VINYL. Inspirerad av att valet i USA äntligen tycks vara avgjort så letar Jesper Nordström fram sin enda lp från landet ifråga. En Veckans vax trots att det inte är fredag.
Jaha, så då får det amerikanska valet ändå ses om avgjort. Och då gick det väl till slut som man trodde, med Trumps kommande avgång och Joe Biden som tillträdande president. Det ger mig anledning att ta fram mitt enda amerikanska vinylalbum. Men så är det också amerikanskt med besked. Jag talar om Hank Snows The Last Ride.
Här doftar det hönsgödsel och majs och framför allt diesel från godståg då det inleds med en texttradition som är unikt amerikansk, att åka som fripassagerare på godståg. Därtill har vi det där talade släpiga partiet, i mitten av titellåten, som enligt vad som sägs inspirerade Johnny Cash att ta efter och bara lägga till lite melodi. Men medan Johnny Cash identifierade sig med kåkfarare och gamla legendariska suputer och pokerspelare är det som om Hank Snow skildrar det hårda och bohemiska USA på ett mer robust helyllevis.
Månne kan Snow ses som ett slags countryns arvtagare till Walt Whitmans rundmålande, vittomfamnande och inkluderande poesi. Eller kanske man ska akta sig för att vara för highbrow i sin analys av detta? Hur man än vrider och vänder på det så är detta det lantliga och råa oborstade USA:s musiktradition från det som numera är Trump-land, och där countrymusiken fått lika dåligt socialt rykte som könsrock och Sabaton i Sverige.
Fast jag undrar vad Hank Snow själv hade sagt om denna glidning. Genom hans konstnärskap gick en röd tråd av inkluderande värme och man kan ju bränna av ett gammaldags ord om honom: han verkar ha varit en riktig hedersknyffel.
Även om det är fråga om en väldigt vit musik – den distinktionen var kanske alltför viktig förr – fanns det en stor universell värme som sannerligen inte finns i den nutida musiken som numera tilltalar vit arbetarklass.
Det faktum att han föddes i Brooklyn och dog i Kentucky är som gjort för en fundering om vad som var en klassresa i dåtidens USA i jämförelse med dagens.
Numera ska man vara rätt framgångsrik och etablerad för bo i ett Brooklyn med niodollarskaffe och femsiffriga hyresbelopp för en etta. Då var det hård arbetarslum och Hank Snows livsresa gick från slit till slit, i alla fall när det gällde de miljöer han skildrade.
USA har aldrig varit så polariserat och splittrat som nu och då kan det vara nästan mysigt att höra sådan här naiv och varm musik där alla var välkomna in i godsvagnen. Dock med den brasklappen att det inte var afrikanamerikanernas USA det handlade om.
Här kan du för övrigt lyssna på The Last Ride:
jesper.nordstrom@opulens.se
