis var en syn på välfärdsstaten som låg bakom retoriken om att inte vara offer. Oftast när ”inget offer”-retoriken mobiliseras brukar det komma med en implicit eller explicit anklagelse om att andra gör sig till offer, vilket i förlängningen betyder att de skapar problem av något som egentligen inte är ett problem. Exempelvis att könsdiskriminering eller rasism är hjärnspöken snarare än empiriskt observerbara fenomen och att de som tar upp dessa företeelser som problem i själva verket gör det utav karriärstrategiska skäl eller på grund av politisk korrekthet.
I vidare bemärkelse utgår hela den svenska välfärdsstatens antagande från att vi alla är offer.
Eftersom några av de starkare folkliga mobiliseringarna och opinionerna i Sverige det senaste decenniet varit just mot rasism och sexism, såsom metoo och kampanjen mot Reva till exempel – och de samtidigt mött motreaktioner – så blir ”jag är inget offer” ett sätt att distansera sig och fånga upp stöd från de som ser de mobiliseringarna som hysteriska, negativa eller farliga. Om den som självetiketterar sig som icke-offer dessutom själv hör till grupper som brukar ses som strukturellt utsatta för sexism och rasism blir det ett sätt att sälja in en syn om att ”offer” bara handlar om personlig attityd.
Men att vara offer fungerar ju inte så. Om någon kör på dig är du utsatt för en bilolycka och inget ”glaset är halvfullt”-perspektiv på det i världen ändrar vad som skett. Att vara offer är att beskriva vad som hänt, inte vad man gör åt det som hänt. Att tala om vad som hänt eller om vilka risker man lever med är ett sätt att minska faror och utsatthet och försäkra sig om stöd. Brottsoffer, mordoffer, våldtäktsoffer är beskrivningar av vad någon utsatts för, inte livsidentiteter.
I vidare bemärkelse utgår hela den svenska välfärdsstatens antagande från att vi alla är offer – utsatta – i livet någon gång, vissa av oss många gånger. Vi kommer bryta ben, få förslitningsskador, bli uppsagda, utförsäkrade, råka ut för olyckor, utsättas för kriminalitet, drabbas av våld, hamna mellan jobb, förlora människor vi är beroende av, särbehandlas negativt, behöva rättshjälp, lida av saker helt utanför vår kontroll. Vi kommer bli offer för saker vi inte kan påverka. Men vi kan påverka hur vi kan klara oss när olyckan – eller den usla behandlingen – väl är framme. Genom hur vi solidariserar oss och organiserar oss.
”Jag är inget offer”-retoriken är besläktad med att avfärda problem genom att ställa frågan om huruvida någon är kränkt eller inte. Tar du illa upp över homofobisk jargong i omklädningsrum i lagidrott? Jaha, du är personligen kränkt. Tycker du att det är ett problem med antisemitiska konspirationsteorier som florerar i politik? Vadå, det handlar inte om dig, ta inte åt dig. Gnäller du över rasstereotyper riktade till barn? Om du inte personligen blev ledsen är det inget att oroa sig för. Och så vidare, och så vidare.
Det finns ingen som är offer i essentiell mening – som i att någon sorts offerskap föregår existensen. Offer är man i relation till något, en situation, en belägenhet – och kan sluta att vara. Men det närmsta det går att komma att vara offer är att på förhand göra “att inte vara ett offer” till sin identitet. De som individualistiskt och självmant tar i med ”jag är inget offer” skulle sällan säga att till exempel våldsbrott inte är ett allvarligt samhällsproblem; tvärtom är de nog få som varnar så för deras utbredning. Ingen säger ”jag är inget offer” då, utan snarare betonas att eftersom vissa drabbas av gängkriminalitet så är det ett samhällsproblem (alla blir potentiella offer då) och det är en akut politisk fråga att mobilisera mot gärningsmännen.
Motsatsen till säg diskriminering på arbetsmarknaden, som inte är ett problem för att man själv inte ser sig som ett offer. ”Offer” är en positioneringslek – huruvida man själv ”är” offer är ett sätt att identitetspolitiskt göra sig till rekvisita för att avfärda eller stärka politisk mobilisering.
nathan.hamelberg@opulens.se
